Martin Luther tvekade. Med låg, ostadig röst svarade han ja på den första frågan. Böckerna var hans. Men den andra frågan … om han stod för vad han skrivit, det kunde han inte svara på genast, förklarade han. Han behövde tid att tänka på saken.
Hotades med bannlysning
En intensiv diskussion bröt ut. Man kunde tycka att Martin Luther borde ha hunnit tänka färdigt. Mer än ett år hade gått sedan påven första gången hotade honom med bannlysning om han inte tog tillbaka och modifierade 41 meningar i sina olika skrifter, bland annat de i efterhand så berömda 95 teserna, där han angrep kyrkans avlatshandel (försäljningen av dokument som ansågs kunna förkorta tiden som de avlidnas själar tvingades tillbringa i skärselden). Detta hot hade han inte brytt sig om, och när påvens bannlysning till sist hade kommit, hade han offentligt bränt dokumentet på bål.
Riskerade att bli fredlös
Den kyrkliga makten hade således redan dömt Luther. Nu var det den världsligas tur. Om även kejsaren, Karl V, fann honom skyldig, skulle han förklaras fredlös i hela det tyska riket. Var det därför han tvekade? För att han trots allt var rädd för vad som skulle hända med honom?
Till sist beslöt sig furstarna för att ge Martin Luther en dags betänketid. Förhöret avbröts. Mannen som var dagens huvudperson och vars rykte hade fått så stora folksamlingar att trängas kring palatset att det var svårt att överhuvudtaget röra sig på gatorna, gavs tillstånd att dra sig tillbaka.
Kritiken mot påvedömet och kyrkan var nödvändig
Under natten och nästa morgon fick Martin Luther gång på gång besök av vänner som uppmanade honom att stå fast. Kritiken mot påvedömet och kyrkan var nödvändig och sann. Han hade många allierade som skulle skydda honom. Något nytt höll på att skapas; han fick inte ge efter nu, innan allt hade börjat på allvar.
För om han gjorde det, om han gjorde avbön och erkände påvens auktoritet, då var risken uppenbar att allt skulle vara över innan det ens hade startat. Då skulle Martin Luther och alla de som redan samlats kring honom försvinna in bland historieböckernas bisatser. Han skulle ses som bara en i raden av män som kritiserat kyrkan för dess maktfullkomlighet och girighet, dess oförmåga att anpassa sig till nya tankar och idéer.
Många innan honom hade tystats genom att de i rädsla för straff fogade in sig i ledet eller genom att de mindre uppror som ibland startade slogs ner med brutalt våld.
Inte särskilt mycket talade för att just Martin Luther skulle bli den som välte kyrkans koloss upp och ner. Men om han stod emot trycket denna dag, då fanns i varje fall chansen. Då skulle han kunna bli det baner som motståndet mot påvedömet kunde samlas under.
