Under den resterande delen av 1980-talet var Syriens historia något lugnare. President Hafiz al-Asad hade ett starkt grepp om makten genom presidentskapet, men också genom att vara ledare för det statsbärande Ba‘th-partiet. Makt sammanfördes i en person, men även alawiter blev starkare i den meningen att alawiter placerades på viktiga poster inom armé och säkerhetstjänster. Efter att islamistiska rörelser och det Muslimska Brödraskapet krossats år 1982 blev styret av Syrien alltmer kopplat till al-Asads familj eller personer som presidenten litade på inom sin större alawitiska släkt. Sunni-muslimer som fanns i Syriens ledning var ofta utan makt och närvarande endast i syfte att ge legitimitet till presidenten. Systemet underhölls av ett flertal säkerhetstjänster som förutom att kontrollera varandra även kontrollerade befolkningen. Kontroll, förtryck och antalet politiska fångar har varit omfattande under al-Asad-familjens styre.
Vardagsliv i Syrien under 1990- och 2000-talen
Syrien har haft det svårt ekonomiskt. Ungefär 13-14 procent av Syriens befolkning levde under existensminimun år 2010. Till detta kommer att ytterligare tjugo procent av befolkningen levde på gränsen till existensminimun. Skillnad mellan stad och landsbygd ifråga om ekonomisk utveckling har varit stor.
Den offentliga sektorn har byggts under al-Asad-familjens styre och är idag den klart största arbetsgivaren i landet med närmare 70 % av den totala arbetsstyrkan. Det privata sektorn är sålunda betydligt mindre. Den allmänna arbetslösheten ligger på mellan tjugo och trettio procent. Ungdomsarbetslösheten är högre, men alla statistiska uppgifter är oklara på grund av kriget.
I en krigssituation, men även före våren 2011, arbetade många syrier i den informella ekonomin som stod utanför statens kontroll. Under år 2009 uppgavs att 3,5 miljoner människor i Syrien saknade inkomst. Det var till exempel högst oklart hur många syrier som var gästarbetare i Libanon. Många syrier arbetar på den arabiska halvön och genom inkomster i oljerika länder kan de skicka pengar till sina familjer i Syrien.
När Hafiz al-Asad dog i juni år 2000 var sonen, Bashar al-Asad, för ung för att bli president enligt konstitutionens paragraf 83, men då sänktes minimiåldern för presidentskap och landet kunde fortsätta att styras av familjen al-Asad. Ett auktoritärt och hierarkiskt tänkande präglar såväl myndigheter som privata arbetsplatser. Maktutövning och förtryck gör att myndigheter inte fungerar som serviceinstitutioner för medborgare, utan snarare utgör delar av en kontrollerande stat där tjänstemän i myndigheter ofta är korrupta. Korruption ger statsanställda en dräglig inkomst. Korruption kan ändra beslut i domstolar, påverka tillgången till sjuk- och hälsovård och ge ett arbete. Syrien beskrevs år 2019 av den oberoende organisationen ”Transparency International” som det tredje mest korrupta landet på en lista med 180 av världens länder (bara Sydsudan och Somalia är mer korrupta).
Före våren 2011 karaktäriserades vardagslivet i Syrien av få kontakter över etniska och religiösa gränser. Människor levde vanligtvis i kvarter som hade en klar majoritet kristna, sunni, kurder eller något annat. Överlappningar i form av till exempel giftermål över gränser var sällsynta. Det var fullt möjligt att ha goda relationer med grannar av annan etnicitet, men samtidigt gifte en familj inte bort sin son eller dotter till någon såvida dessa inte tillhörde samma religion eller etnicitet. Religiösa eller etniska grupper fungerar som trygghetsnätverk och grupperna stödjer ofta individer i behov av hjälp. Ett exempel är hur religiösa organisationer gör stora insatser för att hjälpa fattiga människor i Damaskus när staten inte längre har råd att hjälpa till, men hjälpen når nästan aldrig utanför den egna tillhörigheten. När staten inte är stark nog att garantera individen trygghet blir den religiösa eller etniska gruppen ett trygghetsnätverk.
Uppgifter om Syriens befolkning kommer från myndigheter och kan inte kontrolleras. Frågor kring befolkningsantal och hur många som tillhör olika grupper är känslig information. Syriens befolkning bestod av cirka 22 miljoner invånare år 2010. De uppgifter som ofta anges ger ungefär följande uppdelning i fråga om religionstillhörighet: 75 % tillhör sunni, 10-12 % tillhör shia (inklusive alawiter), 10 % tillhörde kristna och 3 % druser. Det finns flera studier som visar att dessa uppgifter inte ger en korrekt bild av religionstillhörighet. De kristna riktningarna utgjorde tillsammans 6,4 % av Syriens befolkning år 1995. För den syriska regimen är det emellertid viktigt att upprätthålla gruppers storlek, speciellt rörande de minoriteter som anses stödja regimen, och att hålla nere talen för andra grupper, speciellt de som anses vara i opposition. När regimen säger sig företräda och beskydda kristna riktningar i landet är det följaktligen viktigt att upprätthålla mängden kristna i landet i syfte att visa att regeringens politik att byta trygghet och beskydd mot lojalitet fungerar. Studier som visar att kristna flyr landet underminerar därmed regimens propaganda.
Det omvända gäller de minoriteter som anses vara motståndare till regimen, till exempel kurder. Syriska myndigheters statistik visar i denna identitetspolitik en så liten mängd kurder som möjligt. Såväl ”kristna” som ”kurder” är inte några enhetliga grupper då det gäller den pågående konflikten, utan kristna och kurder finns på båda sidorna i konflikten. Antalet kristna har sjunkit ytterligare. Det är visserligen en lång process som har pågått sedan 1800-talet men nu eskalerar den på grund av konflikten. En annan uppskattning som gjorts nyligen och som redovisas i New York Times säger att antalet kristna i Syrien är cirka 450 000 individer och samma tidning anger att antalet kristna i Aleppo minskat med 70 % sedan våren 2011.
LÄS MER: Syriens moderna politiska historia, del 2: Syriska inbördeskriget
LÄS MER: Syrien idag
LÄS MER: Syriens geografi
LÄS MER: Syriens historia