År 1795 köpte några svenska handelsmän ett holländskt slavskepp. Allt fler länder hade dragits in i kriget mellan Storbritannien och Frankrike (som utgjorde en del av de franska revolutionskrigen) och till havs besköt man eller kapade varandras skepp. Sverige betraktades som ett neutralt land och passade därför på att dra fördel av situationen. Med svensk flagg var man fri att segla på haven och förhoppningsvis skulle den transatlantiska slavhandeln ge en god förtjänst.
Slavskeppet Sweriges Wapen lastades med 176 slavar inför resan över Atlanten.
Förberedelser
Först gällde det för de svenska ägarna att skaffa svenskt sjöpass, ett tillstånd att segla skeppet i utrikessjöfart med en svensk besättning. Fartyget låg kvar i Amsterdam och skulle segla därifrån. Slavskeppet döptes om till Sweriges Wapen och Abraham Brink från Åmål tillsattes som kapten för fartyget. Kapten Brink fick därefter rekrytera sin besättning.
I Amsterdam började alla varor lastas på skeppet. Det var bland annat vackra tyger, vin, sprit, järnstänger och tobak som var bra varor att förhandla med när det gällde slavinköp. Lasten bestod också av knivar, gafflar, speglar och matvaror som skinkor och ost.
ANNONS
När all last packats in och även besättningen kommit ombord lämnade skeppet Amsterdam, den 11 februari 1796.
Skeppet anländer till Afrika
Det tog några veckor för Sweriges Wapen att segla till Afrika. På vägen blev de stoppade av brittiska örlogsfartyg (örlog = krig till sjöss) som inspekterade det svenska skeppets papper och last. Kapten Brink fick klartecken att segla vidare eftersom Sverige inte var inblandat i kriget.
Så nådde skeppet Afrikas västra kust, där nuvarande Ghana ligger, och Brink kunde börja förhandla om den mänskliga lasten.
Varor byttes mot slavar. Det kunde ta flera timmar, ibland dagar, innan man var överens om en slavs värde. Den första slaven blev en kvinna som bytte ägare den 22 mars 1796. Skeppets läkare hade innan dess undersökt kvinnan och godkänt henne. Hon var frisk och säljbar. Varorna hon köptes för skrevs in i handelsboken under rubriken: No 1 En Slavinna.
Nästa förhandling gällde en liten flicka och därefter en liten pojke. De fick nummer 2 och 3, för inga slavar angavs med namn. Oftast förhandlade slavköpare om kvinnor och barn först, eftersom män ansågs vara svårare att hantera. Det fanns alltid en risk att de gjorde motstånd eller försökte fly från att tvingas bli slavar.
Kapten Brinks inköpta slavar fördes till det holländska slavfortet Elmina i Ghana, där de förvarades tills det var dags att ta ombord dem på skeppet.
Sweriges Wapen fortsatte att segla fram och tillbaka längs kusten mellan olika länders slavfort. Kapten Brink gjorde affärer i det engelska slavfortet Cape Coast Castle, fortet som tidigare hette Carolusborg och som tillhört Sverige på 1600-talet. Även i det danska slavfortet Christiansborg förhandlade han om slavar.
Brink bytte också till sig guldstoft för varor. Guldet användes senare i förhandlingar om slavar och för ett kilo guldstoft fick man ungefär fem vuxna slavar.
Det tog åtta månader innan handeln var klar. Brink hade då uppnått det antal slavar som fartygets ägare begärt i kaptensinstruktionerna. Sweriges Wapen hade under tiden anpassats för att föra med sig slavar över haven. Under däck fanns nu två avdelningar, en för män och pojkar samt en för kvinnor och flickor.
Uppe på däck hade en barriär byggts tvärs över skeppet, barricadon, så att män och kvinnor hölls åtskilda när de fick komma upp för att få luft under dagen.
Längs kanterna på skeppet fanns även ett högt nät av rep uppsatt för att hindra att slavar slängde sig överbord och begick självmord till havs.
ANNONS
Slavfort
Ett slavfort var i grunden ett handelsfaktori eller handelsstation som hade uppstått på de platser längs kusten som blivit centra för slavhandeln, och som skyddades av en befästning och en militärstyrka som upprättats för att skydda handeln.
I skeppets handelsbok skrev kapten Brink in antalet slavar han förhandlat sig till i Afrika. Han fick dra av 23 stycken, några hade dött av sjukdom men de flesta av dem var män som hoppat överbord och drunknat innan de lastats ombord på det svenska slavskeppet.
Den mänskliga ”lasten” som skulle föras över till Västindien bestod av 176 slavar: 78 män, 58 kvinnor, 17 pojkar och 15 flickor. Dessutom fanns det åtta små barn varav sex fortfarande ammades.
Inför överfarten lastades nödvändiga matvaror ombord. Ris, kryddpeppar, inlagda citroner, 650 jamsknölar, 19 000 småfisk, 600 bananer bland annat. Men även ved till matlagning, palmolja, salt och färskvatten. Det var därefter dags att ta ombord slavarna.
Ombord på slavskeppet
Männen var kedjade två och två med fot- och handbojor. Paren föstes sedan ner under däck och packades tätt. Vid den här tiden såg man slavhandel just som handel. Slavarna var ”varor” som skulle säljas i Västindien (en del av Centralamerika) till höga priser, och för pengarna köptes bland annat socker, kaffe och kakao. I Europa drack man gärna sötat kaffe, så den återvändande lasten var efterlängtad, och för skeppsägarna på hemmaplan väntade stora vinster.
Slavarna hölls under däck en stor del av dygnet, men fick komma upp i friska luften under dagen om vädret tillät. Där fick de mat, kunde tvätta av sig och läkaren hade möjlighet att inspektera dem så att inga blivit sjuka. Slavarna var värdefulla och skulle skötas om så att de gav bra förtjänst när de såldes i Västindien.
Männen hölls kvar i sina bojor uppe på däck så att de inte gjorde uppror. Kvinnorna och barnen fick gå fria på sin sida av däcket.
Vid barricadon, på kvinnornas sida, stod beväpnade sjömän vid uthuggna gluggar i planket och höll uppsikt över männen på andra sidan.
Att hålla sig frisk innebar också att man måste få motion. De manliga slavarna tvingades upp och fick ”dansa” runt i en ring på däck. Det blev en taktfast dans och ofta tillsammans med sång. De som misskötte sig pryglades med ”den niosvansade katten”, ett spö med nio repstumpar som hade försetts med knutar. Rapp av detta spö kunde fläka upp huden, men samtidigt fick man se till att såren inte blev för djupa och infekterade så att slavens värde minskade.
ANNONS
Under tiden slavarna var uppe på däck arbetade en del av besättningen med att rengöra slavutrymmena under däck. Det fanns hinkar som användes som toaletter, men för männen var det inte alltid lätt att hinna dit eftersom de var sammankedjade två och två och måste ta sig fram mellan andra slavar.
Om det var sjögång (stark vind och stora vågor) blev också slavarna sjösjuka, så stanken under däck kunde vara fruktansvärd.
Ett sätt att rengöra var att skura med sand och även sänka ner ett glödande lod i en tunna vinäger så att den stickande röken stängdes in i sovutrymmet och kunde tränga in i träet.
Land i sikte
Efter sju veckor till havs skymtade äntligen land. Nu gällde det för besättningen att få slavarna att se starka och välmående ut. Hår och skägg rakades av, de tvättades rena och deras kroppar smordes in i palmolja. Även besättningen såg fram emot att äntligen få komma i land. De hade fått mindre portioner mat på slutet av resan, så att slavarna skulle få äta mer.
Sjömän som arbetade ombord på slavskepp var inte alltid de bästa. Det kunde vara män som misskött sig tidigare och inte fick annan tjänst eller så hade de lockats in i slavhandeln med löfte om att tjäna bra med pengar. Om allt gick väl blev förtjänsten god, men det gällde mest de som stod högst i rang ombord.
Kapten Abraham Brink hade även fyra egna slavar som skeppets ägare lät honom sälja.
Och slutet på resan?
När de närmade sig kusten dök ett brittiskt örlogsfartyg upp och sköt varningsskott mot Sweriges Wapen. Kapten Brink var tvungen att sakta in, för hans skepp skulle inte klara att segla ifrån det snabba krigsfartyget. Britterna kom ombord och tog över det svenska slavskeppet som sedan bogserades till den västindiska ön Grenada. Det hade nu gått nästan ett år sedan Sweriges Wapen lämnade Amsterdam. Ombord fanns 169 slavar, sju hade dött under resan.
Är detta sant?
Ja, det är sant. Alla papper om kapningen och rättegången i Grenada finns bevarade i Londons riksarkiv tillsammans med Brinks handelsbok och fakturabok.
Hela kapten Abraham Brinks liv och hans andra resor (även slavresor) finns beskrivet i boken Med slavar i lasten (se författarinfo längre ner).
Varför köpte svenska handelsmän ett holländskt slavskepp?
Vilka varor lastades på skeppet i Amsterdam?
Hur gick slavhandeln till i Afrika?
Varför hölls de manliga slavarna kedjade under resan?
Varför fick slavarna komma upp på däck under dagen?
Hur förberedde man försäljningen av slavarna när man närmade sig Västindien?
Fundera på:
Vad tror du hände med slavarna på Sweriges Wapen till slut?
Källor: National Archives, London: HCA 42/336/1273 Landsarkivet Göteborg: Åmåls stadsförsamling, Åmåls rådhusrätt och magistrat Anne Agardh, Brink – den svenske slavkaptenen, Atlantis förlag, 2012 Anne Agardh, Med slavar i lasten, Whip Media, 2024 Olaudah Equiano, The Life of Olaudah Equiano, Dover Publications Inc., 1999 Marcus Rediker, Slavskeppet, Karneval Förlag, 2008 Simon Schama, Rough Crossings, BBC Books 2006 Göran Skytte, Det kungliga svenska slaveriet, Askelin & Hägglund, 1985 Thomas Hugh, The Slave Trade, Phoenix, 2006 James Walvin, The Slave Trade, Thames & Hudson Ltd, 2010
År 2004 släktforskade jag i Londons arkiv och råkade hitta dokument om kapten Abraham Brink och hans skepp Sweriges Wapen. Brink är inte släkt med mig, men jag förstod att detta material var okänt i Sverige. Jag ville därför skriva om den svenska slavresan, och det blev faktaboken Brink – den svenske slavkaptenen.
Jag undrade vad som hände Brink efter resan och fortsatte därför att forska om honom. Nu, 20 år senare, har jag lyckats få ihop hela hans liv, och berättelsen finns i min historiska roman Med slavar i lasten.
Julia, Kristoffer och Mattias tar sig an de tre stora politiska ideologierna - konservatism, liberalism och socialism. Vi går igenom vad en ideologi är, vad som är typiskt för de tre stora och vilken betydelse de har idag.
