Araberna, del 3: Ett världsvälde skapas

Både det arabiska språket och islam spreds till en början i måttlig takt. När det gäller islamiseringen så gick erövrarna relativt milt fram så till vida att kristna, judar och zoroastrier fick behålla sina religioner om de ville. De hade egna religiösa skrifter och kallades därför "bokens folk". Bland de som tidigt gick över (konverterade) till islam fanns dels krigsfångar som annars skulle blivit slavar, dels ämbetsmän och andra i den gamla överklassen som på så sätt kunde behålla sin sociala ställning.

En anledning till att konvertera kunde vara att man då fick vissa skattelättnader. Man slapp t.ex. den särskilda personskatt som icke-muslimer måste betala. Denna princip fick dock till konsekvens att erövrarna, åtminstone till en början, inte hade så stort intresse av att islamisera de besegrade folken. Det skulle ju innebära mindre skatteinkomster. Kristna och judar behöll därför ofta sin tro under denna första erövringsperiod.

I Syrien var de kristna länge i majoritet. Perserna gick däremot relativt snabbt över till islam. Förklaringen är sannolikt att de förstnämnda hade tillflyktsorter i grannländerna där de kunde känna ett stöd, medan mazdadyrkarna i Persien saknade sådana reträttmöjligheter. Kanske hade också zoroastrismen en ganska svag folklig förankring.

Arabiseringen tog lite mer fart från 690-talet då arabiska blev förvaltningsspråk i alla erövrade områden. De som lät omvända sig till islam erkände också att arabiska var det språk som den äkta koranen var skriven på.

Detta plus det faktum att man nu hade att göra med arabiska härskare gjorde att en del övergick till att använda sig av arabiska som vardagligt språk. Arabiskan spreds på så sätt från Spanien och Marocko till Persien. Orden arab och arabisk kom därigenom för en del att få ändrad innebörd. Det kunde nu syfta på alla de som antagit arabiska som sitt språk och inte bara på de som kom från arabiska halvön.

Vid samma tid, omkring 690, präglades också de första arabiska mynten av kalifen Abd al-Malik (685-705). Ett guldmynt (dinar) och ett silvermynt (dirhem). Dessa hade arabiska inskrifter men inte bilder. På väggmålningar i palats, på keramik och i skrifter, t.ex. fabler, förekommer bilder både av djur och av människor. I moskéer och andra religiösa byggnader undviks däremot bilder av levande väsen. De pryds istället av geometriska figurer, kalligrafi (välskrivna arabiska ord) och starkt stiliserade växt- och blommotiv.

Yttre tecken på islams spridning under umayyadernas tid var framför allt byggandet av stora moskéer. Mest känd och den tidigaste av dem var den så kallade klippdomen i Jerusalem, byggt på platsen av det judiska templet. Dess yttre form är dock mer bysantinsk än arabisk. Andra stora moskéer byggdes i Damaskus i Syrien och Cordoba i Spanien.