Bruden:
Hans vänstra arm under mitt huvud,
den högra famnar mig.
Jag besvär er, Jerusalems döttrar,
vid fältens gaseller och hindar:
väck inte och stör inte min älskling
förrän han vill.
Brudgummen:
Du är så skön, min kära, du är så skön!
Dina ögon är duvor bakom din slöja.
Ditt hår är en hjord av getter,
som strömmar utmed Gileads berg,
dina tänder är en hjord av tackor,
som går nyklippta upp ur badet.
Dina bröst är lika två kid,
gasellens tvillingar,
som går i vall bland vallmo.
Du har tagit mitt hjärta, min syster, min brud,
med en blick har du tagit mitt hjärta,
med en länk av ditt halsband.
Vad din kärlek är fager, min syster, min brud,
vad den rusar mer än vin.
Och dina oljor doftar ljuvare än alla parfymer.
Nektar dryper dina läppar, brud,
honung och mjölk rinner ur din tunga,
dina kläder doftar som Libanon doftar.
Bruden:
Kom, min vän, låt oss dra ut på fälten,
ta läger i byarna,
gå arla till vingårdarna.
Låt oss se om vinet blommar,
om dess knoppar spruckit,
om granatträden slagit ut.
Där vill jag ge dig min kärlek.
Kärleksäpplena doftar,
och vid vår dörr står vårens frukter mogna,
och höstens har jag också gömt åt dig, min vän.
Höga Visans landskap är herdarnas och vinodlarnas landskap. Brudgummen liknar sin älskades lockiga hår vid en flock getter som springer nerför en
bergssluttning. Hennes vita tänder liknas vid en hjord vita får. Vin och vingårdar nämns ofta som exempel på det goda livet. Och till detta liv hör kärleken mellan man och kvinna.
Vi vet inte vem författaren eller författarna till Höga Visan var. Länge trodde man att författaren var kung Salomo, judarnas store konung som regerade på 900-talet f.Kr. Numera pekas inte Salomo ut som författare. Men dikterna kan vara så gamla att de har skrivits under Salomos tid.
Sångerna är fyllda av glädje över allt det sköna och stora som kärleken ger de unga som älskar: bruden och brudgummen. Ingen av Bibelns böcker är så fylld av glädje som Höga Visan.
