Kiselev fick uppdraget den 24 april 1932. Här följer delar av hans rapport, en rapport som stämplats "strängt hemlig". Dokumentet är en av de första detaljerade beskrivningarna av kollektiviseringen och dess effekter i Sibirien.
Efter att ha besökt 20 hem i två byar kan jag säga att det bara i ett enda fanns tillräckligt med föda. Det huset tillhörde en veteran från Röda armén, och där finns lite mjöl och bröd. De övriga familjerna lever på surrogat (ersättning för riktig mat). I nästan varje hem var antingen barnen eller modern sjuk. Utan tvivel berodde det på svält, eftersom deras ansikten och kroppar var uppsvällda.
Konstantin Sidelnikov hade tvingats byta bort sin frus sista kjolar, blusar och huvuddukar för att få bröd. Hon låg sjuk och hade fött ett barn fem dagar tidigare. Fyra mycket små barn, bleka som vax med svullna kinder, satt runt det smutsiga bordet som små gnagare.
De åt med skedar från samma kopp. I koppen fanns varmt vatten som blandats med en vit vätska med tvivelaktigt utseende och dålig lukt. Det visade sig vara skummjölk.
Både Sidelnikov och hans fru är utmärkta kolchosarbetare och första klassens arbetare.
"Måtte barnen få dö!"
Läkaren vandrade vidare genom den hungrande kolchosen och kom till Filipp Borodin. Kiselev skriver:
Frun ligger sjuk nära spisen, där sitter också tre barn. De är bleka som vax med svullna kinder. Ett arton månaders blekt barn sitter vid fönstret, nioåringen ligger sjuk på golvet, och är täckt av trasor.
Filipp Borodin själv sitter på en bänk och röker oupphörligt cigaretter gjorda av tobak som är så stark att den är motbjudande. Han gråter som ett barn och ber att hans barn ska få dö.
Doktor Kiselev beskriver också hur invånarna i kolchosen lagar sin mat:
De mal stjälkar från solrosor, frön från lin och hampa, agnar, målla och torkade potatisskal, blandar det med rovolja och bakar en sorts kaka av det.
Folk vandrar runt som skuggor, tysta och frånvarande. Överallt finns tomma hus med igenspikade fönster. Över 300 personer har flytt byn, och ingen vet vart de tagit vägen. Man ser knappast några djur på gatan, tydligen har även de sista blivit uppätna.
I hela byn fann jag bara två kycklingar och en tupp. Ibland kan man möta en utmärglad hund.
I städerna var det också brist på mat. Där vändes vreden mot bönderna, som enligt propagandan behöll maten för sig själva.
Facit av katastrofen
Den offentliga propagandan teg om det elände som drabbade bönderna. Enligt propagandan var bönderna utsugare som gömde undan säd för att priserna skulle stiga medan stadsbefolkningen svalt. Det hette också att bönderna var för lata att skörda.
I slutet av 1930-talet var kollektiviseringen till stora delar över. 1936 arbetade 90 procent av bönderna på kolchoser. Miljoner bönder och deras familjer hade transporterats till fångläger i Sibirien. Tiotusentals hade skjutits och låg nergrävda i den jord som nu var kollektivt ägd.
Men för Sovjetunionen blev kollektiviseringen oerhört kostsam. Många bönder vägrade att lämna ifrån sig sina djur, de slaktade dem hellre. Andra djur svalt ihjäl eller åts upp. Resultatet blev att det inte fanns tillräckligt med hästar, kor, oxar, får och grisar kvar för att klara försörjningen. Över 100 miljoner djur hade dött.
Produktionen av spannmål, som under åren 1923-1928 nästan hade fördubblats, höll sig efter kollektiviseringen på samma nivå i nästan 25 år.
Den stora svälten drabbade omkring 40 miljoner människor varav totalt 6-8 miljoner dog av svält. Värst drabbat av alla områden inom Sovjetunionen var Ukraina där 3-7 miljoner människor svalt ihjäl.
LÄS MER: Holodomor
LÄS MER: Gulag
LÄS MER: Kommunistiska brott mot mänskligheten