Henry Stanley hade från Afrikas östkust färdats långt in i Centralafrika nära floden Kongos källor. Men ingenstans kunde de svarta leva i säkerhet för arabiska slavjägare. Stanley skrev:
“Inte desto mindre erkänner de mer ärliga araberna att tillståndet nu är resultatet av Muini Dugumbis vidrigheter och egenmäktiga uppträdande. Styrd av sin lystnad efter elfenben och slavar har han i by efter by skjutit ner människor så snart han kommit dit. Eftersom jag vet vilket dåligt anseende araber har i Manyema (ett område dit Stanley var på väg), vägrade jag att ha sällskap med några (arabiska) handelsmän från Ujiji.”
[Henry Morton Stanley i ’Through the Dark Continent” vol. 2 , Courier Dover Publication, 1988, s. 68.]
Forskningsresande Mungo Park befann sig 1795 i Mali. Han skrev efteråt att större delen av folket levde i slaveri under sina svarta härskare:
”Jag fann att bara en fjärdedel av invånarna lever i frihet. De andra tre fjärdedelarna befinner sig i ett tillstånd av hopplöst och ärftligt slaveri, sysselsatta med att odla jorden, sköta boskapen och alla slags andra tjänarsysslor – på samma sätt som slavarna i Västindien. … De är tillfångatagna i krig eller människor som hamnat i skuld. Kort sagt dessa olyckliga människor som kommit från Afrikas inre områden saknar all trygghet, och de kan helt behandlas efter ägarnas godtycke.”
Alexander Falconbridge var skeppsläkare på ett slavskepp från Liverpool. Han var skakad av sina upplevelser under resorna. Han skrev:
“När negrerna som de svarta handelsmännen disponerar visas för de europeiska köparna, granskas först deras ålder. De undersöker sedan noggrant varje person och vill ha reda på deras hälsotillstånd. Om de lider av något lyte (handikapp), är missbildade, har dåliga ögon eller tänder, är svaga i lederna eller förlamade på något sätt som gör dem olämpliga för arbete; ja, då blir de inte godkända. De svarta köpmännen misshandlar ofta dessa avvisade slavar. Ofta händer det att de omedelbart blivit halshuggna inför ögonen på kaptenen.” (kaptenen på slavskeppet där Falconbridge tjänstgjorde)
[Black Voyage-Eyewitness Accounts of the Slave Trade” edited by Thomas Howard, Little Brown & Company, Boston.]
John Newton (1725-1807) hade en ovanlig levnadsbana. Som ung var han först sjöman på ett spanskt handelsfartyg och sedan i brittiska flottan. Därefter var han besättningsman på ett slavskepp. Han visade sig trotsig och besvärlig och sattes iland på Afrikas kust. Han tog arbete hos en slavhandlare och blev så illa omtyckt av dennes svarta hustru, att han själv hamnade i slaveri. Ett år slet han hårt som vit slav bland svarta slavar. Han räddades av en annan vit slavhandlare och kunde återvända till England.
På resan hem greps han av en stark kristen tro. Han gick på nytt till sjöss, som kapten på ett eget slavskepp. Efter flera år tog han avsked, gick iland och utbildade sig till präst. Då skrev han:
”Jag tror att jag skulle ha lämnat slavhandeln tidigare, om jag hade tyckt vad jag nu tycker om den – att den är olaglig och felaktig.”
1770 skrev han följande kända rader:
”Amazing grace, how sweet the sound (förunderlig nåd)
That saved a wretch like me. (en usling som jag)
I once was lost, but now am found,
Was blind, but now I see.”
Till sin död arbetade John Newton för att få slut på slavhandeln.
LÄS MER: Slavhandeln över Atlanten (artikelserie)
LÄS MER: Slaveri och triangelhandel
LÄS MER: Transatlantiska slavhandeln - historiens värsta brott?
LÄS MER: Lätta fakta om Saint Barthélemy - Sveriges sista koloni
LÄS MER: Ombord på slavskeppet Sweriges Wapen
