Den 25 juni 1630 landsteg Gustav II Adolf i spetsen för sin armé på ön Usedom utanför Pommerns kust (se nutida karta). Han föll på knä och bad Gud om seger i det stora religionskriget som rasat på kontinenten i tolv år. Kriget började då den habsburgske kejsaren i Wien försökte underlägga sig de protestantiska nordtyska staterna. Situationen var kritisk.
I det ögonblicket dyker "Lejonet från Norden" upp för att ge protestanterna hopp. Så stod det på de flygblad ("reklamblad") som Gustav II Adolfs propagandabyrå spred ut. Men de tyska protestanterna var mycket tveksamma. De anade helt korrekt att kungens verkliga motiv för att dra in Sverige i kriget inte enbart var osjälviskt självuppoffrande.
De svenska förlusterna blev stora, halva armén eller cirka 15 000 svenska och finska män stupade eller dukade under de tre första åren. Förstärkningar måste hela tiden skrivas ut. Men de militära framgångarna var också betydande.
Gustav II Adolf är den enda svenska kungen som får beröm i den internationella krigshistorien för de tekniska och strategiska förbättringar som han själv hittade på. Han införde bland annat lättrörliga förband som bröt upp den katolska kejsarens tunga, föråldrade truppformationer.
Under den blågula fanan marscherade en brokig samling soldater. Förutom svenskar och finnar var omkring femton procent utländska legoknektar - tyskar, fransmän, engelsmän och skottar.
Armén gick från seger till seger. Triumfen vid Breitenfeld i september 1631 gjorde Gustav II Adolf till protestanternas störste härförare och fick honom att fundera på allt större planer. Det är troligt att han såg Sveriges framtid i en allians med de nordtyska staterna och sig själv som protestanternas ledare.
Höjdpunkten för framgångarna kom i maj 1632 då den segrande Gustav II Adolf tågade in i München. Av olika strategiska skäl tvingades svenska armén efter några månader norrut och mötte den 6 november katolikernas härförare Wallenstein vid Lützen.
Drabbningen som följde blev en av de blodigaste i Sveriges historia. Kungen råkade i dimman och stridsröken rida in i fiendens led där han kom i närstrid och stupade. Svenskarna lyckades ändå slutföra slaget till seger, men halva styrkan låg kvar på slagfältet - över 5000 sårade och döda.
Det tog över en månad för budet om kungens död att nå Stockholm - nyheten kom med ordinarie post.
Under åren som följde gjorde Axel Oxenstierna vad han kunde för att så ärofyllt som möjligt dra ut Sverige ur kriget. Freden dröjde ända till 1648, men innan dess hade Sverige anfallit Danmark och under krigets sista strider stormat och erövrat halva Prag, den rika halvan.
Vid den westfaliska freden 1648 bekräftades Sveriges nyvunna ställning som stormakt i norra Europa. I freden fick Sverige besittningar i norra Tyskland och kontrollen över nästan alla Östersjöns floder och viktiga hamnstäder. I freden med Danmark (Brömsebrofreden) några år tidigare hade Sverige även fått Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland på 30 år.
Kungens propaganda talade om det ärofulla försvarskriget, att Sverige försvarade protestantismen och också sina egna besittningar vid Östersjön. Men varje svensk seger krävde svåra förluster både för folket där hemma och för befolkningen där armén drog fram. Soldaterna tog vad de behövde, gårdar plundrades och brändes, fält och åkrar ödelades, kvinnor våldtogs och bönder som man trodde gömde guld och dyrbarheter torterades. Svenskarna var värre än turkar och tatarer, klagade tyskarna.
De segerrika officerarna fick rikt byte som skickades hem till Sverige. De fick befordran och ära, soldaterna fick ingenting. Den som sårades fick sällan hjälp. Krigsinvalider blev tiggare och landstrykare.Svenskarnas framfart satte sådan skräck i befolkningen att man fortfarande sjunger barnvisor och rim i Polen, Tyskland och till och med i sydöstra Frankrike där man ber Gud skydda barnen från de vilda nordmännen.
