I Mendels andra generation - vi drar oss till minnes att där fanns både högväxta och lågväxta plantor - finns det olika möjligheter för faktorerna från den första generationen att kombineras. Möjligheterna är AA, Aa, aA och aa. Eftersom vi var överens om att A var dominant, ser vi snabbt att endast kombinationen aa ger lågväxta plantor. En fjärdedel av plantorna i andra generationen borde alltså enligt vår teori vara lågväxta, och det vår ju precis vad Mendel upptäckte.
Mendels försök visade klart att egenskaper inte alls blandades utan behölls oförändrade från generation till generation. När detta blev känt, förlorade Darwins kritiker ett av sina starkaste argument, och hans teori kunde leva vidare.
Mendel gjorde andra försök och kombinerade olika egenskaper. Han upptäckte då att olika egenskaper ärvdes oberoende av varandra. En högvuxen planta kunde lika väl få gula frön som gröna. Varje levande varelse är en kombination av tusentals olika faktorer. Idag kallar vi dessa faktorer gener. De gener som kontrollerar en viss egenskap kan i sin tur förekomma i olika variationer. I Mendels experiment finns det alltså en gen som bestämmer egenskapen växtens höjd. Denna gen finns i två variationer: en för högväxta och en för lågväxta plantor.
Upptäckterna begravdes
Vad skulle nu Mendel göra med sina upptäckter? Själv var han osäker på deras värde och sände sitt material till den berömde schweiziske botanikern Karl von Nägeli.
Mendel hade av allt att döma inte hört talas om Darwins teori, men det hade Nägeli. Men han var motståndare till Darwin och avvisade Mendels resultat. Nägeli menade att Mendel måste forska mer innan det gick att dra några säkra slutsatser.
Mendel lät också publicera resultatet av sina experiment hos ett naturvetenskapligt sällskap i Brünn. Kopior skickades till liknande sällskap i städer som Wien, Rom och Uppsala, men inte heller där lade någon märke till Mendels arbete. 1859 hade Darwins bok Om arternas uppkomst publicerats, och de flesta biologer var upptagna med att debattera den.
Mendel tycks ha tagit von Nägelis avvisande så hårt att han slutade med sina experiment. De ägde rum åren 1856-1863.
1868 valdes Mendel till klostrets nye abbot och hade inte längre tid att korsa ärtplantor. Regeringen ville öka skatten på klostren, och Mendels tid gick till stor del åt att bekämpa förslaget. 1884 dog abbot Mendel utan att någon i Brünn insett vilken stor vetenskapsman som levt bland dem.
Berömd efter döden
Här kunde historien slutat, men det finns en fortsättning. År 1900 hade tre biologer - holländaren de Vries, tysken Corneus och österrikaren Tschermak - studerat ärftlighet på liknande sätt som Mendel. Ingen av de tre kände till de andras arbeten, och samma år återupptäckte de alla tre den rapport Mendel skrivit om sina försök.
Alla tre hade den goda smaken att ge Mendel den ära som tillkom honom. När de publicerade sina verk, presenterades deras upptäckter som en bekräftelse på vad Mendel redan upptäckt.
Mendel fick själv aldrig uppleva sin berömmelse, men idag grundas den moderna ärftlighetsläran på de studier en augustinermunk gjorde vid sina ärtsängar i Brünn.
LÄS MER: Vetenskapspersoner och vetenskapshistoria
LÄS MER: Charles Darwin - om arternas uppkomst och människans härstamning