Algotssönerna var en västgötsk stormannasläkt, benämnd efter lagmannen Algot Brynolfsson (död 1302). Algotssönerna hade innehaft lagmannaämbetet i Västergötland i generationer, ägde stora jordegendomar i Götalandskapen och tycks även ha varit släkt med Folkungaätten. Algots mest kända söner var Peter (kungens kansler 1279-1288) och Brynolf (biskop i Skara från 1278), vilka båda tycks ha studerat i Paris. Övriga kända söner var Folke, Bengt, Magnus, Karl och Rörik.
Folkes bortrövande av Ingrid Svantepolksdotter från klostret i Vreta i Östergötland till Norge i mars 1288 ("Algotssönernas brudrov") innebar en katastrof för släkten. Ingrid var dotter till det mäktiga riksrådet Svantepolk Knutsson, en av kung Magnus Ladulås nära förtrogna. Följaktligen drabbades Algotssönerna av kunglig onåd, fängslades eller fick gå i landsflykt. Fadern Algot och brodern Peter avsattes från ämbetena som lagman respektive kansler medan Karl, som medverkat i parets flykt, avrättades. Efter Folkes död i Norge återvände Ingrid och blev sedermera abbedissa i Vreta. Hennes och Folkes son, Knut, blev senare rådsherre åt Magnus Eriksson.
Det har spekulerats i om det bakom konflikten mellan Magnus Ladulås och Algotssönerna fanns andra motsättningar, t.ex. rörande utrikespolitiken, där kungen representerade en danskvänlig kurs (Ingrid var vid bortrövandet trolovad med den danske kungens drots) medan Algotssönerna var norskvänliga. Kanske såg kungen bara Folkes brott mot fridslagarna som en välkommen anledning att knäcka en mäktig stormannasläkt. Händelsen gjorde i alla fall djupt intryck på samtiden och gav upphov till balladen om Falken Albrektssons brudrov.
Biskop Brynolf (död 1317) tvingades efter brudrovet lova att i framtiden inte stödja sina släktingar mot kungen. Han blev senare medlem av Birger Magnussons förmyndarregering men tycks under striderna mellan Birger och hans bröder ha stått på de senares sida (se Nyköpings gästabud). Han är även känd som författare till kyrkliga hymner, av vilka den mest kända är tillägnad Västergötlands skyddshelgon Helena av Skövde. Enligt traditionen ska den ha skrivits i tacksamhet över hans räddning undan kungens förföljelse 1288. Drygt ett sekel efter sin död blev han föremål för en kanonisationsprocess men helgonförklarades aldrig.
LÄS MER: Magnus Ladulås
LÄS MER: Birger Magnusson
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
