Under intifadan trappades våldet upp på Västbanken, Gazaremsan och i Jerusalem. PLO och terrorklassade Hamas ledde upproret.
Under de första fyra åren dödades 27 israeler och 3 100 skadades, medan 1 100 palestinier dödades av israeliska militären och tusentals skadades. Ytterligare nästan 1 000 palestinier dödades i en intern palestinsk uppgörelse, ”intrafada”. Det var araber anställda av israeliska myndigheter och rivaliserande palestinska grupperingar som mördades.
Under intifadans våldsvåg började israels försvarsminister Rabin inse att det inte fanns något alternativ till fred. Att fortsätta att styra de ockuperade områdena med militär skulle leda till ändlösa strider och konflikter. Våldet minskade under 1991 och intifadan upphörde helt i samband med att fredsavtalet i Oslo undertecknades i augusti 1993 varefter den palestinska nationella myndigheten skapades.
Andra intifadan (Al-Aqsa-intifadan) 2000
Enligt den palestinska sidan berodde den över ett år långa intifadan på att den israeliske parlamentsledamoten Ariel Sharon - den 28 september 2000 i samband med en "promenad" på mosképlatsen i Jerusalems Gamla Stad (islams tredje heligaste plats) tillsammans med ett tusental israeliska poliser - förklarade att platsen (som israeler kallar Tempelberget, inkluderat Klippmoskén och al-Aqsamoskén) skulle förbli under israelisk överhöghet för all framtid. Detta sägs ha provocerat fram en kraftig reaktionen bland palestinierna som demonstrerade och kastade sten. Israel reagerade med hårdare motvåld som ledde till att fyra palestinier dödades. Våldet trappades sedan efterhand upp.
Israel hävdar å andra sidan att Sharon höll sig ifrån moskéerna, men att muslimska ungdomar ändå startade ett upplopp mot judar som bad vid Västra muren, nedanför Tempelplatsen. Tempelberget är judendomens heligaste plats, men också sunnimuslimernas tredje heligaste plats. Israel har sedan 1967 låtit den muslimska organisationen Waqf sköta ordningen på området, som kallas Haram al-Sharif på arabiska.
Enligt den israeliska sidan var upploppet planerat av Yasser Arafat för att denne ville lämna fredsprocessen och använda civila i kampen mot Israel. Den palestinska myndigheten uppmanade ”alla palestinier att komma och försvara al-Aqsamoskén” som sades vara i fara. Israel anser att detta var en utbredd terrorism, där beväpningen av civila samt uppmaningen till våld bröt mot Osloavtalen.
Effekten av den andra intifadan blev över 1 000 dödade judar och 5 000 dödade muslimer, en skadad ekonomi, men framför allt ett kraftigt reducerat förtroende för en fredlig lösning på Palestinakonflikten.
LÄS MER: Mellanösternkonflikten
LÄS MER: Balfourdeklarationen och staten Israels tillkomst
LÄS MER: Förenklat om Palestinakonflikten
LÄS MER: 1948 års arabisk-israeliska krig
LÄS MER: Suezkrisen
LÄS MER: Sexdagarskriget
LÄS MER: Oktoberkriget
LÄS MER: Libanonkrigen 1982 och 2006
LÄS MER: Gazakrigen
LÄS MER: Efterkrigstidens huvudlinjer 1945-1991
LÄS MER: Nutidshistoria
LÄS MER: Israels och Palestinas historia
LÄS MER: Israel-Palestina idag
