Ibland kan man ha anledning att tro något som inte är sant. Varje gång vår hund hör en dörrklocka ringa på TV:n tror hunden att det ringer på dörren. Denna tro (som inte är sann) räknas alltså inte som kunskap.
Ibland kan man tro något som råkar vara sant, men som man inte har någon anledning att tro. Det räknas heller inte som kunskap. Till exempel om man tror att man vunnit högsta vinsten på ett lotteri, och det faktiskt är sant, men man ännu inte blivit informerad om det, så är det inte heller fråga om kunskap.
Man kan slutligen ha anledning att tro något, som också är sant, men som man trots det inte tror. Om man just fått reda på att en nära vän vunnit en stor summa pengar, kanske man har svårt att tro det, innan man själv informerat sig närmare. Så länge man inte tror på informationen, har man heller ingen kunskap.
Alla tre delarna - sann, berättigad och tro - måste alltså finnas med, för att det ska vara fråga om kunskap.
Tro står därför inte i motsatsställning till vetande, utan är tvärtom en förutsättning för vetande.
Den tro som varken är sann eller berättigad är bara tro. Men den tro som är sann och berättigad är dessutom kunskap. Kunskap är därför en äkta delmängd av tron. Men berättigad sanning, som ingen tror på, är heller ingen kunskap.
När man talar om tro och vetande gäller det i regel en jämförelse mellan religiös tro (som man har, trots att säkra objektiva bevis helt saknas) och vetande grundat på absolut säkra bevis.
Vi har ingen kunskap om Gud. Men vi kan tro, och många behöver det, för vi vet ju inte om Gud finns.
LÄS MER: Religion och vetenskap
LÄS MER: Att vara människa
LÄS MER: Skolastiken
PODCAST: Världsreligionernas gudsuppfattning
