För flera tusen år sedan ansåg egyptierna att kroppen måste bevaras efter döden. De trodde att livet bara var ett förspel inför nästa liv. Eftersom nästa liv var evigt, gällde det att förbereda sig väl. Speciellt viktigt var det att bevara faraos, härskarens, kropp. Farao ansågs nämligen vara gudomlig. Egyptierna trodde att själen delades upp i flera delar efter döden. En del kallades ba och avbildades som en fågel med människohuvud. Ba kunde förflytta sig vart den ville men återvände till kroppen med jämna mellanrum, ungefär som en fågel till sitt bo. Om ba skulle kunna återvända, måste alltså kroppen finnas kvar. En annan del av själen kallades ka. Ka var den som tog emot de gåvor som lämnades till den döde.
Vid Giza reser sig de tre största pyramiderna. I mitten ligger farao Cheops pyramid, bakom den ser vi hans son Chefrens pyramid och längst fram sonsonen Mykerinos. Lägg märke till den lilla cyklisten nere till höger, ännu långt bort från pyramiderna.
Mastaban - faraos gravplats
De första faraoner som ville bevara sina kroppar för evigheten lät bygga sina gravar i staden Abydos för ungefär 5 000 år sedan. Abydos låg 50 mil söder om Memfis som var de första faraonernas huvudstad. Graven kallades mastaba. Den var byggd av tegelstenar av lera som torkat i solen. Mastaban hade lutande sidor och ett platt tak.
Inne i graven lade man olika saker som en kung kunde ha nytta av i nästa liv. Det var exempelvis mat, kläder, möbler och vapen. Under själva mastaban byggde man en gång som ledde ner till en underjordisk kammare. Den var uthuggen ur berget och väggarna var klädda med tegel. I kammaren skulle kungens döda kropp vila.
Gravplatserna närmast farao och hans hustru var till för hans högst uppsatta rådgivare. Runt mastaban fanns också mindre gravar för älskarinnor, tjänare och till och med olika husdjur. Allihop förväntades tjäna farao i nästa liv.
ANNONS
ANNONS
Ibland väntade man inte på att tjänarna skulle dö en naturlig död. När farao Djer dog ungefär 2900 f.Kr, dödades 580 av hans tjänare för att de direkt skulle kunna följa sin farao till dödsriket. Men det var ett undantag. I vanliga fall väntade man på att faraos tjänare skulle dö en naturlig död.
Kropparna balsamerades
En kropp som lades i en klippkammare ruttnade bort. Därför balsamerades kropparna när de döda faraonerna började begravas i mastabor. Balsamering innebär att kroppen konserveras så att den inte ruttnar, i alla fall inte på mycket länge.
Till en början använde man enkla metoder. Kroppen sveptes i bindor av linne som fuktats med en lösning av kåda. Att metoden fungerat ganska bra visade sig när man ungefär 5 000 år efter kung Djers död hittade hans arm i en mastaba nära Abydos.
Efter hand nöjde man sig inte med så enkel balsamering. Tekniken blev alltmer komplicerad. Inälvorna togs ut, kroppen smordes in med olika oljor och lindades till en mumie.
Egyptierna insåg att även den bästa balsamering inte kunde räcka för alltid. Därför placerade de ofta en staty av den döde nära graven. Statyn fick sedan tillstånd att ta över kroppens befogenheter, om kroppen skulle ruttna bort. Ba skulle alltså kunna återvända till statyn i värsta fall.
Bild: SO-rummet.se Väggarna i en gravkammare täcktes med målningar, men det var inte meningen att någon människa skulle få se dem.
Nyttiga gravgåvor
Egyptierna var påhittiga när det gällde att se till att de döda hade det bra. För att den dödes själ skulle ha något att titta på när den återvände till kroppen, målade man vackra bilder inne i graven.
Egyptierna förstod att hur mycket mat de döda än fick med sig i graven, så kunde maten inte räcka i evighet. Inte ens den störste farao kunde få med sig så mycket. Ibland kunde den döde få med sig en skära så att han själv kunde skörda i nästa liv. Ibland fortsatte man att lägga mat och dryck i graven långt efter begravningen.
En rik godsägare kunde knappast förväntas skörda själv, inte ens i dödsriket. Han kunde istället få med sig en grupp figurer, utskurna i trä, som skulle hjälpa honom att skörda och tröska i dödsriket.
ANNONS
Den första pyramiden
Egyptierna, i alla fall de som var högt uppsatta, tänkte mycket på vad som skulle hända efter döden. En stor del av livet på jorden ägnade de därför åt att planera för det eviga livet.
Bild: SO-rummet.se Längs Nilen uppstod världens första stat. Nilen gav liv åt landet och är än i dag avgörande för Egyptens framtid. När de väldiga pyramiderna byggdes fraktades stenblocken på floden.
Allteftersom åren gick lät faraonerna bygga allt högre och mer imponerande mastabor. De största var 5 meter höga och hade upp till 70 rum. I en del mastabor fanns det ett rum med en liten springa där den dödes ande kunde titta ut. Anden kunde se vilka gåvor som bars fram. Ibland kunde den också se hur prästerna åt upp maten som den döde egentligen skulle ha.
Farao Djoser, som styrde ungefär 2650 f.Kr, överträffade alla sina föregångare. Faraonerna hade flyttat sin gravplats till Saqqara som låg mycket närmare Memfis än vad Abydos gjorde. När Djoser styrde, hade faraos makt blivit enormt stor. Alla egyptier, från den högste tjänstemannen till den fattigaste bonden, var skyldiga farao absolut lydnad. För att visa sin makt beordrade farao Djoser att hans grav skulle bli väldigare än allt som världen dittills skådat.
Det var ont om timmer i Egypten, men sten fanns det gott om. Vid Aswan, 72 mil söder om Saqqara, hämtade man granit, basalt och kvarts. I Tura en bit öster om Saqqara fanns det kalksten. Mängder av bönder fick order om att komma för att bygga Djosers grav. Det var ett enormt arbete. Tunga stenblock skulle släpas på slädar över slätten eller fraktas på båtar uppför Nilen.
En trappa till himlen
Farao Djosers främste rådgivare hette Imhotep. Det var han som tänkte ut hur faraos grav skulle se ut. Imhotep lät bygga sex mastabor ovanpå varandra. Allteftersom de byggdes blev mastaborna mindre och mindre. Tänk dig sex fyrkantiga lådor av olika storlek. Om du bygger ett torn av lådorna med den största nedtill och den minsta överst, så förstår du ungefär hur graven såg ut.
Resultatet av Imhoteps bygge blev en trappstegspyramid. Namnet antyder vad den skulle användas till. "En trappa till himlen har byggts för kungen så att han kan använda den för att stiga upp till himlen", står det i en text från den tiden.
Djosers pyramid var 62 meter hög och 125 x 104 meter vid basen. I pyramiden ställde man in 40 000 krukor. De innehöll allt vad en farao skulle kunna behöva i nästa liv.
Men pyramiden var bara mittpunkten i en grupp av gravbyggnader, tempel och gårdar. Allt omgavs av en mur som var 10 meter hög och 1 kilometer lång. Muren hade tretton falska portar och en riktig. Endast den riktiga porten ledde in till området.
Femtio år senare kom farao Sneferu på ännu en idé. Han lät bygga en pyramid med åtta steg. Sedan fylldes trappstegen igen med grus och alltihop täcktes med kalksten. På så sätt blev det en pyramid med släta sidor. Det är den formen vi oftast ser framför oss när vi hör ordet "pyramid".
ANNONS
Solstrålar av sten
Vi vet inte varför egyptierna började bygga på detta sätt. En del forskare tror att det hänger samman med att de började dyrka en ny gud, solguden Re. I Egypten kände man verkligen solens kraft året runt. De heta strålarna torkade ut marken och gjorde det hårda arbetet på fälten ännu hårdare. Men solen gav också liv. För att hylla solguden började man lägga templens ingångar mot öster där solen gick upp.
Faraonerna ville gärna kopplas ihop med en så mäktig kraft som solen. Re blev en ny gudom och pyramiden kunde ses som en bild av solens strålar. Pyramidens sidor representerade solstrålarna när de sökte sig ner mot jorden. Högst upp i spetsen satt solen själv.
Pyramiderna visar vilken makt farao hade. Dessa väldiga monument kostade enormt mycket, både i arbetskraft, material och pengar.
Pyramiden blev också en bild av hur det egyptiska samhället var organiserat. Högst upp fanns farao, sedan följde präster, officerare, skrivare och soldater. Allt hölls uppe av den stora massan av arbetande bönder och slavar.
Cheops pyramid
De allra största pyramiderna byggdes vid Giza på Nilens västra strand. Omkring år 2575 f.Kr beslöt farao Cheops att låta bygga sig en pyramid. Byggandet tog det mesta av Egyptens rikedomar i anspråk under de 23 år som farao Cheops styrde. Om vi gör en jämförelse med Sverige, skulle det innebära att det mesta som tillverkas, odlas och betalas in i skatt under 23 år skulle gå åt till att bygga en grav åt statsministern. Många av de människor som arbetar skulle också vara sysselsatta med bygget.
Pyramiden planerades noggrant. Varje sida skulle vara 230 meter lång. Sidorna sluttade uppåt i en vinkel av 51 grader. Själva toppen låg 150 meter upp.
Stenblock forslades fram på Nilen på flottar eller pråmar. Man började med att bygga en svagt sluttande väg från flodens strand upp till den platå där pyramiden skulle byggas. Enbart att bygga vägen tog flera år. Uppför sluttningen släpades sedan jättelika stenblock med hjälp av träslädar.
De specialutbildade arbetarna jobbade hela året. Men de oskolade arbetarna, bönderna, användes bara under tre månader. Under tre månader på hösten svämmade Nilen över och dränkte åkrarna. Då hade bönderna ingenting att göra. Istället kallades många av dem in till pyramidbygget.
Vid Giza reser sig de tre största pyramiderna. I mitten ligger farao Cheops pyramid, bakom den ser vi hans son Chefrens pyramid och längst fram sonsonen Mykerinos.
Under uppsyningsmännens ledning delades bönderna upp i arbetslag. Namnen på de olika arbetslagen finns bevarade än idag, målade på stenblocken i pyramiden.
Vila i frid?
Cheops kropp tycktes bevarad för eviga tider, inmurad som den var i miljoner ton av sten. Men trots alla säkerhetsåtgärder fick Cheops inte vila i frid. Några hundra år efter begravningen trängde sig tjuvar in i pyramiden. De högg sig in genom den mjuka kalkstenen vid sidan av ingången. På 1800-talet öppnades pyramiden av araber som sökte skatter. Men de fann bara en plundrad gravkammare.
Nära Cheops väldiga pyramid byggde hans son Chefren sin egen pyramid. Chefrens son och efterträdare farao Mykerinos lät bygga sin pyramid bredvid de två andra.
ANNONS
ANNONS
Ett stenhårt arbete
Idag kan vi knappast föreställa oss vilket arbete det var att bygga pyramiderna. Enbart till Cheops pyramid gick det åt 2 300 000 stenblock. De väger mellan 2,5 och 15 ton. Stenblocken från pyramiderna skulle räcka till en 3 meter hög och 30 centimeter bred mur runt hela Frankrike.
Bild: Emőke Dénes Strax nedanför Chefrens pyramid högg man ut en sfinx, ett fabeldjur med lejonkropp och människoansikte, ur en kalkstensklippa. Sfinxen är 73 meter lång och har troligen farao Chefrens ansikte.
Varje stenblock har huggits ut för hand. Stenhuggarna arbetade med enkla sågar, mejslar av koppar och hammare av sten. Dessutom använde de kilar av trä. När de borrat hål i stenen slog de i en träkil och fyllde på med vatten. Vattnet fick träkilen att svälla så att en liten bit av stenen sprack. Det gick alltså mycket långsamt att hugga ut stenblocken.
Trots de enkla verktygen är blocken fint huggna. De kalkstensblock som till slut täckte pyramiden höggs ut så skickligt att det inte gick att pressa in ett knivblad mellan dem.
Ett högt pris
Pyramidbyggena kostade enorma summor i pengar och människokraft. Alla egyptier var skyldiga att lyda farao. Men att använda en hel generation människor till att bygga en grav kan ha varit att gå för långt även för en farao. Det kan ha varit så att priset för att bygga Cheops och Chefrens pyramider blev för högt. Staten hade inte råd att låta så många arbetare bygga pyramider. Arbetarna behövdes till annat.
Farao Mykerinos pyramid är bara en tredjedel så stor som Chefrens. I Egyptens historia levde Mykerinos kvar som en vänlig och ödmjuk härskare. Cheops och Chefren betraktades däremot som tyranner.
Farao Shepsekaf, som efterträdde Mykerinos, lät bygga en mastaba åt sig istället. Senare faraoner skulle på nytt låta bygga pyramider åt sig, men aldrig mer skulle de låta bygga något så stort som Cheops och Chefrens pyramider.
Ungefär år 1600 f.Kr slutade man bygga pyramider. Det kan ha varit så att faraonernas makt minskat så mycket att de inte längre kunde kräva att få en pyramid. Istället började man bygga gömda gravar, bland annat i Konungarnas dal. Där hoppades faraonerna slippa undan gravplundrare. Inte ens den mäktige Cheops hade ju kunnat hejda dem.
I tusentals år har Cheops stora pyramid väckt människors häpnad. Omkring år 150 f.Kr skrev den grekiske matematikern Filon från Bysans en lista över världens sju underverk: Cheops pyramid, fyrtornet på Faros i Alexandrias hamn, Babylons hängande trädgårdar, Artemistemplet i Efesos, Fidias staty av guden Zeus i Olympia, mausoleet i Halikarnassos och den stora staty som kallades kolossen på Rhodos.
Redan när Filon skrev sin lista var Cheops pyramid över två tusen år äldre än de andra underverken. Idag är pyramiden det enda av de sju underverken som finns kvar.
Än idag förvånas människor över Cheops pyramid. Sidorna är byggda så exakt att det skiljer mindre än 20 centimeter mellan dem. Pyramiden är lika hög som ett 40 våningars höghus. Cheops pyramid skulle samtidigt kunna rymma. Peterskyrkan i Rom, S:t Paulskatedralen och Westminster Abbey i London och katedralerna i Florens och Milano. Ändå skulle det bli lite plats över.
En del vägrar tro att människor kunnat bygga ett sådant monument. De anser att pyramiderna måste ha byggts med hjälp av utomjordingar och kanske rent av är en sorts antenner. Andra har försökt utforska pyramiden för att se om det inte finns gömda skattkammare inne i stenmassorna.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Egyptierna ansåg att de dödas kroppar måste bevaras. Förklara varför.
Varför måste egyptierna balsamera de döda faraonernas kroppar när man började använda mastabor?
Det finns olika teorier om varför egyptierna började bygga pyramider. Ge exempel på några.
Pyramiderna kan till sist ha kostat för mycket att bygga. Vad kan det ha fått för konsekvenser?
Ta reda på:
Ge exempel på något/några av världens sju underverk och ta reda på mer om dem.
Litteratur: Chester G. Starr, A history of the ancient World, Oxford University press, 1978 William Stevenson Smith, The Art and Architecture of Ancient Egypt, Yale University Press, 1998 Randi och Gunnar Håland, Bra Böckers världshistoria, del 1 - I begynnelsen, Bokförlaget Bra Böcker, 1983 Nationalencyklopedin, del 15, Bokförlaget Bra Böcker, 1994
FÖRFATTARE
Text: Lars Hildingson (historielärare och läromedelsförfattare) och Kaj Hildingson (journalist och läromedelsförfattare)
