En vanlig uppfattning är att det inte fanns några handelsvägar i Afrika före européernas kolonisation på 1800-talet. Även i Afrika är den här åsikten fortfarande vanlig. Stämmer den?
Frågan är om vi använder orden rätt. En väg är inte alltid detsamma som en belagd väg för fordonstrafik. Transporter kunde ske på annat sätt.
Det är sant att människor i Afrika ända till slutet av 1800-talet inte använde hjulfordon. Men inte heller i Europa forslades större varumängder till lands några längre sträckor förrän järnvägarna kom.
Om vi istället för "väg" säger "regelbundet trafikerade leder för olika sorts vandringar och där varuutbyte ägde rum", träder en helt annan bild fram.
ANNONS
Finmaskigt transportnät
Praktiskt taget hela Afrika var före kolonialperioden täckt av ett finmaskigt nät av transportleder. Det fanns både fjärrhandel och närhandel, och liksom i Europa handlade man mest med produkter från de närmast liggande områdena.
Vad handlade man då med? Vi kan urskilja fyra huvudkategorier:
Den lokala jordbruksproduktionen: Man kunde ju inte odla allt överallt. Inga kolanötter på savannen eller bomull i skogen. Mellan de olika ekosystemen växte byteshandeln fram.
Mineraler: Ända fram till 1600-talet var Afrika den främsta guldleverantören till Europa. Men det var också lönsamt att forsla salt från Sahara, tenn från Nigeria, koppar från Katanga m.m.
Importerade varor: Varor från olika utomafrikanska länder, till exempel vapen, ammunition, porslin, siden, alkohol och speglar.
Slavar: De togs i synnerhet i välbefolkade områden längs Guineakusten. Det var lika mycket en handel inom Afrika som en exporthandel. Samhällen med svag organisation blev de främsta offren. Slavarna var inte bara en handelsvara, de var också ett transportmedel. Under vandringen till försäljningen kunde de användas som lastdjur, som man sålde vid framkomsten.
Fotgängare och flodfarare
Varorna forslades ofta i en kombination av land- och vattentransporter. Afrika förblev länge en kontinent av fotgängare. Afrikanen gick, antingen det gällde att ta sig till grannbyn, till ett annat land eller tvärs över kontinenten. Havssjöfart i större skala fanns bara längs östkusten. Atlantkustens stränder var ofta för branta och gav dåligt med skydd åt större båtar. Däremot lade de portugisiska sjöfararna tidigt märke till stora segelkanoter som for mellan dagens Senegal och kusterna söderut. Ännu längre mot söder, ner mot Kongoflodens mynning, fanns säkra och skyddade vattenvägar innanför kustlagunerna.
ANNONS
Floderna i det inre har ofta ett slingrande lopp genom landskapen, vilket vidgar flodområdena. Därmed ökade även möjligheterna till större bebyggelse i flodernas närhet. Handeln blev ofta en huvudnäring, och flodsjöfartens folk bildade ända till våra dagar en speciell yrkesgrupp med egna traditioner och med egna yrkesspråk, olika för varje flodområde. De var ett slags handelsspråk för folk som behövde förstå varandra över stora avstånd. Östkustens swahili är det mest kända handelsspråket, men inte det enda.
En handelsvärld går under
Redan 100 f.Kr skrev en grekisk sjökapten en resehandbok om sjöfarten och handeln på Östafrikas kust. Från den och ändra antika skrifter vet vi att det förekom en blomstrande handel med ull, kryddor, rökelse, järn och slavar mellan Östafrika och Egypten, Arabien och Indien. En handel i vilken afrikanerna tidigt medverkade.
Utvecklingen fram till 1400-talet påminner i stora drag om Europas, med växande storstäder. En av de största var Kilwa (som låg i ett område i dagens södra Tanzania) där folk från alla länder runt Indiska oceanen verkade. Men så hände något. En Kilwahistoriker beskrev det några år efteråt:
I profetens år 903 (1498) kom det nyheter från landet Moçambique att det hade anlänt män från frankernas land (Europa) och namnet på deras kapten var al-Mirati (amiral Vasco da Gama)... Herrarna över Mafia gladde sig, ty de trodde där att frankerna var goda och ärliga män. Men de som visste sanningen berättade att frankerna var korrumperade och oärliga personer, som endast hade kommit för att utspionera landet så att de kunde erövra det.
Så blev det. Hela systemet slogs sönder, en blomstrande handelsvärld gick under. En glimt av välståndet kan vi få från de tidigaste portugisiska besökarnas skildringar av vad de fann. Så här skrev Duarte Barbosa om kungarna av Mafia, Zanzibar och Pemba:
De lever i stor lyx. De bär fina siden- och bomullskläder som de köpt i Mombasa av köpmännen från Cambay (Indien). Också deras kvinnor går grant klädda och bär juveler av finaste Sofalaguld, av silver i mängd, med örringar, halsband, ankelringar och armband, och deras kläder är också av fint siden.
ANNONS
Europeiska fördomar
Den här synen är helt annan än den som engelsmannen John Speke har i sin bok Upptäckten av Nilens källor, 1865:
Hur afrikanerna kunnat leva i så många år utan framåtskridande synes märkligt, då alla de länder som omger Afrika är så avancerade. Och om man ska ta hänsyn till den nuvarande utvecklingen i världen inser man att afrikanerna snart måste antingen komma ut ur mörkret eller ersättas av en överlägsen ras... ty för närvarande kan afrikanen varken hjälpa sig själv eller hjälpas av andra, eftersom hans land är i ett ständigt tillstånd av oro och han hinner bara tänka på att få föda.
En under 1800-talet vanlig europeisk syn på kontinentens folk och historia. Och, som sagt, grovt felaktig.