Hvidstengruppen

I natt kommer det att falla ner några saker från luften ute på Blichers Hed. Det är engelska vapen och sprängämnen, och de måste därifrån redan i natt. Vill ni vara med i det arbetet? 

Marius Fiil lade till att det var ett farligt arbete. Om fel personer fick veta något kunde det betyda döden.

De båda unga männen svarade ja. De hade båda en känsla av att något måste göras. De kunde inte - som många andra danskar - bara likgiltigt se på när tyskarnas grepp om Danmark hårdnade.

Fyra timmar senare kom en okänd, lång och smal man till kvarnen. Han bad dem låsa dörren så att de kunde tala ostörda. De unga männen fick varsin pistol och en snabb undervisning i hur de skulle använda den. "Ni får aldrig bege er ut för att ta emot vapen och ammunition utan att vara beväpnade", sa mannen. "Och ni får inte låta er tas till fånga levande. Blir ni fast, ska ni använda pistolen mot er själva."

Bjarner var 21 år och en av de yngsta i gruppen som hade cirka 15 medlemmar. Han lärde känna de flesta, men inte alla. Man var noga med att inte uppträda för ofta tillsammans. Man visste inte riktigt om man kunde lita på sin granne - han kunde vara tyskvän. Inte ens familjen fick veta.

Vapen från skyn

Varje dag skulle gruppen lyssna på det danska program som BBC sände från London med början klockan 18.00. Om sändningen slutade med "Lyssna igen klockan 21.15", var det ett kodmeddelande för att material skulle kastas ner på Blichers Hed mellan 20.00 och 01.00 samma kväll.

De stora fyrmotoriga Halifax-maskinerna gick på låg höjd över havet och in mot danska kusten. De fortsatte lika lågt in över land. På Heden tände motståndsmännen fyra signallampor, tre vita och en röd. Den röda gav piloten besked om vindriktningen, så att han kunde bedöma hur skärmarna skulle komma att driva innan de tog mark. Alldeles före utfällning steg planet något för att skärmarna skulle hinna vecklas ut. "Pupp, pupp, pupp, pupp", ljöd det uppe i luften när fallskärmarna slog ut - och så hängde de däruppe som stora, vita blommor. De tycktes sänka sig olidligt långsamt, särskilt när det var månsken, berättar Bjarner. Tyskar var ju stationerade i Randers, och tyska patruller var ofta ute på vägarna.

Varje gång vecklade 10-12 fallskärmar ut sig. Under varje skärm hängde en behållare, en container, som vägde 350-500 kilo. De tunga behållarna kunde delas i sektioner, vilket var nödvändigt för att man skulle kunna hantera sändningarna. När behållarna hade tömts sänktes de i vattenhål ute på heden eller grävdes ner. Skärmarna måste brännas eller grävas ner.

Vapnen - gevär, pistoler och kpistar - liksom ammunition och sprängämnen fördes vidare ut över landet. En hel del sprängämnen sändes med posten som bokpaket från Kosters bokhandel i Randers.

Aldrig sabotage!

Hvidstengruppen deltog aldrig själv i några sabotage. Britterna tryckte hårt på att detta var förbjudet. Skulle någon av gruppens medlemmar fångas i samband med sabotage och sedan förhöras under tortyr, riskerade hela gruppen att avslöjas.

Ibland låg det också choklad och cigaretter som personliga hälsningar i behållarna. Cigaretterna låg i helt vita paket så att ingen text skulle röja något för tyskarna om de fick fatt i de begärliga ransonerade varorna. Men cigaretterna hade tagit till sig lukt från sprängämnen, så även de mest röksugna grinade illa.

Lukten av sprängämnen som bet sig in i hud och kläder, var ett problem. En del hängde kvar även efter den noggrannaste tvätt.

"Dessa stövelsteg..."

De som väntade och arbetade ute på Blichers Hed var inga hjältar, säger Bjarner. Han återkommer ofta till hur rädda de var. Han berättar hur de vid ett tillfälle ger ljussignaler till ett flygplan som kommer in på hög höjd - de har tidigare under kvällen kommit för sent för att tända lamporna för ett av de engelska planen. Planet högt däruppe går ner i spiraler, och de ser till sin förskräckelse att det är ett tyskt plan. En i gruppen vill använda kulsprutepistolen mot flygplanen som stryker alldeles över trädtopparna. Han hindras av en kamrat: "Det kommer att gå ut över Hvidstens by i morgon, om du skjuter ner honom"

Efter en stund vimlar hela området av tyska lastbilar och motorcyklar. Bjarner, hans bror Henning och ytterligare en kamrat kryper ihop bland buskar och gräs på innerkanten av en vattenfylld märgelgrav.

Tre tyska soldater blev synliga i det svaga månskenet. De styrde kurs precis mot det ställe där vi låg. Vi såg att var och en gick med geväret skjutklart. Vi låg dödsstilla.

Den första tanken var: Hur ligger du i månskenet? Hur faller din skugga?

Hela tiden hörde vi ljudet av de tyska stövlarna. Dessa stövlat, som gick tätt förbi våra huvuden...

Det var ett ljud som vi aldrig glömmer.

Men de gick förbi - 15-20 steg - och sedan gjorde de halt. De vände sig om, och man tänkte:

Hur faller ljuset nu på dig?

Nu gick tyskarna upp mot kvarnen. De gick runt den. Och nu satte de åter kurs just mot det ställe där vi låg.

Då soldaterna var tre meter från oss, stod de stilla. Vad skulle nu hända?

Vi var rädda. Men vi tänkte först och främst på att överleva.

Vi tänkte: Är det tyskarna eller är det vi som ska överleva?

Vi vågade knappast blinka med det ena ögat. Men nu hände det något.

Tyskarna gick ut på Mariagervägen.

Litet senare hörde vi en motorcykel som startade och körde mot Randers.

"Rör inte äggen!"

Över en del av de historier som berättas om Hvidstengruppen ligger det något av det äventyrsskimmer som vi möter så mycket av i tv-serier och romaner. 

Krogvärden Marius Fiil cyklar till Randers med en äggkorg på främre och en på bakre pakethållaren. Han hejdas av en tysk patrull som vill veta vart han är på väg och vad han har i korgarna.

Manus säger att han ska till Randers med äggen. En av tyskarna griper efter de vita, fina äggen. Men Manus snärtar till honom över fingrarna. Rör inte äggenl De ska levereras till ett hotell, och om Manus inte har pengar med "hem till mor", så får han ingen mat.

Han får cykla vidare. "Ingen av oss andra hade kunnat uppträda så", säger Bjarner. "Våra händer skulle ha skakat. Under lagret med vita ägg låg ett lager med pistoler som måste levereras samma dag."

Gestapo kommer

I början av mars 1944 var det dans på Hvidstens Kro. Manus satt ute i köket och tog igen sig. Då kom en okänd man in. "Jag tror att du har gäster ute i krogen nu, gäster som du inte är så glad för", sa mannen.