Många 1800-talsförfattare som inte själva var lungsjuka gjorde i stället sina litterära gestalter, särskilt sina romanhjältinnor, lungsiktiga. Ett exempel är den vackra, lungsjuka huvudpersonen i den berömda romanen Kameliadamen från 1848. Boken blev med tiden både teater och film, på 1930-talet med den svenska skådespelerskan Greta Garbo, född 1905, i huvudrollen.
Tbc skapade ett mode
Den lungsjuka kvinnan, denna smala och bleka gestalt med sina stora ögon och sorgsna drag, blev hur konstigt det än kan låta ett slags stilideal under en stor del av 1800-talet. Högsta mode var den tysta, dystra, längtansfulla kvinnan, gärna klädd i tunna plagg och med vitt puder i stället för rött i ansiktet.
Bland männen fick den känslige drömmaren rykte om sig att vara mer begåvad och intressant än de hårdkokta karlar kvinnorna gillat före det romantiska 1800-talet. En av dem var den engelske poeten John Keats, som dog i lungsot 1821, 26 år gammal. Samma öde drabbade över fyrtio andra engelska författare under 1800-talet. ”Diktarsjukan” har tbc också kallats.
Santorierna gav upphov till en ny typ av litteratur, sanatorieromanen. Många svenska och utländska författare har skildrat sjukdomen utifrån egna, släkt eller vänners erfarenheter. Kanske känner du igen namnen på några av dem: Sven Stolpe, Jan Fridegård, Harry Martinson, Anton Tjechov, Franz Kafka och Thomas Mann.
Med sanatorierna föddes också en ny musikstil, t ex den kända Lasarettsvisan:
I en sal på lasarettet, där dom vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka, blek och tärd med lockigt hår.
Allas hjärtan vann den lilla, där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan, med ett barnsligt tålamod.
…
Nu hon slumrar uti mullen, slumrar sött i snövit skrud
Från sin tåligt burna längtan, har hon farit upp till Gud.
