Walt Disney (1901-1966) var från början en fattig pojke, som under förra seklet byggde upp ett av världens största underhållningsimperier. Han var folklig och samtidigt tyrannisk, dessutom antikommunist och populist. När han dog vid 65 års ålder hade han skapat oförglömliga djurfigurer som nått in i alla barnkammare: Musse Pigg, Kalle Anka, Janne Långben, Pluto och andra kända storheter.
Walt Disney (1901-1966) med sin kanske mest kända tecknade figur Musse Pigg, 1931.
Sträng uppfostran
Walt Disneys levnadsbana uppfyller alla kriterier för en amerikansk springpojksmelodram. Han föddes 1901 i en arbetarfamilj i Mellanvästern. Om hans barndom finns inte mycket skojigt att berätta. Han skämdes inför sina skolkamrater för att han var tvungen att bidra till familjens försörjning med morgontidig tidningsutbärning och hade inte råd att betala inträdet till Fairmont-djurparken i närheten. Hans far, som höll hårt i portmonnän, var en humorfri man, en märklig blandning av predikant och socialist, i vart fall en puritan (renlevnadsmänniska). Mycket av sonens lekfulla kreativitet kan ses som en kompensation för barndomens glädjetorka: ”I never had any real play time”.
ANNONS
ANNONS
Disneys filmer
Listan över Disneys filmer är oändligt lång, gällande både animerade och vanliga spelfilmer.
Här följer ett axplock av några animerade långfilmer:
Snövit och de sju dvärgarna, 1937
Pinocchio, 1940
Dumbo, 1941
Bambi, 1942
Kalle Anka och Långben i Sydamerika, 1943
Askungen, 1950
Alice i Underlandet, 1951
Peter Pan, 1953
Lady och Lufsen, 1955
Törnrosa, 1959
Djungelboken, 1967
Startade eget i Hollywood
Walt var begåvad med förmågan att sälja sig själv. Det berättas att när han sett en platsannons från postverket med åldersstreck, sminkade han sig så han såg äldre ut. Han fick jobbet. Ett tag gjorde han reklamfilmer i Kansas City. Men redan 1923 var det dags för Hollywood, dit han drog med sin bror Roy för att starta Disney Bros. Studio. Fem år senare såg hans första stora födkrok, Musse Pigg (Mickey Mouse), dagens ljus.
Walt Disney var en egensinnig man och vägrade att låta sig köpas upp av något av de stora filmbolagen. Istället expanderade hans studio så att den till slut hade över 6 000 anställda. Hans ledarstil var informell (”Call me Walt!”). Men han var snål med att ge credit åt andra, detta trots att andra gjorde högkreativa insatser - så kan Jack Hannahs och Carl Barks uppfinningsrika stories sägas ha varit företagets hjärta. Det är ett under att Walt fann så begåvade medarbetare, för dessa fick ingen känsla av att arbeta för sig själva, utan enbart för Walt Disney. Avhoppen var också talrika.
Folklig attityd
Utåt var Disney ingen tyrann utan superdemokrat. Uppväxten hade gjort honom till populist. På Hollywoods filmstjärneparties kunde han ibland markera sin bakgrund i arbetarklassen genom att vara klädd i rutig skjorta och jeansoverall. Han identifierade sig med den vanlige medborgaren gentemot etablissemanget (de inflytelserika i samhället), han avskydde petiga byråkrater och högdragna bankmän, ja alla typer som satte sig på sina höga hästar.
Hans folkliga attityd ledde honom åt rätt håll. Under mellankrigstiden föddes den amerikanska masskulturen. Disneys tecknade filmer fångade den klassutjämnande tidsandans ton, precis som Norman Rockwells gulliga vardagsbilder i Saturday Evening Post.
ANNONS
1930-talet var Disneystudions guldår
Depressionen vållade inget avbräck. Enligt historikern och författaren Steven Watts var Disneys tecknade figurer rätt medicin i rätt tid. De ”Tre små grisarna” agerade hur lustigt det än låter enligt Franklin D Roosevelts devis, att man inte ska frukta annat än fruktan själv (”Who´s afraid of the Big Bad Wolf?”). Musse Pigg hittade utvägar och tog livet med en klackspark. De åren var Walt Disney anhängare av det Demokratiska partiet. Och hans filmer sågs av många trots krisen, eller snarare på grund av den.
Staty i nöjesparken Disneyland Florida som föreställer Walt Disney och Musse Pigg.
Det problematiska 1930-talet var faktiskt Walt Disneystudions guldår, och anläggningen växte oavbrutet. Redan då började försäljningen av barnprylar, som anknöt till de tecknade idolerna. Musse Piggs skepnad prydde tvålar, godis, spelkort, hårborstar, köksporslin, väckarklockor och annat. 1937 fanns drygt 400 varor med Disneys varumärke på den amerikanska marknaden. När ”Snövit” lanserades 1938, åtföljdes den genast av en prylkampanj, precis som många Hollywoodfilmer idag.
Disney i krigstjänst mot Nazityskland
1943, under andra världskriget, hade Disneyfilmen Saludos Amigos (svensk titel: Kalle Anka och Långben i Sydamerika) premiär. För Walt Disney var tillfället mycket lämpligt att få göra denna film som landar i latinamerikansk miljö. Han hade problem just då - den senaste påkostade filmen Fantasia blev ingen större hit, och det var strejk i Hollywood.
ANNONS
ANNONS
Det nyskapade Office of the Coordinator of Inter-American Affairs hade som uppgift att förbättra relationerna mellan USA och Sydamerika genom "Good Neighbor-policyn", då man var nervös för det starka nazistiska inflytandet i regionen. På uppdrag av kontoret begav sig i augusti 1942 Disney, hans fru och femton tecknare, skribenter och musiker till Sydamerika för att bidra till ”gott grannskap”. Enligt ett pressmeddelande bestod deras uppgift i ”att på ett grundligt sätt, genom animationsmediet, utnyttja något av den rika skatten av sydamerikansk litteratur, musik och sedvänjor...”. Det var upp till konstnärerna att rita av folk, kläder, byggnader, scener och landskap, medan andra i gruppen samlade folklore och musik.
Filmen introducerar sydamerikanska seriefigurer, Lille Pedro som är ett flygplan som mödosamt tar sig över de höga bergen i Chile, gauchon Goofy (Janne Långben) med sina besvär att tygla hästar på pampas och den brasilianska papegojan José Carioca som förgäves försöker lära Kalle Anka att dansa samba. Filmen blev något ljumt mottagen i hemlandet, men alla amerikanska recensenter var överens om filmens patriotiska slagkraft. New York Times skribent prisade Disney för att vara ”detta lands propagandist nr. 1” och samtidigt ”en säljare för the American Way”, och det hela rundades av med slutklämmen ”det perfekta svaret till Herr Doktor Goebbels”, den nazityske propagandaministern.
Problem med strejker och fackföreningar
Med åren blev Walt republikan. Vändpunkten inträffade i maj 1941, då hans godtyckliga Call-me-Walt-politik ledde till att en stor del av studions folk gick i strejk. Lönerna sattes lite hur som haver, misshagliga fick genast kicken, och ett gunstlingsvälde hade uppstått. Strejken var också en naturlig följd av att fackföreningarna börjat få inflytande i Hollywood under slutet av trettiotalet.
Disney, en selfmade man, hade intet till övers för fackföreningar. De såg han som utvecklingshämmande skyddsbyråkratier för mindre företagsamma. Han satte genast kommuniststämpel på bråkmakarna, och de ledande fackliga aktivisterna fick sparken. Det förlängde konflikten till ett halvår och skapade mycket bitterhet. Hans hantering av strejken gav ordentlig badwill. Det hindrade inte honom att 1944 gå in i den antikommunistiska skådespelarorganisationen MPA, befolkad av kända stjärnor som Clark Gable, Barbara Stanwyck, Gary Cooper och Spencer Tracy. Disney blev dess vicepresident, dock inte någon särskilt aktiv sådan. Två år senare vittnade han för The House Un-American Activities Committee, där han berättade en självömkande story om de stygga bolsjevikinfiltratörerna från 1941.
ANNONS
ANNONS
Utnyttjade tidigt tv:n som medium
Under 1950-talet gjorde Walt Disney strålande comeback. Han gick fram på flera fronter: nya och bättre animationer och genom att massproducera program och film för televisionen, något som de övriga filmbolagen hade svårt för. Här ser man hur vettig hans princip var att hålla sitt företag oberoende. 1950 inleddes framgångarna med filmen Askungen, sedan kom Skattkammarön. I ABC Television startade han veckoprogrammet Disneyland, som bröt vägen för de televiserade barnprogrammen. Och Disney följde devisen att inte göra filmer ”som hans familj inte skulle vilja se”. Trettiotalsprodukterna hade ett anarkistiskt drag, men nu var Walt helt och hållet en ansvarskännande family man.
Walt Disney var ett barn av sin tid
Walt Disney har alltid fått värja sig mot övertolkningar av hans produktion i konstnärlig eller politisk riktning, han såg enbart som sin uppgift ”att roa”. Men Steven Watts, som är professor i historia och som 1997 gav ut en biografi om Walt Disney, ser Disney som en del av den politiska utvecklingen i USA och menar att hans produkter under 1950-talet präglades av det kalla kriget. Inte för att Disney gjorde filmer med elaka kommunister, han var ingen politisk agitator. Nej, istället redovisade han de positiva ideal som den amerikanska frihetstraditionen hyllar. De önskvärda kvaliteter som Disney framhäver är patriotism, flit, gudsfruktan och företagsamhet, sammanlänkat med hans aldrig försvinnande populism - hjältarna är alltid folkliga. Ett typexempel på detta var de populära Davy Crockett-filmerna. Samtidigt blev tonen lite hårdare än under 1930-talet. Den milde Musse Pigg hamnade alltmer i skuggan av den kaxige Kalle Anka, en skränig fast mänsklig typ, som ständigt besväras av retsamma karaktärer och vardagens bekymmer.
Disneyland - ett idylliserat amerikanskt samhälle
Under 1950-talet byggdes Disneyland, ett idylliserat USA-samhälle med stödjepunkterna Main Street USA, Frontierland, Tomorrowland och andra mirakel. Det är den vita medelklassens Amerika som breder ut sig här i miniformat – de fattiga och de rasdiskriminerade lyser med sin frånvaro. Fast det måste sägas att Disney i sina filmer alltid haft ett hjärta för ”the underdog”, i mänsklig eller djurisk skepnad, ett mentalt arv från ungdomsåren. Och rasist var han sannerligen inte, i en film kunde han till och med ta ställning för indiansidan gentemot den legendariske general Custer.
1966 dog han knall och fall, förmodligen av överarbete.
Walt Disney höjdes till skyarna av den ryske filmskaparen Eisenstein, president Eisenhower och Dale Carnegie. Eisenstein såg i Disney en av historiens största filmkreatörer, Eisenhower en stor patriot och Dale Carnegie ett förkroppsligande av det framgångsrecept, som denne framgångsrikt spred över världen.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Ge exempel på hur Walt Disney bar sig åt för att framstå som "folklig".
På vilket sätt kan man säga att Disney gjorde amerikansk krigstjänst mot Nazityskland"?
Walt Disney gillade inte fackföreningar. Motivera.
Vad är det i Walt Disneys produktioner som resulterat i att han av många framställts som en riktig patriot?
VILL DU VETA MER? Läs The Magic Kingdom: Walt Disney and the American Way of Life, av Steven Watts (1997)
Folke Schimanski är fil.mag. i historia, ekonomisk historia, statsvetenskap, nationalekonomi och teoretisk filosofi. Han är född i Berlin 1936. Han har gett ut ett flertal böcker, däribland antologin Kvinnan och revolutionen, handboken Media för alla, Dröm och verklighet i DDR, Historien om Weimar, Berlin - en stads historia, De bortglömda (om andra världskriget i tredje världen) och nyligen Mat – en krigisk historia.
Han har arbetat som producent vid Sveriges Radio och skapade där bland annat demokratiprojektet Bandverkstan och ledde programmet Historia att minnas. Han har varit kulturredaktör på Computer Sweden. Hans stora intresse är nu hållbarhetsfrågor.
Kristoffer, Julia och Mattias tar sig an kalla kriget. Vad var det för något? När började och när slutade det? Och fanns det andra saker än väpnade konflikter som var viktiga?
