Jordbävningskatastrofen i Lissabon den 1 november 1755 skördade tusentals offer. Samtiden kallade det sällan för naturkatastrof, snarare härskade tolkningar som att Gud hade straffat människan för hennes synder.
Jordbävningen i Lissabon skakade Europa i flera avseenden. De tre skalven varade i 8-10 minuter och påverkade så avlägsna platser som Storbritannien, Skandinavien och till och med Grönland. Över hela Europa steg eller sjönk vattnet i sjöar och kanaler på ett märkligt sätt. Delar av Frankrike, Schweiz och Italien drabbades mer direkt av själva skalven. Ännu värre var det i Nordafrika, där särskilt Marocko led svårt.
Att jordbävningen kunde tolkas som Guds straff påverkade också tankelivet. Präster, i såväl det katolska Portugal som det lutheranska Sverige, predikade om behovet av snar bättring och underkastelse inför tron. Bland de lärda filosoferna i denna upplysningens tidevarv utbröt intensiva diskussioner om händelsen och även naturvetenskapens män försökte göra sina röster hörda.
Skalven fick hus, kyrkor och affärer att rasa samman. Dammet från ruinerna gjorde den klara morgonen mörk. Husen längs kullarna drabbades hårdast. Först med de ihärdiga eldsvådor som bröt ut - och pågick upp till en vecka - förstördes det kungliga palatset, den magnifika nya operan och många kyrkor i de centrala delarna närmast floden Tejo. Även översvämningar med 5-7 meter höga vågor följde, sedan flera efterskalv.
Antalet dödsoffer har inte med säkerhet kunnat fastställas. Tusentals människor flydde staden som vid tiden för jordbävningen hade 275 000 invånare (se karta). De samtida uppgifterna talade om 50 000, 200 000 eller till och med en miljon offer i hela det drabbade området. Senare forskning har nämnt siffran 10 000-15 000.
LÄS MER: Portugals historia
LÄS MER: Jordbävningar
LÄS MER: Jordens inre och yttre krafter
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
