Fredsprocessen i Palestinakonflikten och mordet på Rabin
Ända sedan Israel utropades 1948 har alla försök att skapa fred mellan israeler och palestinier misslyckats. Men sällan har konflikten varit så nära en lösning som 1993 då Israels premiärminister Yitzhak Rabin skakade hand med sin ärkefiende, den palestinske ledaren Yassir Arafat framför Vita huset i USA. Men det avtal som skulle genomföras hade många fiender på båda sidor. 1995 sköts Rabin till döds av en 25-årig israel efter ett stort möte som firade freden. Mordet på Rabin bromsade fredsprocessen. 25 år senare var frågan ännu inte löst trots en oändlig rad förhandlingar och konferenser.
Sörjande unga israeler håller minnesstund av den mördade premiärministern Yitzhak Rabin. Många sörjande grät inte bara över Rabin utan också över hoppet om att fred mellan Israel och palestinierna tycktes ha släckts.
Jag gråter inte för Rabin. Jag gråter för Israel. Kvinna utanför Ichilovsjukhuset där Rabin avled
År 1995 Sällan hade Israels premiärminister Yitzhak Rabin varit så rörd. Han stack lappen med texten till sången Shir ha-shalom "Fredens sång" i bröstfickan. Sedan stämde han in i allsången tillsammans med de 100 000 människor som samlats på Israels konungars torg i Tel Aviv för att fira freden och visa att de stödde honom.
Sådana ögonblick hade den pressade premiärministern inte många dessa dagar. Både arabiska och israeliska extremister hade hotat att sabotera den fredsprocess som Israel och palestinierna inlett. Men denna stjärnklara natt den 4 november 1995 var budskapet ett annat. Den 73-årige premiärministern uppmanade folkmassan att fortsätta längs den väg som Israel slagit in på i september 1993.
ANNONS
- Det finns fiender till fredsprocessen och de försöker skada oss, sa Rabin. Men våld underminerar demokratin och måste fördömas och isoleras. Rabin verkade ovanligt tagen av den tillgivenhet och det stöd som strömmade emot honom från folkmassan. Aldrig tidigare hade så många människor samlats på torget.
Ändå var det många som var oroliga. En man gick upp till Rabins hustru Leah och frågade om hon ansåg att hennes man var säker.
Hon gav honom en skarp blick och lade ett finger på läpparna.
- Shh, säg inte så. Jag tror inte att någon är i stånd att göra något sådant.
Rabin skjuten
När mötet var slut gick Rabin ner från scenen och fortsatte ner för en trappa till en väntande bepansrad Cadillac. Just när premiärministern steg in i bilen klev en man fram bakom honom med en pistol i handen. Mördaren, den 25-årige Yigal Amir, sköt två skott från mindre än tre meters håll. De båda kulorna med ihålig spets träffade Rabin som alltid vägrat att bära en skottsäker väst. En kula slog sönder hans mjälte, den andra slet av flera stora blodkärl i bröstet och krossade ryggraden. Lappen med Fredens sång dränktes i blod.
En grupp säkerhetsmän slet tag i Amir och tryckte upp honom mot en vägg. En annan grupp bar in Rabin i bilen och körde i högsta fart till det närbelägna Ichilovsjukhuset. När Rabin kom fram hade han varken puls eller blodtryck. Trots stora ansträngningar kunde läkarna ingenting göra. Klockan kvart över elva på kvällen steg Eitan Haber, premiärministerns stabschef ut från sjukhuset och ropade:
- Premiärministern är död!
Det var ett rop som hördes över hela världen.
Mordet på Rabin chockade Israel. En jude hade dödat en annan jude. I ett land där varje judiskt liv anses värdefullt var det något oerhört. Att offret dessutom var premiärministern ökade smärtan och sorgen.
Palestinamandatet
Under första världskriget erövrade Storbritannien området Palestina från Turkiet. Palestina var då beteckningen på de områden som idag utgörs av västra Irak, Jordanien, Västbanken, Israel och Gazaremsan. 1921 beslöt Nationernas förbund, föregångare till dagens FN, att Palestina skulle delas i två mandatområden. Britterna skulle få "beskydda" områdena. Gränsen mellan områdena drogs vid Jordanfloden. Området öster om floden fick ett nytt namn och kallades hädanefter Transjordanien. Britterna hade lovat den arabiska hashemitiska kungasläkten att få styra i detta område.
ANNONS
Området väster om Jordanfloden behöll namnet Palestina. Den brittiske utrikesministern James Balfour hade under första världskriget (1914-1918) lovat att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i Palestina. Men förhandlingar om att bilda en judisk stat i det som blivit Palestina sedan mandatet delats misslyckades trots långa förhandlingar.
Andra världskriget
Sedan kom andra världskriget (1939-1945) och nazisternas förintelse av judar. Efter kriget och Förintelsen fanns det starka internationella stämningar för att en judisk stat skulle upprättas. Judarna såg Palestina med Jerusalem som den naturliga platsen för en judisk stat. Den drömmen, hade judarna haft i över tusen år. Judar hade börjat invandra till området redan tidigare, uppmuntrade av Theodor Herzls idéer om sionism. Herzl hade 1897 blåst liv i drömmen om en judisk stat.
Britterna lyckades inte heller efter andra världskriget få judar och araber att komma överens om vad som skulle ske med Palestina. Frågan överlämnades till FN som just bildats. FN tillsatte en kommitté som föreslog att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Jerusalem skulle ställas under internationell förvaltning. Britterna skulle lämna området senast den i augusti 1948. Den 29 november 1947 röstade FN:s generalförsamling igenom förslaget med 33 röster för och 13 emot. Tio stater lade ner sina röster.
Arabförbundet som företrädde palestinierna sa nej, likaså Syrien.
Första kriget mot Israel
Dagen efter det att FN:s resolution antagits bröt inbördeskrig ut i Palestina. Araber slogs mot judar samtidigt som både araber och judar slogs mot britterna.
Den 14 maj 1948 lämnade britterna officiellt Palestina. Därmed upphörde mandatet att gälla. Nu visste egentligen ingen vad som gällde. Men samma dag utropades Israel som självständig stat. Den israeliska regeringen undvek att bestämma var Israels gränser gick.
Dagen efter Israels självständighetsförklaring gick sex arabiska stater till attack mot den nya staten: Egypten, Syrien, Libanon, Saudiarabien, Irak och Jordanien. Israel lyckades slå tillbaka angreppen och till och med utöka det område som den israeliska regeringen kontrollerade.
Jordanien tog kontrollen över Västbanken och östra Jerusalem som därmed delades. Egypten tog kontroll över den lilla Gazaremsan.
Resultatet av kriget blev att Israel tog kontroll över mer land än vad som sagts i FN:s delningsplan. Jerusalem delades mellan Israel och Jordanien och ställdes aldrig under internationell kontroll.
ANNONS
ANNONS
I kamp för Israel
Rabin hade lång erfarenhet av att kämpa för Israel. Han var född 1922 i Jerusalem. Under andra världskriget anslöt han sig till Haganah, en underjordisk israelisk armé som kämpade för att judarna skulle få ett eget land.
Yigal Amir, Rabins mördare, förs in i rättssalen. Amir var övertygad om att han räddat Israel från att säljas ut. En lärare berättade efter mordet att det fanns hundratals studenter som delade Amirs åsikter.
Rabin gick med i Palmach, en elitstyrka som fick de farligaste och svåraste uppdragen. I Syrien blev det Rabins uppgift att förstöra telefonledningar. Därmed skulle han förhindra att nazistvänliga franska trupper kunde begära förstärkning.
Efter kriget förhindrade Storbritannien, som styrde Palestinamandatet, att överlevande judar från Förintelsen tog sig till Palestina. Britterna ville förhindra en alltför stor invandring. De fruktade att det skulle leda till att en judisk stat upprättades innan alla formella beslut fattades.
Hösten 1945 deltog Rabin i en fritagning av 200 judar som britterna höll inspärrade i ett läger. Det tog åtta månader för britterna att gripa Rabin och han satt fem månader i ett fångläger i Gaza.
I kriget 1948 var Rabin redan ryktbar och fick en rad svåra uppgifter. En av dem var att till varje pris hålla huvudvägen mellan Jerusalem och Tel Aviv öppen. Rabin lyckades, men 70 procent av hans män stupade. Än idag står resterna av de israeliska konvojerna kvar som minnesmärken längs vägen.
Sexdagarskriget - nya framgångar för Rabin
Rabin blev arméchef. Under sexdagarskriget mellan Israel och de arabiska grannländerna 1967 ledde Rabin israelerna till stora framgångar. Israel lade under sig hela Sinaihalvön, Golanhöjderna, östra Jerusalem och Västbanken. Efter kriget hade det område som Israel kontrollerade blivit tre gånger större än förut.
Rabin inledde en karriär inom arbetarpartiet och gjorde sig känd som en "hök", alltså en hård politiker.
ANNONS
Palestinsk bitterhet
Alltsedan Israel grundades hade palestinierna känt sig lurade. De hade inte fått någon egen stat och anklagade Israel för att stulit det land där deras stat skulle ligga. 1948 lämnade tiotusentals palestinier sina hem och blev flyktingar i grannländerna. Israel ansåg att de gett sig av frivilligt, medan araberna hävdade att de jagats bort från sina hem eller flytt i skräck efter massakrer.
Efter sexdagarskriget kom nya flyktingströmmar. Dessa flyktingar hamnade exempelvis i trångbodda läger i Gaza och Libanon. Deras bitterhet mot Israel växte.
Palestinierna organiserar sig
Palestinierna organiserade sig och PLO, under ledning av Yassir Arafat, blev den största och mäktigaste gruppen. PLO fick miljoner i stöd från de oljerika arabstaterna runt Persiska viken. PLO och andra palestinska grupper kämpade dels politiskt, dels med våld och terror.
Israel svarade med att bomba flyktingläger och mord på palestinska ledare och aktivister. Gång på gång har Israel anklagats för att tvingat bort palestinier från deras land och istället gett det åt israeler.
Intifadan - palestiniernas uppror
1987 bröt det palestinska upproret intifadan ut. Stenkastning och demonstrationer spred sig över Västbanken och på Gazaremsan.
Rabin var försvarsminister och fast besluten att stoppa upproret. Han gav order om att gripna palestinier skulle slås tills benen knäcktes.
Men misshandel och deportationer av palestinier räckte inte för att stoppa upproret. Rabin kom till slut fram till slutsatsen att de 1,7 miljonerna palestinier på Västbanken och i Gaza aldrig skulle kunna styras enbart med våld.
Rabin började inse att det inte fanns något alternativ till fred. Att fortsätta att styra de ockuperade områdena med militär skulle leda till ändlösa strider och konflikter.
Trevande fredsförhandlingar
1996 hade Israel ungefär 5,4 miljoner invånare varav en miljon araber. Att införliva Västbanken och Gaza skulle innebära att 1,7 miljoner araber till blev medborgare i Israel. Eftersom araberna föder fler barn än judarna skulle efterhand judarna bli en minoritet i den enda judiska staten i världen. Efter att ha funderat över dessa alternativ drog Rabin slutsatsen att det enda möjliga var att förhandla om fred.
I valet 1992 ställde Rabin upp med vallöftet att förhandla fram en fred med palestinierna.
ANNONS
ANNONS
Rabin vann valet och i sitt invigningstal i knesset, Israels parlament, talade han direkt till palestinierna, något mycket ovanligt för en israelisk ledare.
- Ni kommer inte att uppnå allt vad ni vill, sa Rabin och tillade:
- Det kommer inte vi heller att göra.
Rabin levde upp till sitt vallöfte och hemliga förhandlingar i Oslo ledde fram till ett genombrott. Rabin lät meddela PLO-ledaren Yassir Arafat att Israel var redo att erkänna hans organisation och börja förhandla.
Historiskt handslag i Washington
Den 13 september 1993 möttes Rabin, Arafat, USA:s president Bill Clinton och Israels vice premiärminister Shimon Peres utanför Vita huset för att skriva under avtalet. Det var den första formella överenskommelsen mellan israeliska och palestinska representanter.
Bild: Israel Defence Forces Israels premiärminister Yitzhak Rabin skakar hand med sin ärkefiende, den palestinske ledaren Yassir Arafat framför Vita huset i USA.
Rabin skulle tvingas att skaka hand med Arafat, en man som i årtionden betecknats som en av Israels värsta fiender och som givit order om en lång rad attentat. Rabin grimaserade, svalde, tvekade, sedan tog han Arafats hand och skakade den, men utan glädje.
Många tyckte det var typiskt för Rabin att han i ett historiskt ögonblick gjorde vad som var nödvändigt men inte överdrev sina känslor.
Avtalet innebar bland annat att PLO skulle upphöra med all terrorism mot Israel. Israel skulle å sin sida utrymma delar av Västbanken och ge palestinierna självstyre i flera städer.
Vrede mot Osloavtalet
Avtalet kritiserades av både araber och israeler. Islamiska grupper som Hamas anklagade Yassir Arafat för att ha sålt ut den gamla drömmen om att krossa Israel och bygga en ny stat på dess ruiner.
Ortodoxa judar fruktade att avtalet var första steget mot en palestinsk stat på Västbanken. På Västbanken hade många bosättare slagit sig ner. Många av dessa var starkt troende judar som hävdade att Västbanken var en del av det land Gud skänkt till judarna, land som aldrig kunde förhandlas bort. De religiösa bosättarna var beredda att ta till vapen för att försvara sin rätt. Det var inte bara på Västbanken det fanns ortodoxa judar, speciellt i Jerusalem utgjorde de en inflytelserik del av befolkningen.
ANNONS
ANNONS
Hatet mot Rabin växte i dessa grupper. De tryckte affischer som visade Rabin klädd i nazistuniform eller arabisk huvudduk. På flera håll uppmanades mer eller mindre till mord på Rabin. Yigal Amir, den gripne mördaren, tillhörde en av dessa religiösa grupper.
Rabbi Sholomo Aviner, som leder en religiös skola i Jerusalem, berättade efter mordet på Rabin:
- Studenter ställde frågor, precis som de frågade vilken mat som skulle ätas under sabbaten, om det var acceptabelt enligt religiös lag att mörda premiärministern. Alla talade om våld. Det fanns hundratals som Amir.
Klyftor i Israel
Osloavtalet delade israelerna i två läger. Den ena sidan stödde Rabin. Den andra sidan avvisade varje tanke på en fredsuppgörelse med palestinierna. Till denna sida hörde de flesta ortodoxa judarna. Bland dem fanns ibland ett rent hat mot araberna. Baruch Goldstein, som mördade 29 araber och sårade över hundra när han öppnade eld mot besökare i en moské i Hebron 25 februari 1994, var en hjälte i dessa grupper. De hyllade också Rabins mördare Amir som en hjälte.
Även i arabvärlden var många som inte ville ha en fredlig uppgörelse belåtna efter mordet på Rabin. En nyhetsuppläsare, som tillhörde gruppen Hizbollah i södra Libanon, skrattade när bilder av sörjande israeler visades i TV.
Fredsprocessen bromsas
Mordet på Rabin förändrade fredsprocessen. Shimon Peres tog över som premiärminister, men i nästa val 1996 segrade det konservativa partiet Likud, lett av Benjamin Netanyahu.
I Israel utförde självmordsbombare flera attacker genom att spänna på sig fullt med sprängämnen och sedan detonera sprängämnet och sig själva på gator eller bussar fulla med folk. Självmordsattackerna utfördes av islamska grupper som var emot Arafats fredsavtal med Israel.
För varje självmordsattack krävde allt fler israeler att fredsprocessen skulle avbrytas, den hade ju inte givit någon fred.
Netanyahu, lovade fred och vann valet. Netanyahu hade varit tveksam till fredsprocessen från början och det visade sig snabbt att han inte var beredd att fortsätta i samma takt som Rabin. Israel bromsade upp reträtten från delar av Västbanken. Netanyahu förklarade att Jerusalem, som är helig stad för såväl judar som muslimer, var Israels odelbara huvudstad.
Palestinierna hade efter Osloavtalet väntat sig förhandlingar om Jerusalems framtid. Palestinierna drömde om att åtminstone delar av Jerusalem skulle hamna under palestinskt styre och bli huvudstad i en palestinsk stat. Netanyahu tillät också nya bosättningar på Västbanken. Istället för att dra sig tillbaka stärkte israelerna sitt grepp, sa många palestinier.
Palestiniernas vrede växte sedan fredsprocessen bromsats. Även under Netanyahu sprängde självmordsbombare sig i luften med många dödsoffer som följd. Bland araberna växte kraven på att fredsprocessen skulle avbrytas eftersom ingenting hände.
ANNONS
ANNONS
För den israeliska högern blev mordet på Rabin på kort sikt en framgång. Fredsprocessen bromsades upp precis som Yigal Amir hade hoppats. Men samtidigt växte den internationella kritiken mot Israel.
Polisen misstänkte att Yigal Amir hade en stor konspiration bakom sig. Men någon sådan hittades aldrig. Endast en mindre grupp personer, däribland Amirs bror, erkände delaktighet i dådet.
Olöst fråga
Idag (2024) 29 år efter mordet på Rabin har en lång rad konferenser och hundratals förhandlingar inte lett till något resultat. Ibland har en fredlig lösning verkat vara i sikte, men så har något hänt som kullkastat planerna. På båda sidor finns det flera grupper med olika intressen som både motarbetat och saboterat fredsförslag.
Dessutom har en rad andra länder, exempelvis USA som stöder Israel, Ryssland, och många muslimska stater också lagt sig i frågan.
- Det är som att försöka lösa ett tredimensionellt pussel där alla delar rör sig samtidigt. Så sa en utmattad diplomat efter ännu ett resultatlöst försök att lösa problemet.
Varför påskyndades kraven på en självständig judisk stat efter andra världskriget?
Varför blev sexdagarskriget en stor framgång för Israel?
Vad var intifadan och vad lärde sig Rabin av detta?
Vad var PLO och vilka olika metoder använde de sig av i sin kamp?
Varför var det känslomässigt svårt för Rabin att skaka hand med PLO:s ledare Yassir Arafat?
Nämn några arabiska organisationer som ville sätta stopp för fredsprocessen? Motivera varför.
Bland vilka judar mötte fredsprocessen mest motstånd? Motivera varför.
Varför mördades Rabin?
Ta reda på:
Vilka styr i Israel idag och vem är premiärminister?
Vad gäller för områdena Västbanken och Gaza idag? Vilka styr och hur verkar befolkningen ha det i områdena?
Diskutera:
Kommer Palestinafrågan någonsin kunna få en löning som accepteras av de flesta på båda sidor? Motivera.
Litteratur: Charles D. Smith, Palestine and the Arab-Israeli Conflict, Bedford/St Martins, 2016 Noa Ben Artzi-Pelossof, In the Name of Sorrow and Hope, Random House, 1997 https://www.britannica.com/biography/Yitzhak-Rabin
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
I veckans avsnitt (inspelat i slutet av januari 2022) pratar Mattias Axelsson, gymnasielärare i historia och samhällskunskap, om Krimhalvöns historia och bakgrunden till konflikten mellan Ryssland och Ukraina.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i historia, religionskunskap och samhällskunskap) om om judar - en av de nationella minoriteterna i Sverige. Avsnittet (del 3 av 5) ingår i en poddserie om Sveriges fem nationella minoriteter.
I veckans avsnitt av I fokus berättar Mattias Axelsson (gymnasielärare i samhällskunskap, historia och religion) om talibanerna i Afghanistan. Vilka är de? Vad vill de? Var kommer de ifrån?
