Martin I (d. 655)
Första gången var för ett och ett halvt årtusende sedan. År 649 valdes Martin I till påve och installerades i Rom. Då hängde ännu östromerska och västromerska kyrkan ihop – splittringen kom först 400 år senare. Men i Konstantinopel, dagens Istanbul, satt den världslige härskaren, den östromerska kejsaren. Han skulle godkänna påvliga utnämningar, men Martin lät kröna sig innan kejsaren sagt sitt. Att han dessutom trotsade kejsaren i en infekterad trosstrid förvärrade det hela.
Detta var en tid när kyrkan stred kolossalt kring frågor vi idag tycker är mycket egendomliga, frågor som ”Fanns Jesus innan han var född?” eller ”Var Jesus en verklig människa – eller enbart en skenkropp?”
Folk dödades i bataljerna kring sådana frågor – och allvaret berodde på kyrkans mångsekellånga kamp mot gnosticismen och dualismen, d.v.s. oförenligheten mellan ande och materia, själ och kropp, gott och ont, ljus och mörker, himmel och jord. För kyrkan var det avgörande att Jesus var inte bara Guds son, utan också människa – hur skulle man annars kunna utlova salighet och evigt liv till sina medlemmar?
Striden på Martins tid gällde Kristi båda viljor – hade Kristus en eller två viljor? En mänsklig vilja plus en gudomlig – eller enbart en gudomlig? Det gick hett till, och för att få lugn hade kejsaren förbjudit all diskussion i frågan. Det brydde sig Martin inte om, och på ett kyrkomöte i Rom slog han fast: Kristus har två viljor!
Kejsaren blev rasande. Han skickade en agent till Rom med den uttryckliga ordern att mörda påven – men Martin lyckades undkomma. Då sände kejsaren en ny agent, men nu för att berätta om sitt beslut: påven var avsatt och skulle fraktas till Konstantinopel. Det gick lättare, Martin gav upp efter fyra år i ämbetet.
I Konstantinopel ställdes han inför rätta anklagad för kätteri och uppror, och för att vara fiende till både Gud och staten. Den tidigare påven dömdes till döden, misshandlades svårt, och ute bland folk på gatan slets hans ämbetsdräkt i stycken, och iförd bojor fördes han naken genom staden till ett fängelse där han förnedrades och plågades i flera månader tills kejsaren slutligen beslöt om landsförvisning istället för avrättning. Martin fördes till Krimhalvön där han avled efter något år.
Benedictus V (d. 965)
300 år senare inföll den s.k. pornokratin i den katolska kyrkans historia. Det är ingen period man är stolt över – den kallas också Saeculum obscurum, latin för Den mörka tiden, och är känd inte minst för att två mäktiga damer ur den romerska aristokratin i ett halvt århundrade, första delen av 900-talet, placerade sina älskare och anhöriga på påvestolen.
Men påvarna bidrog själva till det usla eftermälet. Största rötägget under den här perioden anklagades av sina egna biskopar för mord, incest och äktenskapsbrott, vid sidan av korruption, mutor och maktmissbruk.
Det var då Benedictus V, nummer två i den brokiga påvekvintetten, blev en mycket kortvarig bricka i ett storpolitiskt spel. Också nu var en kejsare inblandad, men denna gång fanns han norrut, i Tyskland – och han hade varit lierad med den skandalöse påven. När denne dött 964 hade kejsaren försökt tillsätta en annan påve som han också kunde kontrollera. Men den romerska aristokratin gillade inte alls den kejserliga kandidaten utan plockade fram och utnämnde en egen påve, en kardinal med gott rykte och föga inblandad i alla skandaler: Benedictus.
