Allvarligt sjuka som inte får någon behandling kan avlida inom några timmar men sjuka som får rätt behandling överlever för det mesta. Det handlar om att kompensera för den vätska och de salter som patienten förlorar. Numera finns också vaccin mot kolera.
Koleran är en bakterie som kommer ut med avföringen och sprids främst via infekterat vatten. Men det kände man inte till på 1800-talet. Då fanns inga avloppssystem som idag utan man tömde pottorna direkt på marken och därmed kunde bakterierna leta sig ner i brunnarna och infektera dricksvattnet.
Förr visste man inte hur kolera smittade
Det var först år 1883 som Robert Koch lyckades isolera kolerabakterien. Innan dess fanns det många teorier om hur koleran uppstod och smittade. Skrock och vidskepelse skulle vi kalla det idag. En del trodde att sjukdomen berodde på dålig lukt, så kallad miasma. Miasman kom från processer i jordens innandömen, till exempel ruttnande kärr och stinkande diken. Eller också genom strålning från rymdens stjärnor och planeter. Andra ansåg att smitta överfördes vid direkt kontakt mellan människor, antingen via något kemiskt eller fysikaliskt medel eller av levande, men små osynliga organismer.
Listan kan göras lång över sådant man trodde kunde framkalla kolera. En del ansåg att omogen eller dålig frukt kunde sprida kolera. De som sålde dålig frukt hotades med böter.
Myndigheterna försökte på olika sätt hindra att koleran spred sig. Fartyg som kom från en stad där koleran härjade var tvungna att visa upp sundhetsintyg. Och kunde de inte det fick fartyget ligga i karantän tills man kunde visa att ingen ombord fått kolera. Man höll vakt vid stadsgränsen för att avvisa kringresande personer som saknade sundhetsintyg. Man ordnade särskilda kyrkogårdar för dem som dog i kolera. Och kom det för många människor på begravningen kunde staden eller socknen utdöma böter. Det tyder på att många trodde att även de döda kunde föra smittan vidare.
Folk försökte på olika sätt skydda sig mot sjukdomen. En del trodde att koleran kunde supas bort med brännvin. Andra betonade renlighet och att man skulle vara varmt klädd, särskilt morgnar och kvällar. Vanligt var att dra i sig ångorna från ämnen som doftade fränt, t.ex. svavel, harts, tjära och kamfer.
De smittade och sjukvårdarna
Människor var oerhört rädda för att smittas med kolera. Hur gick det då med dem som blev sjuka? Det fanns läkare och ett fåtal sjukhus, men de räckte inte till. På den tiden fanns inga utbildade sjuksköterskor utan det var ofta fattiga pigor och änkor, så kallade sjukvakterskor, som fick ta hand om patienterna. Hur rädda var de? Låg de vakna på nätterna rädda för att själva dö? Boken Sjukvakterskan (se nedan) ger en känsla för hur de kan ha haft det.
Litteratur:
Berndt Tallerud, Kolera - en farsots grymma framfart i Uppsala och på den uppländska landsbygden, Knights Förlag, 2006
Berndt Tallerud, Farsoter genom tiderna, Utbildningsförlaget Brevskolan, 1991
Per-Erik Åbom, Farsoter och epidemier - en historisk odyssé från pest till ebola, Bokförlaget Atlantis, 2015
FÖRFATTARE
Text: Gudrun Winfridsson, författare
Boken på Adlibris
Författarens webbplats
Sjukvakterskan: 1857 – året då koleran drabbade Mörrum är en roman som grundar sig på fakta om hur vanligt folk levde och om koleran som drog fram över landet. Huvudperson är 22-åriga Inga och läsaren får följa hennes arbete bland de sjuka men också hennes vänskapsrelationer och framtidsdrömmar.
Författare: Gudrun Winfridsson. Förlag; Norrbagge. Säljs bl.a. av de flesta nätbokhandlar.
