Trots sina meriter gick det trögt för de Gaulle när det gällde avancemang. Hans jag-vet-bäst-attityd gjorde honom impopulär hos de högre befälen, och betygen på militärhögskolan blev skrala. Men så småningom steg han i graderna. När andra världskriget bröt ut 1939 var han överste, och året därpå befordrades han till brigadgeneral.
Detta år, 1940, hade det tyska blixtkriget stor framgång. Angripna länder föll som korthus. Så också Frankrike. Under den sista perioden av fransk frihet utsågs de Gaulle till understatssekreterare i krigsdepartementet och medlem i den svårt ansatta regeringen. Han försökte utan framgång övertyga krigsmakten och politikerna att kämpa vidare från de franska kolonierna.
I Frankrike framträdde en grupp militärer och politiker som under ledning av Philippe Pétain önskade samarbete med de tyska ockupanterna. Trycket på den sittande regeringen - under ledning av premiärminister Reynaud - blev för stort, och regeringen avgick den 16 juni 1940. I samma veva bildades den nya tyskvänliga regeringen som fick namnet Vichyregimen på grund av sitt säte i kurortsstaden Vichy i mellersta Frankrike.
Charles de Gaulle flydde till London där han den 18 juni i ett radiotal uppmanade sina landsmän att fortsätta kampen. En dryg vecka efteråt blev general de Gaulle erkänd av Storbritannien som representant för "de fria fransmännen". Han förde kampen i exil som om han var en härförare med stor makt och väldiga resurser. I själva verket fanns knappt några resurser alls. I sina memoarer berättade han senare: "Jag var för svag för att böja mig."
Tyskarnas krigslycka vände och 1944 befriades Frankrike. Den ivrige de Gaulle installerade sig snabbt i Paris.
Viktigt för de Gaulle var att ett enat Europa efter kriget skulle bli en stormakt som matchade och balanserade USA och Sovjetunionen. Naturligtvis såg han Frankrike i en roll som ledare för det samlade Europa. När det stod klart att de allierade skulle vinna kriget försökte han övertyga både Churchill och Stalin om vikten av Europa som ett tredje maktblock och hävdade att det därför inte skulle delas. Men även om Churchill inte heller gillade tanken på ett delat Europa, tyckte han att Storbritanniens relationer med USA var viktigare än bräckliga allianslösningar med europeiska stater han inte litade på. Och Stalin var inte alls intresserad. Han ville skapa ett väst-och ett östblock där länderna i öst skulle bli en del av det kommunistiska maktblocket. Följdriktigt blev Charles de Gaulle inte ens inbjuden till de allierades möte i Jalta vid krigsslutet när Europas framtid efter kriget skulle avgöras.
Vid frigörelsen 1944 blev de Gaulle Frankrikes regeringschef på hemmaplan. Men han trivdes inte med de partipolitiska tvisterna utan hoppade av redan 1946.
Efter en lång bortovaro från den politiska arenan förklarade sig de Gaulle - i samband med konflikten i den franska kolonin Algeriet 1958 - beredd att återigen bli regeringschef. Han ställde sig vid rodret, såg till att författningen ändrades och skapade ett presidentämbete med stora maktbefogenheter. Efter en folkomröstning tillträdde han 1959 ämbetet som president. Där satt "generalen" säkert och blev även omvald 1965.
Efter nederlag i samband med en folkomröstning kring bland annat presidentrollens funktion avgick han 1969. När de Gaulle avled ett år senare kommenterade dåvarande presidenten Georges Pompidou bortgången med orden: "Frankrike är en änka".
Charles Andre Marie Joseph de Gaulle föddes 1890 och dog 1970.
