I en variant talar påven också om hur trångt Europa är, omgivet som det är på alla håll av vatten. I våra länder, säger Urban II, kommer de kristna aldrig att kunna leva ifred, eftersom det inte finns plats för alla. Det är på grund av denna trängsel som vi ständigt krigar med varandra. Varför inte istället bege sig österut och erövra nya marker? Och samtidigt rädda den östliga kyrkan från alla faror?
En munk vid namn Robert av Rheims, som kan ha varit med vid mötet i Clermont, men som skrev sin berättelse mer än 25 år efteråt, beskriver den mäktiga reaktion som påvens tal mötte: ”Hans ord väckte sådan längtan hos alla som hörde dem, att de avbröt honom och ropade högt: ’Det är Guds vilja! Det är Guds vilja!’”
När påven hörde detta, skriver Robert av Rheims, tvekade han en stund. Sedan fortsatte han att tala, än mer uppeldad, och avslutade med en uppmaning som knöt an till åskådarnas egna utrop: ”Ni var många som ropade dessa ord, men deras ursprung var ett och detsamma. Jag säger till er, att det var Gud som placerade orden i era hjärtan, och Han som förde fram dem ur er. Låt därför dessa ord bli ert stridsrop, för det är ord givna till er av Gud. När ett anfall med vapen i hand görs mot fienden, låt detta rop höjas av alla Guds krigare: Det är Guds vilja! Det är Guds vilja!”
Det är svårt att tro att Urban II själv kunde föreställa sig vilken effekt hans tal skulle få. Under slagordet Deus vult lät tiotusentals krigare sy fast kors på sina kläder och gav sig av österut. Det första korståget var ett faktum.
Korståget inledde en era av massmord och hat
Bara fyra år senare intogs Jerusalem, efter oerhörda vedermödor. Gång på gång hade muslimska arméer besegrats, men inte utan att de kristna krigarna hade fått lida alla möjliga kval på vägen. Vid flera tillfällen hade nederlaget varit nära, men till sist hade de ändå lyckats segra. Och nu tog de ut sin hämnd, på både muslimer och judar.
”Vissa av hedningarna halshöggs, andra stacks genast ihjäl med pilar och spjut, och andra torterades länge, och kastades sedan i de brinnande eldarna. Högar med huvuden, händer och fötter låg i husen och på gatorna …”
Så skrev ett ögonvittne. Ett annat vittne menade att man nu kunde konstatera att Urban II:s ord hade visat sig vara sanna; Herren låg faktiskt bakom allt detta. Eller, uttryckt på ett annat sätt: ”Det var verkligen en rättvis och underbar Guds dom att denna plats skulle fyllas med de otrognas blod.”
Korstågen skulle komma att pågå under mer än 200 år. Hundratusentals människor miste livet; öst och väst ställdes emot varandra, och kristna och muslimer lärde sig att hata varandra mer än någonsin tidigare. Och till sist slutade allt ändå med ett svidande nederlag för de europeiska erövrarna. Om det fanns en gud, och han hade velat att de kristna skulle segra, så hade han tydligen ändrat sig på vägen.
Påven som satte den ödesdigra lavinen i rullning lyckades däremot med sin föresats. Han befäste sin maktställning, med hjälp av den makalösa väckelse som han själv hade inlett. Men han hann inte njuta länge av sin triumf. Påven Urban II dog år 1099, bara två veckor efter att Jerusalem hade fallit, innan nyheten om den kristna segern hade nått honom.
LÄS MER: Kyrkan och klostren på medeltiden
LÄS MER: Korstågen
