Så inleds ett stycke om Koranen i boken Islam i fokus från år 2002. Den ingår i en skriftserie utgiven av Det Islamiska Trossamfundet i Skandinavien med huvudkontor i Köpenhamn. Denna beskrivning av Koranen är nästan identisk med den i boken Islam vår tro, som gavs ut av Islamiska informationsföreningen i Sverige i samband med debatten kring Salman Rushdies bok Satansverserna.
Boken Ilmihal: praktisk islam från år 2000 är en översättning av en handbok för muslimer, författad av den bosniske shaykhen Fejzullah Hadzibajric. I den sägs: "Koranen är den mest fullkomliga lagen och vägledaren i livet. Den lär oss vad vi bör tro, vilka religiösa plikter vi har att utföra och hur vi bör uppträda mot varandra".
Exemplen ovan är representativa för hur Koranen presenteras i litteratur utgiven av olika islamiska samfund över hela världen.
Koran, på arabiska qur'an, betyder "recitation" eller "uppläsning". Koranen är islams huvudtext och heliga skrift. En vanlig beteckning på arabiska är al-qur'an al-karim, "den ädla läsningen". Den kallas ibland enbart al-kitab, "boken".
Koranen består av de samlade uppenbarelser Muhammed fick under sin verksamma tid, först i Mecka och sedan i Medina.
Endast Koranen finns bevarad i ursprungligt skick
I det första citatet ovan talas om att Koranens uppgift är att slå vakt om tidigare uppenbarelser och att återupprätta Guds eviga sanning. Muslimer menar att även Moses, David och Jesus var islams profeter och att de fick heliga böcker uppenbarade: Torah (de fem Moseböckerna) genom Moses, Psaltaren genom David och Evangeliet genom Jesus. Dessa berättelser är i Koranen inte riktigt desamma som i Bibeln och de anförs ofta som exempel på hur Guds budskap mött motstånd tidigare i likhet med det motstånd Muhammed stötte på när han förkunnade sitt budskap i Mecka. I islamisk teologi uppfattas dessa uppenbarade skrifter som att de inte bevarats i sin ursprungliga gestalt. De har förlorats eller förvrängts.
Inom islamisk tradition anses bara Koranen vara bevarad i sitt ursprungliga skick. I Koranen kan man läsa att uppenbarelserna hämtades från en välbevakad tavla, en dold bok i himlen. Muhammed kände inte till hela boken, utan endast de fristående delar som förmedlats till honom som uppenbarelser. Enligt Koranen och muslimsk tradition ska den himmelska Koranen bl.a. innehålla mer om skapelseberättelsen, beskrivningar av Gud, regler för gudstjänsten och regler för muslimers liv i allmänhet. Det är innehållet i uppenbarelserna som Gud gav Muhammed i uppdrag att förmedla.
Koranen sändes till människan i månaden ramadan. Det är fastemånaden i den islamiska kalendern. Under någon av de tio sista dagarna i ramadan inträffar laylat al-qadr, "maktens eller ödets natt". Ett vanligt datum att fira denna natt är den 27:e i månaden (ramadan). Det anses vara under denna natt som Muhammed fick sin första uppenbarelse, som i de flesta tolkningar ska ha varit de första verserna i sura 96.
114 suror
Koranen är uppdelad i 114 suror. Varje sura, "kapitel", är indelad i ett antal verser. Första kapitlet är al-fatiha, "öppningen". Det kapitlet är lite annorlunda än de övriga på grund av att det har formen av lovsång till Gud. I denna är det människor - muslimer - som talar och inte Gud. Den suran läses mycket, inte bara i gudstjänsten. Med undantag av denna första sura är Koranen ordnad efter kapitlens längd. Det längsta först och det kortaste sist. De är alltså inte placerade i kronologisk ordning. De är heller inte systematiskt organiserade efter sitt innehåll.
Uppenbarelserna från Muhammeds tid i Mecka har en annan stil eller betoning än uppenbarelserna i Medina. De som Muhammed fick i Medina utgör längre kapitel med betoning på regler för det sociala livet. Uppenbarelserna från Mecka är kortare och stilen mer poetisk. De har ett laddat språk där förkunnaren bl.a. varnar de otrogna för vad som ska drabba dem om de inte blir muslimer. Detta innebär att de yngsta delarna kommer först och de äldsta sist, med undantag för det första kapitlet.
Varje sura har ett namn och inleds med en s.k. basmala. Denna förkortning av "i Guds den barmhärtige förbarmarens namn" inleder varje kapitel utom det nionde. Denna sura anses i en ursprungligare version ha hängt samman med kapitel åtta. En basmala inleder också i princip en muslims alla skrifter eller offentliga tal.
Uppenbarelser med gudomlig auktoritet
För en praktiserande muslim är Koranen Guds ord. Muslimska teologer behöver i de flesta fall aldrig slå i Koranen utan kan texten utantill. Kunskapen om textinnehållet kan vara hög även hos icketeologer. Korantexten, eller stycken av den, lärs ofta in utantill i skolan. Samtidigt är det viktigt att påpeka att alla muslimer inte är formellt utbildade teologer och många muslimer känner inte till de teologiska aspekterna av sin religion och kanske endast firar vissa helgdagar. Detta förhållningssättet till islam som en religiös tradition liknar de flesta svenskars sätt att förhålla sig till kristendomen.
I citatet ovan påpekas att Koranen är Guds ord. Detta innebär enligt islamsk tradition att det är Gud som talar i Koranen. Citat ur Koranen inleds med t.ex. orden "Han, den upphöjde, säger" och avslutas med orden "Gud har talat sant". Det är hans eget ord. Guds ord är därför evigt, oskapat och perfekt. Det kan inte överträffas.
Koranen är ansedd som ett underverk eller ett mirakel som också bekräftar Muhammeds profetskap. Detta synsätt ger Koranen en gudomlig auktoritet, som är giltig i alla tider och för alla samhällen.
Den föreställningen innebär att muslimer exempelvis kan anse att många av dagens moderna uppfinningar redan är förutsagda i Koranen. De menar att detta är ett bevis på Koranens gudomlighet. Korta korancitat kan användas som belägg för en åsikt och på så sätt anses saken vara bevisad. Koranen kan användas som förklaringsmodell för allt i tillvaron. Vissa verser är populärare än andra, ett exempel är den s.k. tronversen (2:255), som beskriver gudsbilden. En annan populär vers är den som kallas ljusversen (24:35), som har kopplingar till mystik och som många anser vara mycket vacker.
En annan aspekt är att korankapitel och verser kan ha något olika funktion. Inledningskapitlet al-fatiha, "öppningen", ingår t.ex. i tidebönens ritual, medan det korta sista kapitlet är en av "skyddssurorna" som läses till skydd mot det onda i tillvaron.
Recitation på arabiska
Uppenbarelserna, Guds eget talade ord, förmedlades till Muhammed på arabiska. Det ger arabiska en särställning som muslimernas "heliga" språk. I Koranen nämns språkets roll på flera ställen (se t.ex. sura 16:103 eller 26:195). Eftersom det anses vara över människans förmåga att åstadkomma något liknande, kan Koranen inte översättas utan att i någon mån förvanskas. Koranen bör därför alltid reciteras på arabiska och varje muslim måste lära sig ett visst mått av arabiska för att kunna utöva sin religion. Kurser i arabiska ordnas för dem som konverterat till islam. Barn till muslimer som lever i icke-arabisktalande länder undervisas ofta i en form av koranskola, där kunskap i det arabiska språket är ett viktigt ämne.
Koranen är en helig bok. Det markeras av att man som oren, utan att ha utfört den rituella tvagning som föregår en gudstjänsthandling, inte bör citera eller röra vid ett koranexemplar. Man eftersträvar också att ge exemplar av Koranen en vacker utformning i form av t.ex. kalligrafisk text. Koranen kan köpas i alla format i muslimska länder. Den finns i allt från den minsta storleken jämförbar med en tändsticksask till mycket stora exemplar.
Att recitera Koranen är en välutvecklad konstart. I varje muslimskt land kan man köpa ljudinspelningar och talböcker med koranrecitation av kända recitatörer. De mest kända recitatörerna kan ses på TV, internet, höras på radio eller från taxibilarnas stereo lika ofta som de mest populära popartisterna. Tävlingar ordnas i koranrecitation, lika gärna lokalt i en by eller skola som nationellt, då tävlingen kanske sänds i TV.
Det ovanstående visar att Koranen har flera funktioner. Den är inte bara en "lagtext", utan kan även vara en estetisk upplevelse på flera plan. Koranrecitation kan exempelvis vara vacker och korancitat kan smycka såväl privata hem som offentliga lokaler. En uppläsning av den ovan nämnda ljusversen (24:35) kan framkalla känslosamma reaktioner hos lyssnaren, även om han eller hon inte kan arabiska. Även inom mystiken är koranläsning en källa till känslomässiga upplevelser.
Koranen innehåller naturligtvis passager om profeter, skapelsen, historia, regler, berättelser, varningar, frågor och så vidare, men här finns även motsättningar. Ett sätt att lösa motsättningar, t.ex. i fall där verser i Koranen motsäger varandra, är att använda en princip som kallas abrogering. Den innebär vanligtvis att den vers som uppenbarats senast i Koranen är den som gäller. Enligt dem som tillämpar abrogeringsprincipen innebär detta att alla uttalanden och handlingar som Muhammed gjorde under sin tid i Medina gäller framför det han sa och gjorde under sin tid i Mecka (om dessa kommer i konflikt med varandra).
Slutligen, Koranen är islams huvudtext men islam är inte Koranen och Koranen är inte islam. Islams praktik grundas på fler texter och århundraden av teologers tolkningsarbete i samspel med religionsutövning.
LÄS MER: Islams skrifter: hadith, sira och sunna
LÄS MER: Koranen
LÄS MER: Islams grunder
LÄS MER: Islam (huvudtexten om islam)
Litteratur:
Leif Stenberg och Jonas Otterbeck (red.), Islamologi : studiet av en religion. Carlsson, 2012
Birgit Schaebler och Leif Stenberg (red.), Globalization and the Muslim world : culture, religion, and modernity. Syracuse University Press, 2004
Jan Hjärpe, Tusen och en natt & den 11 september, tankar om islam. Stockholm, 2003
Koranen, i översättning av Muhammad Knut Bernström. Stockholm, 1998
Koranen, översatt av K.V. Zetterstén. 2:a uppl. Stockholm, 1979
Mikael Nordberg, Profetens folk. Stat, samhälle och kultur i islam under tusen år. Stockholm, 2001
Text: Leif Stenberg, professor i islamologi, Institute for the Study of Muslim Civilisations, Aga Khan University
Webbplats: Dr Leif Stenberg, Institute for the Study of Muslim Civilisations
Wikipedia: Leif Stenberg
