Kejsar Leopold beslöt sig för att flytta regeringens säte till den bayerska staden Passau. De som måste stanna kvar i Wien såg med missmod de kejserliga ekipagen rulla ut genom stadsporten.
Men nästa morgon, då det kejserliga kavalleriet under trumpetfanfarer marscherade in i staden, väcktes åter en viss optimism. Samma dag anlände också greve Ernst Rüdiger von Stahremberg. Denne var en man som kunde entusiasmera folk och få saker uträttade. Wiens borgare sattes omedelbart i arbete. Befästningsanläggningarna kring staden förbättrades så gott det gick. Man släpade fram kanoner. De eldfarliga spåntaken på husen revs ned och stadsportarna murades igen. Det var i sista ögonblicket. Den 13 juli uppenbarade sig de första tatarerna och tre dagar senare kunde Stahremberg från sin stenbänk i Stefanskyrkans torn konstatera att staden var helt omringad. Den kejserliga hären hade satt sig i säkerhet på Donaus vänstra strand.
Wien belägras av turkarna 1683
Kara Mustafa tvivlade inte på utgången. Hans armé räknade 200 000 man, medan Stahremberg bara hade 15 000 till sitt förfogande. Turkarna kallade Wien för "det gyllne äpplet". Kara Mustafa önskade överlämna det i oförstört skick till sin sultan. Därför ville han inte storma staden. Enligt turkiska krigslagar så fick en stad som stormats, fritt plundras under tre dagar av den segrande armén. Men en stad som kapitulerade utan motstånd tillhörde oinskränkt överbefälhavaren. Han ställde Wien inför ett ultimatum: ge sig eller dö. Om staden överlämnade sig skulle alla garanteras säkerhet till liv och egendom - om inte skulle alla dödas.
Men wienarna hade förskansat sig och ville inte kapitulera.
En hel orientalisk stad växte upp utanför stadsmurarna. En mängd olika folkslag trängdes på gatorna mellan tälten. Ideliga transporter med ris, mjöl och kaffe anlände. De turkiska befälen förde även med sig sina harem och musikorkestrar.
Varje dag utsattes Wien för artillerield och stormangrepp. Inne i staden började också pestsjukdomar grassera. Det blev allt svårare att hålla stånd mot turkarna.
Den 4 september var läget mycket allvarligt. Turkarna hade skjutit bort en del av stadsmuren. Stahrembergs trupper lyckades med knapp nöd slå tillbaka ett anfall. Manskapets antal hade sjunkit till 4 000 och ammunitionen höll på att ta slut. Men man hade via en budbärare fått veta att en undsättningshär på 70 000 man var i antågande.
Wien befrias från turkarna i september 1683
En vecka senare var den tysk-polska hären framme och turkarna måste vända sina ställningar mot den istället för mot staden. Det turkiska lägret stormades.
Tyskarna anföll på vänstra flygeln. Polackerna, på den högra flygeln, syntes på långt håll med sina juvelbesatta brynjor och med panterskinn hängande över axlarna.
I tidningen Swänska Mercurius kunde man läsa om stormningen mot turkarna:
"När dagen att lysa begynte såg och hörde man intet annat än rök, damm och skott av musköter, pistoler och stycken, och ett överallt starkt blänkande av blottade sablar, stukater och huggpampar samt ett förfärligt skrål och dåd av pukor, trummor, trumpeter, pipor och skalmejor, med ett fasligt anskri och rop av mera än två hundratusen barbarer, turkar och tatarer."
Wien blev aldrig en turkisk stad.
Freden i Karlowitz 1699
Men nu var man i Europa fast besluten att för alltid avlägsna hotet från turkarna samt försöka återta alla länder som tidigare lytt under Stefanskronan (Ungern). Därför bildades 1684 under påvens beskydd, den så kallade heliga ligan mellan kejsaren, Polen och Venedig.
År 1688 hade man erövrat Siebenbürgen, Ungern och delar av Balkanhalvön. Prins Eugen av Savoyen vann en avgörande seger 1697 och i freden som följde (freden i Karlowitz 1699) avstod sultanen bland annat sin del av Ungern samt Transsylvanien och Slavonien som lämnades över till Österrike.
Wiens första café
George Franz Kolschitzky var en av budbärarna mellan Wien och yttervärlden under den turkiska belägringen. Den 14 augusti 1683 tog han sig förklädd till turk igenom till Wien med meddelandet att undsättningshären var på väg. För eftervärlden blev Kolschitzky berömd som Wiens förste caféägare.
Kaffe var vid den här tiden en turkisk specialitet. När turkarna drivits bort från sitt läger kom Kolschitzky över ett stort antal säckar med kaffebönor. Han fick då idén att öppna ett café - det första i Wien. Det visade sig vara en lyckträff. Hans café blev snabbt populärt och följdes snart av fler. Detta var alltså början till Wiens berömda caféliv.
|
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
