Uppemot 200 mil öster om Moskva, på andra sidan de mäktiga Uralbergen levde för över 300 år sedan ett tusental svenskar. De livnärde sig på att sy handskar, på sniderier och sadeltillverkning, eller som apotekare och lärare. Här fanns en luthersk kyrka och en svensk skola. De hade inte flyttat till den västsibiriska staden frivilligt utan förts dit som krigsfångar under Karl XII:s ryska krig. Efter nederlaget vid Poltava 1709 och fram till freden 1721 levde en procent av alla svenskar (30 000 personer) som ryska fångar. Fångenskapen bekräftade den svenska stormaktens fall, men bidrog också till kartläggningen av Sibirien och genombrottet för en from religiositet, pietismen, när de överlevande karolinerna återvände.
Den svårt sargade men till största delen intakta svenska fältarmén på reträtt efter nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709. De svenska förlusterna uppgick till minst 6 600 stupade och ytterligare tusentals sårade. Vid själva slaget tillfångatogs endast 3 000 soldater, men i och med den efterföljande kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli ökade antalet med 18 000.
Svenskar i rysk fångenskap
Soldater i den svenska armén såväl som civila hade tagits till fånga redan innan det förödande slaget vid Poltava i Ukraina 1709. År 1706 fanns cirka 3 300 fångna soldater samt 4 000 civila, även kvinnor och barn, från Östersjöprovinserna. Den stora fångarmén uppstod dock efter Poltava. Vid själva slaget tillfångatogs endast 3 000 soldater men i och med den efterföljande kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli 1709 ökade antalet med 18 000.
Av de över 20 000 svenska fångarna var 1 600 officerare. En del hamnade i Petersburg där de deltog i uppbyggnaden av den nya staden. De flesta fördes emellertid till Moskva.
Innan de spreds ut till olika orter, främst i Sibirien, tvingades de delta i den stora segerparad som tsar Peter arrangerade i Moskva. Fyrverkerier upplyste staden när de trasiga och sårade soldaterna i den stränga vinterkylan paraderade förbi segerrusiga ryssar.
ANNONS
Löjtnanten Joachim Lyth skildrar händelsen i sin dagbok den 22 december 1709:
Under denna marschen utstodo vi mycken hån och spott av den ryske kanalje, som tusendetals stodo på båda sidor om vägen, därvid vi marscherade, fulle som bestar.
Bara de högsta officerarna blev kvar i Moskva. Andra, både officerare och meniga, skickades till Voronezj, Samara (nuvarande Kujbysjev), Nizjnij Novgorod (Gorkij) och Simbirsk (Uljanovsk). 1711-1712 skickades 800 officerare och 400 underofficerare och meniga till Tobolsk, Sibiriens huvudstad. Senare transporterades också större grupper till Petersburg.
Bild: Hermitaget Svenska officerare som kapitulerar inför tsar Peter vid Poltava den 28 juni 1709. Rysk nationalromantisk målning av Alexander Kotzebue, 1862.
Tobolsk - karolinsk fångkoloni i Sibirien
Tobolsk, idag en stad inom Ryska federationen (Ryssland), är belägen vid sammanflödet av floderna Tobol och Irtysj. Den grundades 1587 och var genom sin stora betydelse för förvaltning och handel huvudstad för guvernementet (provinsen) Sibirien under karolinernas fångenskap vid 1700-talets början.
Dåtidens 15 000 invånare motsvaras nu av ca 100 000. Stadens ekonomiska betydelse minskade när byggandet av transsibiriska järnvägen på 1890-talet ritade om handelsvägarna. Naturtillgångar som naturgas har emellertid efter andra världskriget gett underlag för en omfattande petrokemisk industri.
Sibirien är en traditionell förvisningsort i den ryska historien, men också ett upptäckarland, ett ”vilda östern” om man så vill. En av dem som fick göra den långa resan österut var löjtnanten Olof Hård (af Segerstad). Hård var född 1686 och i krigstjänst från 1705. Under sin tjänstgöring vid C. G. Kruses kavalleri i Ukraina 1708 sårades han och tillfångatogs av kosacker. Året efter fördes han till Moskva, deltog i segerparaden och inledde färden till Tobolsk den 19 februari 1712, tillsammans med 60 officerare, präster och tjänstefolk. På kärror och till häst nådde de den 1 mars Jaroslav vid Volga och den 14 maj slutmålet Tobolsk. Uppgifterna om resan finns i den samling av Karolinska krigares dagböcker som gavs ut i början av 1900-talet. Hård gjorde sina anteckningar i en liten bok med skinnband och rem att knyta om. Dessutom bar han på sig sin bönbok som beslagtogs när han tillfångatogs. Efter böner och bevekanden lyckades han återfå den av sina väktare. Texten i anteckningsboken omfattar 31 tättskrivna sidor och tio sidor räkenskaper i prydlig renskrift. Tack vare ett antal bevarade handskrifter från olika karoliner vet vi en del om den stad som fångarna anlände till.
ANNONS
ANNONS
Staden bestod av två delar. Kvarteren upp mot berget omgavs på ena sidan av en förfallen jordvall och några halvt raserade trätorn. För övrigt var staden oskyddad. I stadsdelen på berget fanns två kloster och sex kyrkor (typiska noteringar av en gudstroende karolin). Här bodde också guvernören i Sibirien, Gagarin, enligt flera källor en mycket ”vänlig, nådig och gifmild herre” mot svenskarna. Även kyrkobyggnaderna i stadsområdet vid floden noterades, ett kloster och fem kyrkor.
Tobolsk var knappast typisk för de fångna karolinerna. Av de 1 200 svenskarna i staden var två tredjedelar officerare. De tilldelades en bostad av de ryska myndigheterna och lämnades att försörja sig själva. Det var dock ingen nackdel. Meniga soldater sattes i tungt arbete, i praktiken rent slavarbete. Av 5 000 soldater som 1710 fördes till arbete i Voronezj levde vid årsskiftet 1711-1712 endast 2 300, och de flesta av dem var sjuka. Officerarna fick medel hemifrån Sverige, lön och enskilda gåvor, även om pengarna ofta dröjde eller uteblev helt.
Bild: Maastricht University Library De karolinska fångarna i den sibiriska staden Tobolsk bodde på stranden nedanför höjden och på holmen mellan floderna. Kopparskick av Corneille Le Brun, 1710.
De svenska krigsfångarnas organisering
Om den starka religiositeten och uppslutningen kring den lutherska tron var ett förhärskande drag i den karolinska fångenskapen var den imponerande organisationen ett annat. I Moskva ledde de högsta officerarna en centralstyrelse med ett kansli och en räntekammare som ombesörjde penningutdelningen. En annan viktig uppgift var förhandlingar med ryska myndigheter för att i möjligaste mån lindra den nöd som fanns bland fångarna, särskilt de meniga. Den förste som fick fullmakt av Karl XII att utöva ledningen för fångarna var rådsmedlemmen Carl Piper, därefter Adam Ludwig Lewenhaupt som kapitulerat vid Perevolotjna och generalmajor Carl Gustaf Creutz.
Med hjälp av utsända från Moskva organiserades på varje fångort en lokalstyrelse, ledd av en ”förman”. Kontakten mellan fångorterna och Moskva upprätthölls med svenska budbärare. Parallellt inrättades också en kyrklig ledning från centralstyrelsen i Moskva. Jöran Nordberg, Karl XII:s drabantpredikant, utnämndes till Moskvakonsistoriets förste preses. Sedan han utväxlats 1715 och fått resa hem efterträddes han av Henrik Sederberg, sedan följde Samuel Edenius. Varje fångort utgjorde en församling. I hela denna karolinska fångstat tillämpades svenska lagar, såväl civila lagar som 1686 års kyrkolag – även om utkrävande av straff av praktiska skäl ofta fick skjutas upp. Böter och andra straff kunde dock tas ut.
ANNONS
Livet i Tobolsk kan följas i Olof Hårds prydliga anteckningar. Den 12 maj 1715 härjades staden av en svår eldsvåda, två tredjedelar av bebyggelsen lades i aska. Händelsen drabbade karolinerna särskilt hårt eftersom en rasande folkmassa lynchade sex svenskar som gavs skulden för branden. Guvernör Gagarin ingrep emellertid och förhindrade upploppen, en insats som sannolikt bidrog till den hyllningsskrift på latin som karolinerna förärade guvernören. Den 16 mars 1719 får karolinerna i Tobolsk underrättelse om Karl XII:s död tre och en halv månader tidigare, något som sätter spår i Hårds av fromhet och kungatrohet präglade skrift.
Karolinerna i Tobolsk rörde sig fritt. Liksom i andra fångkolonier valdes en förtroendeman, överstelöjtnant Arvid Johan von Kaulbars. Den starkast drivande kraften var ändå löjtnanten vid drabantkåren Bror Rålamb. Som ledare för kyrkorådet höll Rålamb varje år tal på kungens namnsdag den 28 januari och födelsedag den 17 juni.
Rålamb organiserade också bygget av den träkyrka där gudstjänst för första gången kunde hållas i november 1713. Kyrkan blev emellertid offer för lågorna vid branden två år senare och gudstjänsterna fick hållas i enklare lokaler. Tack vare insamlingar av pietister - en from trosriktning inom lutheranismen - i Tyskland kunde också en skola uppföras. En del karoliner hade familjer, antingen tillsammans med kvinnor som förts med i fångenskapen eller ryska kvinnor. Barnens skolgång präglades av from psalmläsning men även skrivning, räkning, teckning, geografi och handarbete fanns på schemat. Flickorna gick i en särskild flickskola. Undervisningen hölls på tyska, ett språk som kunde förena de svenska, finska, baltiska, tyska och även de ryska barn som följde undervisningen. Till kulturlivet i fångkolonin hörde också en musikkår på 25 man och vid något tillfälle teaterföreställningar.
Karoliner i rysk tjänst
Ett märkligt inslag i fångenskapen är de insatser som enskilda karoliner gjorde i rysk tjänst. Tsar Peter hade sedan tidigare stor respekt för det svenska stormaktsväldets organisation. Genom Heinrich Fick, utbildad i svensk tjänst, kunde han bygga upp landets förvaltning i kollegier efter svenskt mönster. Flera karolinska officerare kom genom tjänstgöring i kollegier och deltagande i expeditioner mot Asien att bidra till utforskandet av Ryssland bortom Ural. Lorentz Lange deltog åren 1715-1743 i åtta karavanresor mot Peking för att utveckla handelsförbindelserna mellan de båda rikena. 1738 utnämndes han till vice guvernör över östra Sibirien med Irkutsk som huvudort.
Kaptenen vid Södermanlands regemente Filip Johan von Strahlenberg deltog i vetenskapliga expeditioner till okända delar av Sibirien 1720 och ritade också en karta över området som han så småningom kunde överlämna till svenska myndigheter.
Många av svenskarna blev pietister
Så händelserik och spännande var knappast vardagslivet i fångenskapen, inte ens i det förhållandevis drägliga Tobolsk. Att religionen fick en viktig roll framkommer i Johan Adolf Clodts anteckningar:
”Det jag på denne miserable orten utstår och lider, separerat av alle vänner, chikanerat av våre fiender och abandonnerat av mine kamrater, utan penningar, utan resurs, utan commiseration, utan kaffe, te, socker och snus, ja nästan utan mat och dricka, utan själasörjare, doktor och fältskär, utan korrespondens och noveller och utan den ringaste efterrättelse av min så hjärtligt älskande hustru och barn såväl som allt sådant, utan förhoppning av en önskelig förändring och förlossning, utfinner jag mera än jag det kan beskriva, så att, om jag intet av Gud och hans heliga ord tröstat vorden, hade ock länge sedan varit ute med mig själv.”
Fångenskapen uppammade religiösa grubblerier. Var karolinernas svåra belägenhet ett straff av Gud? Eftersom de var mer hänvisade till sina egna tankar än i det religiöst strängt kontrollerade Sverige och i det tidigare hierarkiska fältlivet kunde en mer individuell gudstro utvecklas. Den pietistiska väckelse som spreds från Tyskland fick i Sibirien en gynnsam jordmån. Fångenskapen sågs som en prövning, det gällde att vara ”tålig under korset” och att tålmodigt böja sig under Guds vilja. Istället för att klaga skulle man sätta sitt hopp till det himmelska fäderneslandet.
ANNONS
Skolan hade som nämnts öppnats tack vare medel från pietister, närmare bestämt från den ledande pietisten Francke i Halle. Den som i Tobolsk främst bidrog till lärans spridning var kapten Curt Friedrich von Wreech som blev fånge 1709 och två år senare kom till Tobolsk. Han hade genomgått en religiös kris och studerat pietistiska skrifter. I Tobolsk samlades svenskar för bibelläsning. Verksamheten var inte okontroversiell. Den kunde stämplas som ”kätteri” och oförenlig med den stadgade lutherska läran. De enskilda andaktsstunderna godkändes emellertid av Jöran Nordberg i Moskva, kyrklig ledare för fångarna.
Den hyllning som Rålamb framförde på Karl XII:s namnsdag 1712 genomsyras av trohet och pliktkänsla, även om tillfället gör att den världsliga makten hamnar i centrum:
”Gud låt Carolus namn i världen stadigt grönskas, dess ära och beröm till himlen stiga opp, hans segervinningar ohindrat ha sitt lopp slikt är det som av oss med trogna hjärtan önskas! Samt att du nådigast vill Konungens vapen sira [dekorera] Med lycka och framgång emot ovänner led Att de må tvungna bli av honom tigga fred! Så vi hans namnsdag få här näst i Sverige fira.”
Bara 5 000 svenskar återvände till Sverige
Förhoppningen kunde dock inte infrias. Först efter freden 1721 kunde karolinerna, de som överlevt, återvända. Många hade dött av umbäranden och de skador som kriget hade vållat. Andra stannade frivilligt kvar efter att ha rotat sig i det nya landet. De ryska myndigheterna tillät giftermål med ryska kvinnor utan att svenskarna behövde överge sin lutherska tro. Fem av sex av de svenska krigsfångarna i Ryssland återsåg aldrig Sverige. Bara cirka 5 000 svenskar återvände.
Det var ingen lätt sak att samla ihop svenskarna, lösa ut dem som hade skulder i Ryssland och organisera hemfärden. Vår bekant Olof Hård lämnade Tobolsk den 21 januari 1722, eftersom han skriver ”nio år, 8 månader och sju dagar” och kom till Stockholm den 24 maj 1722. Han levde ända till 1768 som överstelöjtnant på fädernegården Segerstad i Västbo, Jönköpings län. Andra mindre bemedlade fick hanka sig fram på magra pensioner, eftersom bara ett fåtal kunde återinträda i krigstjänst. En av de sista att återvända var gardessoldaten Hans Appelman från Uppland som först 1745 återsåg hemlandet.
Även om många efter hemkomsten levde under enkla omständigheter kom deras fromma pietistiska religiositet att påverka Sveriges andliga liv. På så bereddes vägen för 1800-talets väckelse och den senare frikyrkorörelsen.
Hur många svenskar befann sig i rysk fångenskap efter slaget?
Nämn några platser i Ryssland där svenska krigsfångar förvarades.
Vad var pietismen och varför blev många svenskar i Ryssland pietister?
Varför återvände bara 5 000 svenska krigsfångar till Sverige?
Ta reda på:
Alla svenskar kapitulerade inte vid Poltava och senare vid Perevolotjna. Vad hände med dem och Karl XII?
Litteratur: Karolinska krigares dagböcker 4-5, utg. August Quennerstedt, 1908-1909 Hilding Pkeijel, Karolinsk kyrkofromhet, pietism och herrnhutism 1680-1772: Svenska kyrkans historia 5, 1935 Vår svenska stam på utländsk mark: Svenska öden och insatser i främmande land 1, red. Axel Boethius, 1952 Alf Åberg, Karoliner, 1998
