Muslimska plundringar
I kampen mot de muslimska plundrarna brukade Eudo få hjälp av baskiska ryttare som förstärkning till sin vanliga här. 721 hade de tillsammans gett muslimerna ett förkrossande nederlag vid Toulouse, och det dröjde fyra år innan dessa vågade härja på nytt. 731 var det dock dags igen, men nu hade emiren Abd ar-Rahman lärt sig läxan och lät baskerna förstå att de skulle få vara ifred om han fick passera genom deras områden. Bordeaux intogs, kyrkor brändes och befolkningen slaktades under framfarten. Eudos styrkor, som nu inte fick hjälp av sina baskiska ryttare, blev grundligt slagna vid Dordogne.
Abd ar-Rahman fortsatte längs den gamla romerska vägen mot Galliens rikaste kloster, Saint Martin de Tours. Han tog god tid på sig för sin framryckning, som kantades av den vanliga mängden bränder och massakrer på otrogna kristna. Med en direkt marsch hade han kanske nått målet i tid. Nu hann emellertid Eudo be Karl Martell om hjälp, trots att de konkurrerade om makten i Gallien.
Arméerna drabbar samman
Bägge arméerna stötte samman vid Poitiers i slutet av oktober 732. Det var två stridssätt som möttes här - snabba rörliga ryttare mot massiva fyrkanter av närstridsövade fotsoldater. I sju dagar kretsade man runt varandra och sökte komma fram till en plats i terrängen som skulle ge ett avgörande övertag. I en av småstriderna blev Abd ar-Rahman dödad på "martyrernas väg", som det står i muslimska krönikor.
När frankerna vaknade nästa morgon, fann de till sin häpnad att motståndarlägret var helt övergivet. Under natten hade muslimerna i all tysthet lämnat hela lägret och börjat en återmarsch. De var ju mer än 600 kilometer från sina hemmabaser och valde alltså att retirera när de märkte att det skulle ta tid att besegra frankerna. Frankerna saknade kavalleri och kunde inte förfölja. Däremot tog baskerna för sig när de märkte vad som hänt.
En strid bland många andra
Slaget vid Poitiers 732 var en strid bland många andra mellan muslimerna och de kristna i norr. Varken i frankiska eller andra krönikor från den tiden tycks man ha lagt speciell vikt vid just den bataljen. För övrigt återupptogs snart plundringarna och småstriderna. Och inte förrän 801, efter det att Barcelona hade fallit, kan man säga att den muslimska expansionen mot västra Europa hade stoppats.
Den verkligt besegrade vid Poitiers, eller ska vi kanske säga Dordogne, det var kung Eudo. I mer än 30 år hade han tålmodigt byggt upp ett självständigt kungadöme. Det var en gallisk-romersk civilisation som förenade romerskt och kristet. Folket talade ett lätt förändrat latin, idag kallat occitan. Litet dramatiskt kan man säga att det riket var den verkliga försvararen av den gamla kulturen mot barbarerna i norr och hedningarna i söder.
Striden 732 hejdade otvivelaktigt muslimerna för en tid, men den var framförallt en seger för den frankiske palatschefen i kampen om makten inom Gallien. Efter detta var det bara under kortare perioder som det fanns ett självständigt kungadöme i söder. Eudo hade hamnat mellan den frankiska hammaren och det muslimska städet. Frankrikes centrum kom att ligga i norr, och 751 kröntes Karl Martells son Pippin till kung.
Slaget vid Poitiers var inte en lysande seger över en arabisk invasionsarmé. Det var den tragiska utgången av en inbördeskonflikt. Visst kom slaget att påverka Europas framtid, men på ett helt annat sätt än de flesta nog tänker sig. Ett sydligt centrum för Frankrike hade antagligen resulterat i en helt annan utveckling av Västeuropas historia.
