Folkmordet i Rwanda - orsaker, händelseförlopp och följder
Folkmordet i Rwanda var en storskalig massaker som ägde rum mellan 7 april och 15 juli 1994. Massakrerna skedde under ett pågående inbördeskrig mellan landets två folkgrupper, hutuer och tutsier där de senare var en minoritet. Många moderata hutuer som vägrade delta i massakrerna eller kritiserade behandlingen av tutsier dödades också. Även om flera stormakter förvarnades om det planerade folkmordet så gjorde man inte mycket innan det var försent. Bland andra vägrade USA:s regering att kalla händelserna för ett ”folkmord”, medvetna om att det skulle tvinga dem att ingripa enligt internationella lagar.
1994 ägde ett omfattande folkmord rum. Omkring en miljon människor mördades och över två miljoner flydde.
Hatets historiska rötter
Folkmordet i Rwanda betecknas vanligtvis som en konflikt mellan majoritetsbefolkningen hutuerna och minoriteten Tutsi. Man har länge betecknat dessa två som olika etniska grupper inom Rwanda där tutsier, trots i minoritet, haft en styrande ställning över hutuer. Tidigare forskning har menat att hutuer var ursprungsbefolkningen i landet medan tutsier invaderade i ett senare skede. Hutuer var för det mesta jordbrukare medan tutsier var boskapsskötare. Dock har senare forskning menat att dessa två grupper egentligen är samma folkslag och att namnen är en efterkonstruktion från tiden av kolonialt styre i modern tid. Det var nämligen kolonialmakterna Tyskland och Belgien som under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal - påverkade av de då rådande rasbiologiska ideologierna - skapade och cementerade identiteterna hutu och tutsi. Dessa identiteter var egentligen baserade på respektive persons förmögenhet, mer specifikt räknad i antal boskap man ägde: minoriteten tutsier var förmögna boskapsägare medan majoriteten av befolkningen, hutuer, var boskapsskötare och jordbrukare. Tyska och senare belgiska kolonisatörer tolkade t.ex. tutsi-befolkningens ljusare hy jämfört med de arbetande hutuer som tecken på tutsiers överlägsenhet.
ANNONS
Begreppet folkmord
Folkmord, (engelska genocide), myntades 1944 av den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin. Lemkin sammansatte orden genos (grekiska för familj, stam eller ras) och -cide (derivata från latinets cidium för döda) för att beskriva ett helt nytt internationellt brott. Lemkin som student hade läst nyheten om mördandet av osmanska storvisiren Talaat pasha i Berlin och rättegången för hans mördare Soghomon Tehlirian. Lemkin insåg det paradoxala i situationen: ”Det är ett brott av Tehlirian att mörda en individ, men det är inget brott av hans förtryckare att ha mördat mer än en miljon individer” (armeniska folkmordet 1915). Nu under det pågående andra världskriget och utrotningen av judar i Europa var Lemkin mer än någonsin besluten att skapa en brottsrubricering för det som Storbritanniens dåvarande premiärminister Winston Churchill kallade för ”brottet utan namn.” Lemkin kämpade ihärdigt för ett internationellt antagande av hans nya begrepp som brottsrubricering, ett arbete som resulterade i 1948 års FN-konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott.
Dessa identiteter som ”etniska” befästes någon gång under 1930-talet när den belgiska kolonialmakten utfärdade identitetshandlingar för befolkningen där man även nämnde grupptillhörigheten. Därmed hade man effektivt skapat en ”vision om tutsifolkets överhöghet.” Denna skillnad i förmögenhet hade vid 1990-talet förvandlats till en ideologi där tutsier utmålades av hutuledare som ”folkets fiende” och ”blodsugande parasiter”. Anklagelserna mot tutsier förstärktes av det faktum att de, i egenskap av landets förmögna och feodalherrar, förknippades med de tidigare kolonialmakterna.
Tidigare konflikter mellan hutuer och tutsier
Folkmordet under 1994 var inte den första utbrott av våld mellan hutuer och tutsier. Redan efter andra världskriget började hutuer att mobilisera sig för en ”befrielse” från tutsiernas styre. Revolten resulterade i våldsamheter under 1960-talet när kolonialmakten Belgien hjälpte hutuer i kampen mot tutsier som flydde landet i tusentals till grannländerna Burundi, Uganda, Tanzania och Kongo-Kinshasa. Där grupperade sig dessa exiltutsier i olika väpnade fraktioner som krigade mot hutuer i Rwanda. Under konflikten dödades uppemot 10 000 tutsier och över 300 000 tvingades fly landet. Krigen mellan dessa exiltutsier och hutuarmén fortsatte dock i omgångar fram till 1990-talet.
Folkmordet 1994
Vid 1990 hade schismen (fiendeskapen) mellan hutuer och tutsin förvärrats och många forskare menar att folkmordet planerades redan vid denna tid. Gerillakrigen med tutsirebeller från grannländerna hade bidragit till den hätska ton som fanns bland hutu-nationalistiska ledare i Rwanda. Redan under januari 1994 fanns många tecken på att hutunationalsiter höll på att planera ett folkmord på landets tutsibefolkning. Detta bekräftades bland andra av dåvarande ledaren för FN:s fredsbevarande styrkor i Rwanda, den kanadensiske generalen Roméo Dallaire, som försökte påkalla sina överordnades uppmärksamhet, dock utan resultat.
Den 6 april 1994 dödades Rwandas hutupresident, Juvénal Habyarimana, när hans plan sköts ner. Trots flera utredningar har man inte med säkerhet kunnat utpeka de skyldiga även om många menar att det var extremisthutuer som låg bakom dödandet. Händelsen följdes av en våg av mord på moderata hutusiska ledare som förespråkade fredsförhandlingar med tutsirebeller och därför motsatte sig ett inbördeskrig och en massaker av landets tutsier.
ANNONS
Mellan 6 och 7 april gick dessa extremister från hus till hus i huvudstaden Kigali och dödade politiker, journalister och andra framstående personer som fanns på en lista. Dagen därpå började de storskaliga massakrerna på landets tutsier.
De redan existerande fördomarna bland hutuer och tutsier utnyttjades till fullo i mobiliseringen av befolkningen. Tutsier kallades för inyenzi (bokstavligen ”kackerlacka”) som borde utrotas och man uppmanade alla hutuer att delta i kampen om befrielsen av landet och skyddandet av den hutuiska kulturen. Moderna kommunikationskanaler spelade en viktig roll i denna budskapsspridning, främst genom landets radiokanaler. Militären och polisen samarbetade tillsammans för att arrestera och avrätta ledande tutsier och moderata hutuer. Man satte upp vägavspärrningar och kontrollerade allas identitetshandlingar där man enkelt kunde särskilja hutuer från tutsier.
Bild: Fanny Schertzer
Döskallar från folkmordets offer vid Nyamata Genocide Memorial Centre.
Förutom militären och polisen så uppmanades civilbefolkningen att beväpna sig och delta i ”utrensningen”. Beväpnade med klubbor, knivar, macheter och andra tillhyggen började civilbefolkningen att döda och våldta sina tutsigrannar och alla hutuer som motsatte sig denna plan. Våldet spred sig snabbt till hela landet och inom loppet av endast 100 dagar, fram till mitten av juli 1994, beräknar man att över en miljon människor hade dödats. Förutom dödandet har folkmordet i Rwanda också blivit känt för vidden av sexuella övergrepp och våldtäkt som användes som del av förnedringen av offren.
Folkmordet slutade dels på grund av att större delen av tutsierna hade dödades, men också på grund av att den tutsiledda armén, den Rwandiska patriotiska fronten, FRP, säkrade kontrollen över huvudstaden Kigali och andra viktiga städer. FRP, som sedan 1994 har gjorts om till ett politiskt parti i regeringsställning, har själv anklagats för massakrer och övergrepp mot hutubefolkningen. FRP menar själva att dessa dåd utfördes av illa disciplinerade trupper som hämnd efter folkmordet, medan kritiker menar att dåden snarare var systematiska och borde klassas som ett brott enligt internationella lagar eller till folkmord.
Efterspel och följder
När vidden av folkmordet blev klart för omvärlden var det många som undrade hur detta kunde ske i modern tid och dessutom medan man hade FN:s fredsbevarande styrkor i landet? Varför reagerade inte världsnationerna och ingrepp för att sätta stopp för massakrerna? En hel del rapporteringar pekar mot att folkmordet kunde ske på grund av omvärldens passivitet och ovilja att blanda sig i. Argumenten går ut på att förloppet var så pass snabbt och nyhetsrapporteringen så otillräckligt att man helt enkelt inte kände till omfattningen av massakrerna.
ANNONS
Samtidigt finns det gott om rapporter, bland andra den från general Dallaire i början av januari 1994, vilka pekar på att världsledare från länder som hade kunnat ingripa visste vad som hände men valde medvetet att blunda. Sådan kritik riktas bland annat mot USA:s Clinton-administration som länge vägrade kalla händelserna för ”folkmord” då en sådan benämning skulle tvinga landet att, enligt sina internationella åtaganden, ingripa militärt, vilket man inte ville göra. Den främsta anledningen till den amerikanska regeringens passivitet sägs ha varit det färska minnet från USA:s ingripande i Somalias inbördeskrig 1991 som slutade med många dödade amerikanska soldater i huvudstaden Mogadishu.
Även FN som hade trupper på plats i Rwanda har kritiserats hårt för att inte ha ingripit varken före eller under massakrerna.
Samma år, 1994, inrättades den Internationella Rwandatribunalen som fortsatte sitt arbete ända till 2015. Totalt upprättades över sextio rättegångar mot personer åtalade för folkmordet, och ett trettiotal personer har dömts skyldiga för dessa brott.
Senare, under 1999, startade Rwanda en försoningskommission som var tänkt som ett komplement till tribunalen och de pågående rättegångarna. Kommissionens mål var försonandet av de krigande parterna och enandet av landet efter folkmordet. Medan rättegångarna skulle åtala och straffa huvudpersonerna i folkmordet, skulle kommissionen agera som ett forum där offren konfronterar sina gärningsmän och därmed arbetar tillsammans mot en möjlig försoning.
Vad säger modern forskning om ursprunget till indelningen i folkgrupperna hutuer och tutsier?
Nämn några orsaker till att ett hat hade växt fram bland hutuer mot tutsier i Rwanda.
Konflikten mellan folkgrupperna hutuer mot tutsier hade pågått under lång tid innan 1994. Förklara kortfattat.
Vad hände med många av de hutuer som inte ville massakrera tutsierna?
Redogör kortfattat för händelseförloppet under folkmordet 1994.
Varför har FN fått skarp kritik efter folkmordet?
Varför ville inte t.ex. USA ingripa militärt och stoppa folkmordet?
Vad har gjorts för att straffa många av ledarna som låg bakom folkmordet?
Ta reda på:
Hur många dog i folkmordet och hur många måste dödas varje dag (under de 100 dagarna som folkmordet pågick ) för att komma upp i den siffran?
Hur stor del av Rwandas totala befolkning mördades under folkmordet?
Vad hände med några av de som dömdes i de efterföljande rättegångarna (vilka straff fick de)?
Hur är förhållandet mellan hutuer och tutsier i dagens Rwanda?
Diskutera:
Skulle ett liknande folkmord kunna hända igen i världen under 2020-talet? Var och varför?
Varför har inte FN alltid makt att förhindra stora konflikter och folkmord?
Litteratur:
Cori Wielenga, Genocide and identity: Stereotyping, ‘othering’ and violence in Rwanda, published online on IAGS, 2011 [genocidescholars.org]
Carola Lingaas, "Imagined Identities: Defining the Racial Group in the Crime of Genocide,” in Genocide Studies and Prevention: An International Journal, Vol. 10, Issue 1, 2016
Text: Vahagn Avedian, fil. dr i historia, med forskningsintresse för mänskliga rättigheter, fred- och konfliktforskning och demokratistudier, redaktör för folkmordet1915.se och karabach.se
I veckans avsnitt (inspelat i slutet av januari 2022) pratar Mattias Axelsson, gymnasielärare i historia och samhällskunskap, om Krimhalvöns historia och bakgrunden till konflikten mellan Ryssland och Ukraina.
I veckans avsnitt av I fokus berättar Mattias Axelsson (gymnasielärare i samhällskunskap, historia och religion) om talibanerna i Afghanistan. Vilka är de? Vad vill de? Var kommer de ifrån?
