Sionismen var en slags judisk nationalism i form av en strävan att återförena det judiska folket efter diasporan (exilen) och återskapa ett permanent hem i Eretz Israel (landet Israel), eller Palestina som romarna kallade området.
Inom den judiska kulturen har hoppet om att få återvända till Palestina och leva i eller nära Jerusalem alltid varit viktigt. Denna längtan har ett starkt samband med den antisemitism och de förföljelser (pogromer) som judarna utsatts för genom historien. I bästa fall tålde man dem, i värsta fall utsattes de för förföljelser. Sionismen vann därför snabbt många anhängare, framförallt bland Europas judar.
Rörelsen - den politiska sionismen - grundades av österrikaren Theodor Herzl i slutet av 1800-talet. I sin bok Judestaten (1896) förklarar han hur och varför judar ska skapa en egen stat.
År 1897 samlades den första judiska kongressen där Theodor Herzls idéer diskuterades. I samband med det bildades Sionistförbundet. Namnet kom från berget Sion i Jerusalem, där templet en gång legat.
Sionisternas problem var att Palestina redan var befolkat av en halv miljon muslimska och kristna araber. Till en början gick därför utvandringen från Europa till Palestina långsamt.
Invandringen till Palestina ökade i samband med den s.k. Balfourdeklarationen 1917 då britterna (som kontrollerade området) gav judarna rätt att i begränsad omfattning bosätta sig i landet.
Men det var först 1948, efter andra världskriget och Förintelsen, som sionismens mål förverkligades då staten Israel utropades.
LÄS MER: Balfourdeklarationen och staten Israels tillkomst
LÄS MER: Europas judar mellan 1880-1920
Litteratur:
Sören Wibeck, Religionernas historia - om tro, hänförelse och konflikter, Historiska media, 2005
Sune Persson, Palestinakonflikten, Studentlitteratur, 2012
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
