Johan Adler Salvius (1590-1652), diplomat och riksråd, adlad 1629. Salvius är ett framstående exempel på ståndscirkulationen i stormaktstidens Sverige. Han var son till en stadsbokhållare och fick som 19-åring åka till Uppsala för studier.
Han lyckades få följa med en ung adelsman på dennes bildningsresa i Europa. Saivius besökte en rad universitet och tog slutligen - med stöd från Axel Oxenstierna - medicine doktorsgraden vid universitetet i Montpellier (i södra Frankrike). Han övergick till juridiken och blev juris doktor 1619 i Valence.
Salvius har betecknats som en lysande diplomatisk begåvning och en av de mest kunniga personerna vad gäller den minst sagt komplicerade europeiska politiken.
Han spelade en stor roll som förhandlare och rådgivare före, under och efter trettioåriga kriget. Han förde bland annat Sveriges talan under förberedelserna till den westfaliska freden vilka ägde rum i Osnabrück och Münster. Han blev den verklige ledaren för den svenska delegationen vid fredsförhandlingarna då Axel Oxenstierna återvänt till Sverige 1646.
Efter fredsförhandlingarna utnämndes han av drottning Kristina till riksråd och friherre, trots Axel Oxenstiernas protester. Den senare slog vakt om den gamla aristokratins ställning och betraktade trots allt Salvius som en uppkomling.
Salvius hade gift sig tidigt med en rik änka som var trettio år äldre än han. Äktenskapet blev barnlöst och de stora egendomar och förmögenheter som han skaffat sig blev föremål för arvstvister som avslutades först 1850.
LÄS MER: Trettioåriga kriget
LÄS MER: Westfaliska freden
LÄS MER: Trettioåriga krigets slut och westfaliska freden
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
