Som en följd av kristendomens seger i Europa grundades en rad kloster runtom i Europa. Från 700-talet spelade de en avgörande roll som länk mellan författare och läsare. Nästan varje kloster hade en skrivavdelning och ett bibliotek. I skrivsalarna satt munkarna i rader och utförde kopieringen och översättningen av olika böcker. Vissa arbeten fullgjorde de bäst stående vid sin pulpet. De enda avbrotten var bönestunder och bibelstudier.
Munk i arbete som skrivare och översättare. Bilden är från en franskspråkig bok, utgiven år 1456.
Munkarna var säkert medvetna om att de utförde en kulturgärning. Bokarbetet gav också klostren betydande inkomster.
Stora kunder var adeln och prästerskapet som efterfrågade lagböcker, mässböcker och religiösa avhandlingar.
Arvet från antiken fördes vidare
Ännu viktigare var att klostren förde en stor del av antikens arv vidare: grekisk-romersk filosofi, litteratur och vetenskap. Berättelser och skådespel bevarades och spreds. Därigenom har vi lärt oss mycket om grekernas och romarnas föreställningar om liv och död, makt och vanmakt.
ANNONS
Visserligen ger statyer och vasbilder en inblick i antikens vetande på en rad områden, och visst studerar vi med intresse bilder på kläder, vapen och musikinstrument. De är källor som är konkreta och samtidigt vädjar till fantasin. Men det är framförallt text som lyfter fram sammanhang och förklaringar. Utan bevarad text hade varken Euklides eller Arkimedes blivit kända för eftervärlden och stigit fram som geniala matematiker. Utan Platons dialoger hade vi inte fått en så levande bild av fritänkaren Sokrates. Utan Ciceros tal och brev hade vi vetat betydligt mindre om politisk talekonst och politiskt rävspel i Rom.
Klostrens skrivare
Med sina fjäderpennor fyllde skrivarna pergamentsidorna som var cirka 40 centimeter höga och 25 centimeter breda, ett format som idag kallas folio. Lärlingarna (noviser) ritade ofta i förväg linjerna där skrivarna skulle sätta bokstäverna. Vi vet alla hur svårt det är att skriva rakt på ett olinjerat papper.
Varje bokstav skrevs för hand. En del skrivare gjorde sig skyldiga till såväl stavfel som dålig meningsbyggnad. Följden blev ibland både slarvfel och feltolkningar. Flest fel uppstod när skrivningen skedde efter diktamen. När nya och mer kompetenta skrivare många år senare tog vid kunde det visa sig att stora delar av en bok måste skrivas om. För att råda bot på skrivfelen utgavs rent av böcker om språkriktighet.
Men somliga skrivare utstrålade stolthet över sitt arbete. En abbot på 700-talet formulerade en gåta om sin fjäderpenna:
"Av enkelt slag är jag och vinner visdom ingenstans. Dock följer nu var man av visdom alltid mina steg. Fastän bofast nu på platta jorden, for jag förr i himlens höjd. Jag lämnar, fast jag synes vit, bara svarta spår bakom mig."
En skrivare i England på 1100-talet ville göra sig odödlig med detta omdöme:
"Varken min berömmelse eller mina lovord kommer att dö snabbt. Fråga mina bokstäver vem jag är."
Boksida med illustration i färg. Språket är latin. I bildens centrum påven Nicolaus V, som var en av motpåvarna på 1300-talet. Påven var ansvarig för det dekret (förordning) som boken innehåller. Alla religiösa dekret skulle påven godkänna, och om möjligt även statliga angelägenheter. Men under 1300-talet förlorade påven sitt inflytande över kejsare och kungar.
Illustratörer och bokbindare
Många böcker utsmyckades av specialister. Konstnärligt begåvade skrivare markerade nytt kapitel med särskilt stora, snirklade bokstäver som kunde dekoreras med bladguld. Tecknare och miniatyrmålare illustrerade texten med människor, blommor och landskap i färg. Fjäderpennan och penseln avlöste varandra för att tydliggöra skriftens och bildens skönhet.
ANNONS
ANNONS
Slutligen satte bokbindaren på en pärm av skinn med ett vackert spänne som höll boken samlad. Det var viktigt att texterna hade ett vackert omslag som stod i samklang med budskapet.
Världsliga bokproducenter
I slutet av 1100-talet började människor utanför kyrka och kloster att ersätta munkarna som skrivare. Bokproduktionen flyttade till städerna. Skrivare startade redaktioner, tecknare och miniatyrmålare öppnade kontor, pergamentmakare och bokbindare inrättade verkstäder. Klostren var inte längre huvudproducenter av böcker. Munkarna var sammanvävda med den kristna tron.
Samtidigt växte bokintresset bland grupper som advokater, ämbetsmän, officerare och köpmän. Bokutgivningen ökade och utvidgades. Det kom avhandlingar om filosofi, juridik, matematik, medicin och astronomi. Böcker med praktisk inriktning, till exempel jordbruk och boskapsskötsel, lockade ny publik. Borgerskapet ville ge sina barn bättre utbildning, och skolorna behövde därför fler läroböcker. Romaner och dikter fick nya köpare.
De skiftande typerna av böcker krävde att skrivarna lärde sig olika typsnitt och olika format som passade ämnet och författarens syfte.
En del skönlitterära författare övergav latinet och skrev på sitt eget modersmål, och därmed gjordes böckerna tillgängliga för människor som hade bokintresse men inte kunde latin. Ett exempel är Dante som blev Italiens nationalskald. Han hävdade att Italien behövde ett gemensamt folkspråk och skrev i början av 1300-talet ett par böcker på italienska, till exempel Convivio (Gästabudet).
Universiteten och biblioteken
Kyrkans och klostrens försvagade ställning liksom det ökande intresset för bildning bidrog till att universiteten växte fram. De första universiteten grundades i Bologna, Paris och Oxford i slutet av 1100-talet. Vid sekelskiftet 1500 hade antalet universitet i Europa ökat till 79. I Sverige fanns då bara Uppsala universitet som grundades 1477 (Lund och Skåne tillhörde Danmark under medeltiden).
Handel med böcker förekom i antikens Aten och Rom. Men de första bokhandlarna i yrkesmässig mening trädde fram i mitten av 1200-talet i universitetsstäderna. Först i Bologna och Paris, men det dröjde inte länge förrän bokhandlare hade etablerat sig även i Oxford, Cambridge, Neapel och Lissabon.
Kungar, författare och filosofer hade långt före vår tideräkning haft stora privata bibliotek. Men tidigt grundades även offentliga bibliotek: i Aten 330 f.Kr, i Alexandria (det mest berömda) 290 f.Kr och i Rom på 100-talet e.Kr.
Från 500-talet till 900-talet fanns biblioteken främst i kloster och kyrkor. Men inriktningen på kyrkofäderna och annan religiös litteratur visade sig vara alltför smal. På 1000- och 1100-talen kunde inte klostren täcka den ökande efterfrågan på vetenskaplig litteratur.
Munkarna kände inte igen framtiden. De förstod inte - eller ville inte förstå - att världen höll på att förändras. Det var de framväxande universiteten som fick tillgodose de nya behoven.
ANNONS
Inte minst viktigt var att universitetsbiblioteken fick en rad gåvor från privata boksamlare. Robert Sorbon var en av dessa boksamlare som generöst skänkte böcker till universitetet i Paris på 1250-talet. Efter honom kallades lärdomssätet Sorbonne.
Att döma av det stora antalet handskrivna böcker med växlande innehåll som har bevarats från tiden 1150-1450, ökade efterfrågan och produktionen ofantligt under den här perioden.
Skråna
Det hade blivit vanligt att hantverkare av olika slag, som snickare, skomakare och skräddare, slöt sig samman i organisationer som skulle tillvarata deras intressen - alltifrån utbildning till prissättning och bedömning av kvalitet. Så gjorde också skrivare, bokbindare och andra inom boktillverkningen. Dessa sammanslutningar kom att kallas skrån.
Endast de som tillhörde ett skrå fick utöva yrket - med undantag av skrivarna i klostren.
Skråtvånget blev efter hand hårt kritiserat för att hindra konkurrensen och inskränka näringsfriheten. I Frankrike avskaffades skråväsendet 1791. I Sverige först 1846.
På den här målningen från 1300-talet håller en universitetslärare föreläsning. Även det muntliga språket var latin i sådana här sammanhang. Ämnet kretsade kring filosofi och den kristna läran. Eleverna måste göra anteckningar; det var för dyrt att köpa de handskrivna böckerna. Det var en och annan som slumrade till. Den store filosofen och teologen på 1200-talet var Thomas av Aquino, som undervisade vid flera universitet.
Böcker av papper
På 1200-talet började papper användas i bokframställningen. Råmaterialet var linne och senare även bomullslump. Den här uppfinningen hade kommit från Kina till arabländerna vid östra medelhavsområdet redan på 900-talet, men togs i bruk i Europa långt senare.
Först med papperstillverkning i Europa var Italien och Spanien, och snart fanns pappersbruk i flertalet europeiska länder. Inte förrän på 1800-talet blev vedfibrer (cellulosa) den vanligaste råvaran för pappersproduktion.
ANNONS
Eftersom alltfler böcker framställdes av papper blev det gyllene tider för pappershandlarna i Florens, Oxford och Paris.
Från början av 1300-talet förekom ett omfattande utbyte av böcker mellan länder som England, Frankrike och Italien. I en del fall var det inte färdiga böcker utan obundna ark som syddes ihop och försågs med omslag i importlandet.
Vad betydde det att böckerna, med åsikter och erfarenheter, gick över gränserna i Europa? Kunde de bidra till att lösa upp främlingskapets knutar? Den förhoppningen var för tidigt ute. Det skulle dröja hundratals år innan den täta dimman av misstro mellan länderna började skingras.
En stor uppfinning
Människan har kunnat skriva i 5 000 år. Den äldsta skrift man funnit är på lertavlor där skrivtecknen tryckts in i den mjuka leran med ett vasstrå. I forntidens Egypten skrev man på papyrus, förebilden för vårt papper. Under vikingatiden i Norden skar man in runor i trä eller högg dem i sten.
Under medeltiden var böckerna skrivna för hand. Att framställa böcker på det sättet gick mycket långsamt. Det tog t.ex. över ett år att skriva av Bibeln. Böckerna blev därför mycket dyra, och en enda bok kunde kosta lika mycket som en liten gård.
Istället för att låta munkar och nunnor skriva av böckerna för hand prövade man att skära ut varje boksida i trä. Man färgade sedan träskivan med trycksvärta och tryckte boksidor med dem. Men också denna metod krävde lång tid och mycket arbete. Man måste ju ha en träskiva för varje sida i boken, och skivan höll inte för så många tryckningar.
Gutenberg
Vid mitten av 1400-talet uppfanns en ny tryckmetod. En man vid namn Johann Gutenberg lät göra lösa bokstäver av metall. Bokstäverna plockade han samman till ord och meningar och hela boksidor. När en bok var färdigtryckt tog han loss bokstäverna från varandra och kunde sedan använda dem igen.
Boktryckarkonsten är ett av de viktigaste framstegen i historien. Under medeltiden fanns det många lärda personer som inte ägde mer än ett par böcker, och i biblioteken var böckerna fastkedjade för att ingen skulle kunna stjäla dyrbarheterna. Nu kunde böckerna tryckas i många exemplar, och de kunde göras billigare. Kunskap kunde spridas mycket snabbare än tidigare. Efter hand fick alltfler människor möjlighet att lära sig läsa. Men under lång tid var böcker något som bara rika människor hade råd att skaffa sig.
