Under Solimans senare tid vid makten gjordes en rad nya erövringar: Armenien, Azerbajdzjan och Mesopotamien. Österut sträckte sig nu det Osmanska riket ända till Persiska viken. Över hela imperiet byggdes vägar, broar, vattenledningar, badhus och basarer. Dessutom restes överallt moskéer med välvda tak och höga spetsiga minareter.
Störst av alla var Solimanmoskén i Istanbul, än idag en av stadens mest kända silhuetter.
Detta var en guldålder för konstnärer. Målning, skönskrift och konsten att skulptera i sten nådde nya höjdpunkter. Många berömda böcker i historia, geografi och poesi författades.
Soliman lät också skapa en enhetlig lagstiftning för hela imperiet och såg till att den genomdrevs, något som gjorde att tacksamma undersåtar gav honom smeknamnet "laggivaren".
Maktkamp och mord
Mot slutet av sitt liv drabbades den mäktige Soliman av flera motgångar. Han var i 60-årsåldern och hade tre söner: Mustafa, Selim och Bayazid. De två sistnämnda hade Hürrem till mor, Mustafa var född av en annan kvinna. Mustafa ansågs bäst lämpad att efterträda Soliman, men Hürrem hade andra planer. Hon ville att en av hennes söner skulle bli sultan, inte minst därför att de som förlorade kampen om makten omedelbart skulle avrättas av den nye sultanen.
Hürrem lyckades med hjälp av Solimans närmaste medhjälpare, storvisiren, kasta misstankar på Mustafa. Soliman fick för sig att sonen tänkte störta honom och lät strypa honom.
När Hürrem avled 1558, utbröt genast en maktstrid mellan hennes två egna söner. Bayazid flydde till Persien. Där blev han upphunnen av Selims agenter, som lät strypa honom och hela hans familj. Därmed hade den av Solimans söner som allmänt ansågs minst lämplig blivit ensam arvinge till tronen.
Osmanerna sa att Soliman lett sin armé ut genom Istanbuls portar tolv gånget, och lika många gånger hade han återvänt segerrik. I maj 1566 gav han sig av för trettonde gången för ett nytt fälttåg i Ungern. Det fälttåget blev hans sista. I september avled Soliman den store, "sultanernas sultan, kungarnas kung, Guds skugga på jorden". Han fördes tillbaka till Istanbul och lades att vila tillsammans med sin älskade Hürrem i det mausoleum han låtit bygga för dem båda.
Nedgångstiden
Soliman efterlämnade ett väldigt arv. Det osmanska imperiet sträckte sig över Europa, Afrika och Asien. Solimans efterträdare visade snabbt att han ärvt mycket få av faderns egenskaper. Selim II tillbringade helst sin tid i haremet. Hans dryckesvanor gav honom öknamnet "den försupne".
År 1571 vann Västeuropa sjöslaget vid Lepanto utanför Greklands kust. Västvärlden firade slaget som en storseger. Även om osmanerna snabbt kunde bygga upp sin flotta på nytt, hade Västeuropa fått bevis på att turkarna kunde besegras. 1574 dog Selim II efter att ha varit så berusad att han halkat och fallit i ett badhus. Efterträdaren, Murad III, väntades bli en duglig sultan. Men han styrdes av sin mor och sin älskarinna. Haremets inflytande på turkisk politik växte.
Det kom fler motgångar för det osmanska imperiet. 1590 inleddes ett nytt krig mot Österrike. Nu visade det sig att de kristna var bättre organiserade och hade skaffat sig de modernaste vapen som fanns att få.
Soliman den store dog 1566. Före honom hade en rad starka sultaner byggt upp det Osmanska riket. Men efter Soliman kom en lång rad av mindre dugliga härskare. Väldet försvagades långsamt. Men ända till början av 1900-talet höll de osmanska härskarna fast vid sitt krympande imperium. Det krossades slutligen under första världskriget.
Men under flera hundra år ledde osmanerna en världsmakt. Flera låneord i svenskan som kiosk, soffa och ottoman berättar om hur det turkiska väldet kunnat påverka stater mycket långt från Istanbul.
LÄS MER: Osmanska riket
LÄS MER: Turkiets historia
LÄS MER: Turkarnas belägring av Wien 1683
