Henrik VIII, del 2: Kungen som lät avrätta två av sina fruar
I den föregående artikeln om Henrik VIII kunde vi på slutet läsa att kungen äntligen fick sin älskade Anne Boleyn. Detta blev möjligt tack vare att han bröt med den katolska kyrkan och lät utropa sig själv till den engelska kyrkans överhuvud. I den här avslutande artikeln ska vi dock få se att kärleken inte var beständig. Eller att den var det, men att föremålen växlade, som man brukar säga. Och det gällde i högsta grad för Henrik VIII.
Porträtt av Henrik VIII (1491-1547) gjord av Hans Holbein den yngre, 1540.
Anne Boleyn kröntes till Englands drottning under en storslagen ceremoni i Westminster Abbey den 1 juni 1533. Hon var gravid redan under kröningsceremonin, och Henrik VIII:s förhoppning om att hon skulle föda honom en efterlängtad manlig tronarvinge var stor.
Det var med en viss besvikelse som kungen kunde konstatera att hans andra hustru i september 1533 födde honom ännu en dotter. Denna dotter, som döptes till Elisabet (Elizabeth), skulle senare komma att bestiga den engelska tronen som Elisabet I, och hon skulle regera landet 1558-1603.
ANNONS
I väntan på en manlig tronarvinge passade Henrik VIII på att skämma bort sin drottning och hennes närmaste släktingar med både pengar, lyxföremål och egendomar. Han hade även varit mycket generös mot Anne och hennes familj redan innan hon kröntes till drottning. Annes far, sir Thomas Boleyn, som trots att han var en framgångsrik och skicklig diplomat, drog nytta av dotterns status som kungens stora kärlek, och han tilldelades titeln earl av Wiltshire och Ormonde. Även Annes bror George Boleyn tjänade på systerns nyvunna ställning. Han tilldelades titeln lord av Rochford. Men som ordspråket lyder: lätt fånget, lätt förgånget...
Familjen Boleyns tid i maktens centrum blev kort. Mindre än tre år efter Annes kröning till drottning var hon död, halshuggen på kungens befallning! Vad var det egentligen som hände och som ledde fram till det tragiska slutet? Sanningen är att det fanns flera anledningar bakom kungens beslut att låta avrätta sin drottning.
Livsfarligt maktspel
Efter att Henrik VIII:s främste rådgivare - den tidigare omnämnde kardinalen Thomas Wolsey (se del 1) - förlorat sin maktposition som kungens främste rådgivare, trädde advokaten och teologen Thomas More samt juristen Thomas Cromwell fram i Wolseys ställe. Cromwell kom från mycket enkla förhållanden - han hade först tjänstgjort som legosoldat på kontinenten och senare studerat juridik. Han kom under 1530-talet att bli kungens närmaste man. Det var han som föreslog att kungen skulle bryta med påven i Rom. Men Thomas More som var katolsk teolog, accepterade av naturliga skäl inte denna brytning, men såg sig tvingad att tiga i frågan eftersom han inte vågade stöta sig med kungen.
Efter att brytningen med Rom hade genomförts och sedan kungens äktenskap med den tidigare drottningen Katarina hade annullerats, lät Henrik VIII instifta nya lagar för att få folkets lydnad. Alla undersåtar tvingades svära kungen evig trohet, svära på att han var kyrkans enda överhuvud, samt att Anne Boleyn var Englands rättmätiga drottning. Att inte svära eden innebar högförräderi, ett brott som bestraffades med döden. Thomas More vägrade emellertid att erkänna Henrik VIII:s överhöghet över kyrkan, och han förblev påven och katolicismen evigt trogen. More dömdes därför till döden för högförräderi och halshöggs 1535.
Reformation
Efter Mores död fick Thomas Cromwell en än mer framträdande roll som kungens rådgivare och utsågs till hans ställföreträdare i kyrkliga frågor. I besittning av detta ämbete ansvarade Cromwell bland annat för de engelska klostrens upplösning, då enorma markegendomar och förmögenheter knutna till klostren tillföll staten. Landsbygdsbefolkningen såg med fasa på hur kungens män skövlade klostren, som också fungerade som skolor och sjukhus åt befolkningen.
ANNONS
Anne Boleyn, som liksom Cromwell var anhängare av den protestantiska reformationen, menade att kyrkans indragna förmögenheter skulle användas till att förbättra utbildningssystemet i landet samt att hjälpa de allra fattigaste. Cromwell som endast hade statskassans välbefinnande i åtanke, lät sig dock inte påverkas av Annes behjärtansvärda synpunkter. Anne Boleyn och Thomas Cromwell som från början varit vänner blev då fiender. Men Cromwell var en mycket farlig person att stöta sig med. Han var helt hängiven sitt arbete, och till skillnad från det stora flertalet i kungens närmaste krets, var han utåt sett helt ointresserad av titlar och rikedom. Cromwell hade inga tankar på att låta Anne styra kungens politik och därigenom förlora sin nyvunna maktställning.
Anne Boleyns avrättning
Våren 1536 inträffade flera händelser som ledde fram till familjen Boleyns fall. En viktig sådan var att Henrik VIII förälskade sig i en av Annes hovfröknar, en ung kvinna vid namn Jane Seymour, som han började uppvakta och ge presenter. Anne var vid tillfället gravid och närde förhoppningen att äntligen kunna föda kungen en manlig tronarvinge och på så vis rädda deras äktenskap.
Vid den här tiden råkade kungen ut för en allvarlig olycka som höll på att kosta honom livet. Henrik föll av hästen under ett tornerspel och skadades så svårt att han vaknade upp först flera timmar senare med en svår hjärnskakning och ett elakartat bensår som följd. Detta sår skulle komma att vålla kungen problem livet ut, eftersom det aldrig riktig läkte.
Anne Boleyn var vittne till olyckan och blev så svårt chockad att hon en vecka senare fick missfall, något som Henrik lastade henne för. Än värre var att det hade börjat spridas rykten vid hovet om att Anne var otrogen. Och inte bara med en man, utan med flera älskare. Det ryktades också att hon hade ett incestuöst förhållande med sin bror George Boleyn. Idag är historikerna i stort sett eniga om att Anne Boleyn var oskyldig till de anklagelser som kom att riktas mot henne. Det är inte osannolikt att det var Cromwell som var hjärnan bakom denna smutskastningskampanj och de lögner som spreds vid hovet.
Efter att hovmusikern Mark Smeaton, som stod drottningen nära, erkänt att han haft ett sexuellt förhållande med Anne, blev kungen övertygad om att Anne var skyldig. Det ska tilläggas att Mark Smeaton utsattes för grym tortyr innan erkännandet kom. I de rättegångar som följde, vid vilka kungen inte närvarade, förklarade sig de tre hovmännen sir Henry Norris, sir Henry Weston och sir William Brereton samt drottningens bror George Boleyn oskyldiga till att ha haft sexuellt umgänge med drottningen. Även Anne Boleyn nekade till att någon otrohet eller incestuöst förhållande hade förekommit. Domstolen var av annan uppfattning och ansåg allihopa som skyldiga.
Samtliga anklagade inklusive drottningen dömdes till döden och spärrades in på Towern i London. Den 17 maj 1536 halshöggs alla Annes påstådda älskare inklusive hennes bror George. Två dagar senare var det hennes tur att stiga upp på schavotten.
ANNONS
Uppror mot kungen
Dagen efter att Anne Boleyn avrättats förlovade sig Henrik VIII med Jane Seymour, och endast elva dagar senare vigdes paret under en enkel ceremoni. Henrik VIII var därmed gift för tredje gången. Med sin lugna och harmoniska personlighet hade Jane Seymour en positiv effekt på den alltmer lättretlige och paranoide Henrik VIII.
Förutom hans ständiga värk och illaluktande bensår, började även hans fetma bli besvärande, inte minst för omgivningen som fick utstå raseriutbrott och snabba sinnesförändringar till följd av hans försämrade hälsa. Men kungen älskade Jane Seymour, och han skulle senare slå fast att hon var den av hans hustrur som han älskat mest innerligt.
Hösten 1536 bröt ett uppror ut i norra England som snabbt fick stor spridning. Det hade sin bakomliggande orsak i Henrik VIII:s brytning med katolska kyrkan. Henrik VIII var i sak inte motståndare till katolska kyrkans sakrament och kyrkoordning, vilket visade sig i att han lät merparten av det katolska kyrkolivet förbli orört under sin tid som regent. Exempelvis var han motståndare till de kala och vitkalkade kyrkorummen som blev signum för den protestantiska kyrkan. Det var både fantasilöst och direkt fult, ansåg kungen, som älskade praktfulla och vackra utsmyckningar.
Det upprorsmännen reagerade mot var att kungen utropat sig till kyrkans överhuvud samt att klostren upplösts. I grund och botten handlade det om att befolkningen var övertygad om att kungens religiösa politik skulle leda till evig förbannelse och rakt ner i helvetet. Upprorsmännens antal växte snabbt, och till slut omfattade upproret nästan 40 000 bönder och ett antal adelsmän från norr. När de sedan marscherade söderut beslutade sig kungen för att agera. Upproret fick ett blodigt slut då kungens soldater ödelade byar och lät avrätta tusentals bönder som ansågs inblandade. Inte ens barnen skonades då soldaterna slaktade befolkningen i norra England.
ANNONS
Drottningen död i barnsäng
Hösten 1537 födde Jane Seymour en son, den efterlängtade manlige tronarvinge som Henrik så länge väntat på. Sonen, som fick namnet Edward, skulle efter faderns död 1547 bestiga tronen som Edward VI. Jane Seymour överlevde förlossningen, men avled tragiskt nog 12 dagar senare i barnsängsfeber.
Henrik VIII gick efter Janes död in i en djup sorg och depression, som han bearbetade genom att tröstäta, dricka ofantliga mängder vin och umgås med sin narr William Sommers. Henrik VIII visade inget intresse för kvinnor under de följande tre åren, men efter att Thomas Cromwell försiktigt påpekat att kungen borde säkra tronföljden genom att skaffa sig ännu en manlig tronarvinge, beslöt kungen sig för att ge det en chans.
Problemet var att Henrik VIII:s status på den kungliga äktenskapsmarknaden i Europa var synnerligen låg. Han var gravt överviktig, luktade illa och hade låtit avrätta en av sina fruar.
Thomas Cromwell sökte med ljus och lykta bland de europeiska furstehusen efter en lämplig kandidat. Till slut föll valet på Anna av Kleve, som var dotter till hertig Johan av Kleve. För att inte - som man säger - köpa grisen i säcken, lät Cromwell på kungens begäran sända hovkonstnären Hans Holbein d.y. till det tyska hertigdömet Kleve, och där måla av Anna på plats. Holbein återkom från Kleve med ett porträtt av Anna som tilltalade Henrik, och det var med förtjusning som kungen såg fram emot att hans blivande unga hustru (hon var nästan 25 år yngre än honom) skulle anlända till England, vilket hon gjorde vintern 1539.
ANNONS
ANNONS
Cromwell halshuggen
Henrik VIII var ivrig att få träffa sin unga brud och gjorde därför ett oanmält besök på slottet i Rochester, dit Anna flyttat in i väntan på bröllopet. Henrik blev emellertid så förfärad av åsynen av den unga damen, att han genast bestämde sig för att ställa in bröllopet. Hon var allt annat än den vackra kvinna han hoppats på. Eftersom England hade ingått ett äktenskapsavtal med Kleve, och det inte fanns några bakomliggande tveksamheter, så var Henrik VIII tvungen att ingå äktenskapet med Anna, som blev hans fjärde hustru.
Efter bröllopet som ägde rum i februari 1540, vägrade han att fullborda det sexuellt, och han rörde aldrig vid Anna. Henrik hade för övrigt redan fått upp ögonen för en av Annas hovfröknar, den unga och vackra Katherine Howard. Kungen gav Thomas Cromwell hela skulden för att han tvingats in i äktenskapet med Anna av Kleve. Cromwell föll nu i onåd och greps anklagad för högförräderi. Han halshöggs sommaren 1540.
Henrik VIII ångrade efteråt att han låtit avrätta sin mest betrodde rådgivare.
Äktenskapet med Anna av Kleve upplöstes, och hon fick kompensation i form av pengar och en väl tilltagen egendom med tillhörande tjänstefolk. Den snart 50-årige Henrik VIII vigdes sedan med den mer än 30 år yngre Katherine Howard, endast sexton dagar efter att äktenskapet med Anna av Kleve hade upplösts.
Vad Henrik VIII inte visste var att hans femte hustru tidigare haft sexuella relationer med minst två män, vilket var en outhärdlig tanke för den minst sagt svartsjukt lagde kungen. Det som skulle kosta Katherine Howard livet, var dock att hon efter att hon gift sig med Henrik VIII, inledde en relation med Thomas Culpeper som var hovman och dessutom god vän med kungen.
Otrohetsaffär med dödligt slut
När otrohetsaffären rullades upp drogs även drottningens kammarfru lady Jane Rochford, samt hovmannen Francis Dereham in. Lady Jane ansågs ha hetsat till otroheten, och Dereham hade oförsiktigt skrutit med att han hade haft en sexuell relation med drottningen i hennes ungdom.
Den 10 december 1541 halshöggs Thomas Culpeper, medan Dereham först hängdes i en snara tills han nästan var medvetslös, skars ner, fick buken uppskuren och inälvorna utplockade och brända medan han ännu levde. Den 13 februari 1542 halshöggs även och lady Jane och Katherine Howard.
Henrik VIII gifte sig en sista och sjätte gång 1543 med Catherine Parr, änka och tidigare gift med två adelsmän. Vintern år 1546 insjuknade Henrik VIII, och avled den 28 januari 1547. Vid sin död vägde han närmare 180 kilo och led av svår gikt.
ANNONS
Under Henrik VIII:s tid på tronen (1509-1547) fick tusentals människor sätta livet till för att de inte uppfyllde hans krav på lydnad och lojalitet. Det var inte bara människor ur den stora massan som riskerade döden för att de satte sig upp mot hans påbud. Även hans närmaste och mest betrodda rådgivare samt två av hans fruar fick bestiga schavotten. Det var en omvälvande tid inte bara för befolkningen, utan även för det engelska samhället i stort.
Litteratur:
Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur, Bokförlaget Forum, 2003.
Catherine Fletcher, The divorce of Henry VIII, Vintage, 2013.
John Edwards, Mary I - England´s catholic queen, Yale University Press, 2011.
Peter Ackroyd, Tudors, Pan Books, 2013.
Robert Hutchinson, The last days of Henry VIII, Weidenfeld & Nicolson, 2009.
Tracy Borman, Henry VIII and the men who made him, Hodder Paperback, 2019.
Tracy Borman, The private lives of the Tudors, Hodder Paperback, 2017.
Tracy Borman, Elizabeths Woman, Vintage, 2010.
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
