Oliver Cromwell underkuvar hela Irland
Därefter var det dags att ta itu med de upproriska katolska irländarna, vilka skulle kuvas. Cromwell landsteg själv på Irland och en hänsynslös förtryckarpolitik följde.
Cromwell började sitt fälttåg med att belägra staden Drogheda. Staden hade stått på Karl I:s sida under det engelska inbördeskriget. Nu uppmanades staden att kapitulera, men dess kommendant Sir John Aston vägrade. Cromwells artilleri tvingade dock Drogheda till underkastelse. På Cromwells order skulle stadens försvarare få en hård behandling. Ingen som påträffades med vapen i hand blev skonad. Drogedha plundrades. Alla katolska präster som påträffades blev avrättade. Likaså avrättades de fångna officerarna, liksom var tionde man av det fångna manskapet. Resten skickades bort som slavarbetare till Västindien. Händelserna kring Drogheda levde länge kvar i folkminnet och gav Cromwells namn en skräckladdad lyster.
Protestanterna la beslag på den bästa marken
1653 hade Cromwells styrkor underkuvat hela Irland. Meningen var att befolka Irland med friställda soldater ur Cromwells armé. All jord skulle berövas irländarna. Rebellerna förlorade det mesta av sin jord. De irländare som kunde bevisa att de inte deltagit i upproret erhöll kompensation för sin exproprierade mark och fick slå sig ned i det fattiga och bergiga landskapet bortom floden Shannon. Den betydligt bördigare jorden öster om Shannon delades ut till protestantiska nybyggare. Folkomflyttningen blev dock inte totalt genomförd. Fortfarande behövdes irländare som arbetskraft även öster om Shannon. Men de inflyttade engelsmännen övertog äganderätten till jorden, liksom den politiska makten. Över hela Irland uppstod en lantlig protestantisk överklass av skotsk och engelsk härkomst, som dominerade över de katolska gäliskspråkiga bönderna.
Irländska rebeller
En tidig morgon i september 1652 seglade tre engelska fregatter in till hamnen i Loch Garman. Infanteriet ställde upp på däck i röda rockar, gula knälånga strumpor och kraftiga läderskor. Varje man bar en pik eller en musköt. Frånsett några puritaner och köpmän fanns det inte många av Wexfords invånare på kajen för att hälsa sina nya härskare. Det var inte heller så konstigt. Oliver Cromwells kanoner hade skjutit sönder staden. Hans soldater hade drivit ut stadsborna till marknadsplatsen och där massakrerat 1500 män, kvinnor och barn.
Trots erövring och kolonisation var Irland långt ifrån underkuvat. De irländska klanerna var ännu lojala mot sina hövdingar. De levde ett nomadiserande liv i skydd av kullarna och de djupa skogarna. Från sina gömställen gjorde de räder mot de engelska kolonisternas gårdar. Rebellerna kunde lita på den irländska befolkningens stöd. De engelska kolonisterna drev dock irländarna längre och längre in i ödemarken, medan de själva tog över de rika bördiga områdena.
När de kungliga officerarna efter det engelska inbördeskrigets slut började att kapitulera för Cromwells trupper, försvann många irländska motståndskämpar in i skogarna och upp i bergen och formerade sig till gerillaförband. De kom att kallas tories, alltså samma namn som bärs av ett av de stora engelska partierna idag.
"Eamonn an chnoic" - "Eamonn of the Hill" hette en omtyckt sång från denna tid. Den berättar hur tories valde ett jagat liv bland Irlands berg och skogar hellre än att gå i landsflykt. Tonen är sorgsen. Eamonn knackar på en hydda. Den som bor där är Irland personifierad och hon har inget att ge honom annat än en flik av sin dräkt som skydd. Eamonn klagar över sin vandring i snö och kyla, medan hans åkrar ligger obrukade långt borta.
Men man hoppas på framtiden trots allt. Gud är starkare än de engelska inkräktarna, vilka inte har någon framtid på Irland, tror man.
De kämpande irländarna i Waterford och Tipperary kapitulerade för parlamentets styrkor. De förband sig att gå i landsflykt och lämna Irland. Detta besjöngs i en folksång från denna tid. Ett ögonvittne berättar om hur de irländska soldaterna spelade klagosånger på sina säckpipor, när de marscherade ner till skeppen. De lämnade ett fosterland de aldrig mer skulle återse.
Motståndsmän dömdes till döden
Många irländare som deltagit i motståndsrörelsen mot engelsmännen dömdes att hängas. Alla katolska präster skulle landsförvisas. De som stannade dömdes till döden. Fader Anslem Ball arbetade i hemlighet bland folket i Dublin. Men när faran för upptäckt blev för stor gömde han sig bland de omgivande bergen. Var och en som försökte skydda honom riskerade att förlora liv och egendom. Förklädd till tiggare var han många gånger nära att bli arresterad. De katolska prästerna försökte dölja sin identitet som tiggare, fåraherdar eller jordbruksarbetare.
Litteratur:
Bernadette Devlin, The price of my soul, Knopf, 1969
Peter Berresford Ellis, Hell or Connaught!: the Cromwellian colonisation of Ireland 1652-1660, Blackstaff, 1975
Robert Kee, Ireland, Abacus, 1994
Maire O'Brien and Conor Cruise, Ireland, Thames and Hudson, 1994
The Oxford illustrated history of Ireland, ed. by R. F. Foster, Oxford Univ. Press, 1994
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
