Qing blev Kinas sista kejsardynasti och upprättades av ett invaderande folk som dock ansträngde sig för att bli mer konfucianska än kineserna själva. Under Qing blev Kina först så framgångsrikt att det väckte beundran bland Europas intellektuella, för att därefter drabbas av sådana motgångar att det kom att kallas ”Asiens sjuke man”.
Qingdynastin var den sista kejsardynastin som regerade Kina.
Manchurerna tar över makten
Förräderiet (se tidigare artikel om Mingdynastin) svarade en general för, när han öppnade portarna för en armé från vad som senare i väst blev känt som Manchuriet (det som idag utgörs av de tre provinserna i nordöstra Kina). Den kinesiske generalen ville få hjälp av ”barbarerna” att besegra en upprorsrörelse. Men manchurerna hade större och mer ambitiösa planer…
Som vanligt hade Mingdynastin uttömt sina krafter och för många var det uppenbart att det var dags för ett dynastiskifte. Ett bondeuppror lyckades till och med inta huvudstaden Beijing. Det var då som den siste Mingkejsaren hängde sig själv bakom Förbjudna staden.
ANNONS
Men den kinesiske generalen vid Långa muren var inte beredd att acceptera bonderebellerna som grundare av en ny dynasti. Han släppte istället in manchurerna.
Det tog tid för manchurerna att säkra hela riket, men med tanke på hur få de var gick det ändå relativt snabbt.
Motstånd och uppror
Det skulle dock dröja till 1681 innan manchurerna för gott säkrat herraväldet över hela Kina. Det var framför allt i södra Kina som motståndet blev störst och där höll en Mingprins ut till slutet av 1650-talet i vad som kom att kallas Södra Ming.
Det allvarligaste hotet mot manchurerna var dock ett uppror i södra Kina 1674-1681 (De tre länsherrarnas uppror). Det var tre f.d. Minggeneraler som ställt sig på manchurernas sida och som belönats med tre stora förläningar. Men dessa länsherrar blev alltför självständiga och när hovet i Beijing försökte kontrollera dem gjorde de uppror.
Ett annat uppror eller motståndrörelse leddes av en ”pirat”, Zheng Chenggong, eller Coxinga, som han blev kallad av de holländare som han tvingade bort från ön Formosa (Taiwan) för att kunna använda den som sin bas. Rebellerna höll ut till 1683 då ön för första gången införlivades med Kina.
Manfolket (manchurerna)
De invaderande manchurerna utgjordes av manfolket (man chu) - ett förbund av ursprungligen olika nomadfolk. Det var framför allt det folk som kallades jurchen, som var de som 1127 erövrade norra Kina under Songdynastin. I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet enades dessa folk under en härskare och en slagkraftig armé skapades: De åtta banéren.
I dessa banér ingick många olika slags folk, även en del kineser som hade flyttat och bosatt sig i nordöst på andra sidan av Långa muren. En av de familjerna hette Cao och blev en inflytelserik familj i staden Nanjing efter manchurernas erövring av Kina. En av de senare medlemmarna i den familjen, Cao Xueqin, skrev i mitten av 1700-talet den kända romanen Hong Lou Meng eller Drömmar om röda gemak.
Manchurerna gjorde flera försök att tränga igenom Långa muren, men lyckades först när de fick hjälp inifrån Kina. Det som drev manfolket att invadera Kina var nog inte bara lusten till erövringar utan även tvånget att finna tillräckligt med föda under ”lilla istiden”.
Fullständig assimilering
Manfolket grundade en ny dynasti, Qing, som blev den sista kejsardynastin i Kina. Manfolket blev en ny överklass som snabbt sinofierades ("kinesifierades") och tog till sig den kinesiska kulturen så grundligt att det egna språket och skriften gått så gott som förlorat. (Idag är man en av de 55 erkända minoriteterna i Kina, men den minoritet som har minst andel som talar det ursprungliga språket.)
ANNONS
En av de ”reformer” som snart genomfördes av Qingdynastin var att alla manliga kineser skulle anamma manfolkets traditionella hårstil med en s.k. stångpiska – den som man ser på gamla bilder från tiden före republiken (se faktaruta och bild nedan).
Qingdynastin inleddes som vanligt av några kraftfulla kejsare, av vilka två blev ovanligt långlivade: Kangxi regerade i 61 år medan Qianlong, Kangxis sonson, efter 60 år som regent avgick till förmån för sin son för att inte överglänsa sin farfaders rekordlånga regentperiod. Ett exempel på traditionell konfuciansk sonlig vördnad för fadern och farfadern - vilket i sin tur innebar att Qianlongs son, den nye kejsaren, naturligtvis fortsatte att låta sin far i praktiken styra de år han hade kvar att leva.
Nytt hårmode
Den kinesiska hårpiskan, som i princip alla kinesiska män bar fram till början av 1900-talet, var inte kinesisk från början. Traditionellt hade kinesiska män långt hår som de satte upp i en knut på huvudet. Men 1644 erövrades Kina av manfolket, manchurerna, från området nordost om kinesiska muren - den del av Kina som tidigare ofta i väst kallades Manchuriet och som idag består av de tre nordostligaste provinserna.
Manfolkets män rakade främre delen av hjässan och band resten av håret i en lång hårpiska. Strax efter erövringen av Kina 1645 tvingades alla kinesiska män att anlägga samma hårstil. Valet var enkelt, antingen anpassa sig och förlora en del av håret eller inte anpassa sig och förlora hela huvudet.
Denna lag mötte starkt motstånd i början, bland annat av invånarna i staden Jiangyin, ca 160 km uppför Chang Jiang (Yangtze) från Shanghai. Staden belägrades i 81 dagar och när den slutligen intogs dödades omkring hälften av de ca hundratusen invånarna - de flesta av de belägrande soldaterna, men många också genom att de tog sina egna liv. Man beräknar att det tog ungefär tio år innan i stort sett alla kinesiska män anlagt hårpiskan.
Under Qingdynastin blev hårpiskan så vanlig att man knappast tänkte på den. De som däremot gjorde uppror, eller fredlösa, markerade ofta detta genom att låta håret växa.
De som i övrigt vägrade att raka av håret fick göra som en historiker vid namn Zhang Dai i staden Shaoxing. Efter att staden intagits 1646 drog han sig upp till bergen och levde resten av livet som en eremit.
Å andra sidan var manchurerna måna om att ära den traditionella respekten för föräldrar, som exempelvis krävde att söner inte klippte sig under den tre år långa sorgeperioden efter en förälders död. Följden blev att män som inte rakade hjässan straffades‚ om de inte var i en sorgeperiod - då de å andra sidan straffades om de klippte håret.
Bild: Wellcome Collection Ett par kringresande barberare (frisörer) som klipper några män ur en familj på en innergård.
ANNONS
Kina - större än någonsin
Det var ett stort rike som Qingdynastin tog över och det blev ännu större genom att utökas med de erövrande manchurernas hemland, som på den tiden var större än de tre provinser i dagens nordöstra Kina. Dessutom erövrades Tibet, Xinjiang, Yttre Mongoliet (nuvarande Mongoliet) och Taiwan under 1600-talet och början av 1700-talet - under visst motstånd från kinesiska ämbetsmän som menade att expansionen drog intresset från inhemska problem.
Åtminstone kejsar Yongzheng (regenttid 1723-1735) såg dessa erövringar som ett förverkligande av idén om kejsaren ska styra över ”allt under Himlen”. Dessa vidsträckta områden har under perioder mer eller mindre dominerats av Kina. Men Qingdynastin tog ett fastare grepp om dessa nya territorier.
Bild: Aldermanseven Kartan visar Qingdynastin under sin största utsträckning 1760. Områdena som är markerade i ljusbrunt är territorier som man gjort anspråk på men som inte var under kontroll.
Ett av de riken som Kina förde krig mot och som man erövrade 1756-1758 var Dzungariet, idag en region i norra Xinjiang. (I Dzungariet vistades fram till 1733 en karolinsk officer och kartograf, Johan Gustaf Renat, som tillfångatogs av ryssarna i slaget vid Poltava 1709. År 1716 blev Renat, för övrigt av judisk härkomst, på en rysk expedition i Asien tillfångatagen av dzungariska trupper. Han stannade sjutton år i Dzungariet, organiserade ett artilleriregemente och hjälpte dzungarerna att tillverka kanoner som användes i deras strider mot Qingdynastins armé.)
Kina blev således under Qing större än någonsin förr eller senare, i alla fall fram till slutet av 1800-talet. Då tvingades Kina avträda dels Taiwan och Liaodong-halvön i provinsen Liaoning till Japan, dels områden i nuvarande Sibirien till Ryssland.
ANNONS
Erövringarna av de vidsträckta områdena norr om Långa muren innebar dels att det gamla hotet från nomadiserande stammar på stäpperna eliminerades, dels att Kina fick en lång gräns mot Ryssland. Det ledde till att Kina fick helt andra kontakter än tidigare med ryska folket och med ryska erfarenheter. Det skulle framför allt visa sig långt senare, på 1920-talet, då den då kinesiska republiken inspirerades av ryska revolutionen.
Den svaga jätten
Under 1700-talet blev Kina omtalat i Europa som en mönsterstat, präglad av fred, effektiv och upplyst administration, hög kultur etc. Men under 1800-talet blev Kina alltmer känd som en svag jätte som inte klarade av att modernisera näringsliv och förvaltning och inte heller att stå emot trycket från Storbritannien och andra västmakter, vilka ville komma åt Kinas potentiellt enorma marknad för deras nya industriprodukter.
ANNONS
Problemet för européerna var att Kina hade produkter som folk i väst åtrådde - främst porslin, siden och te - men väst tycktes inte ha något som tilltalade Kina utom dyrbart silver, som kom från gruvor i Sydamerika. Man uppskattar att minst en tredjedel av allt det silver som under perioden 1500-1800 utvanns ur gruvor i Sydamerika användes för att betala för porslinet, sidenet och teet från Kina (Robert B. Marks: China – Its Environment and History, 2012).
Silvret flödades således in i Kina till stort bekymmer för främst britterna, som blivit beroende av kinesiskt te.
Sandelträ, sjögurka och pälsar
Under en period kunde västliga handelsföretag exportera vissa specialprodukter från andra delar av världen till Kina, för att i någon mån kompensera för den stora importen av porslin, siden, te etc. En sådan produkt var sandelträ, som växte i södra Asien och på en del av öarna i Stilla Havet. Det är ett hårt träslag som doftar aromatiskt i flera årtionden och som bland annat användes i möbler i Kina.
ANNONS
En annan efterfrågad produkt var sjögurkan, en delikatess i delar av Kina. Från slutet av 1700-talet utvecklades en triangelhandel med västerländska handelsfartyg som köpte sandelträ och sjögurkor från små öriken i Stilla havet och betalade med västerländska industrivaror. Sandelträet och sjögurkorna såldes i Kina, där man köpte porslin, siden och te - vilket skeppades till Europa och Nordamerika. Där byttes de ut mot billiga industrivaror, som skeppades till öarna i Stilla havet o.s.v. Resultatet av denna handel blev förstörda skogar på ett stort antal öar.
Ryssland var mindre utvecklat än Västeuropa, men även där fanns en överklass som efterfrågade porslin, siden och te. De betalade en del av den importen genom att till Kina sälja pälsvaror från det relativt nyligen erövrade och koloniserade Sibirien. Så många pälsdjur jagades att de nästan blev utrotade.
Men i början av 1800-talet upptäckte brittiska handelsmän att det fanns ytterligare en produkt som efterfrågades i Kina: opium.
Britterna smugglar in opium
Mjölksaften från opiumvallmon användes sedan länge i Kina för att bland annat lindra smärta. Men opium började också användas som stimulansmedel under 1600-talet och användningen steg trots regeringens försök att förbjuda bruket (det opium som röktes av kineser fram till början av 1900-talet var dock betydligt mildare än de opiumpreparat, som heroin, som idag injiceras i blodet).
Här fanns en ökande efterfrågan som inte kunde tillfredsställas genom odling inom Kina eftersom det var förbjudet annat än för medicinskt syfte. Istället började britterna smuggla in opium från odlingar i Indien med skepp ägda av det engelska Ostindiska kompaniet.
Opiumet hade en för de västerländska handelmännen stor fördel; ju mer som exporterades desto mer ökade kinesernas efterfrågan - trots alla försök av kinesiska myndigheter att stoppa smugglingen. Det blev en dyr import för kineserna och från ca 1833 flöt det ut mer silver från Kina som betalning för opiumet än vad som kom in som betalning för porslinet, sidenet och teet.
I takt med den ökande efterfrågan och smugglingen av opium försvann således allt mer silver ut ur landet. När mängden minskade steg istället priset på silver i förhållande till värdet av koppar. När bönderna sålde sina produkter fick de betalt i koppar, men när staten krävde in skatter skulle de betalas i silver. Det innebar att skattebördan i praktiken blev allt tyngre (samtidigt försvagades värdet av silver på världsmarknaden i relation till guldet, vilket ledde till att Kina fick mindre betalt för exporten till västvärlden vars valutor baserades på guldvärdet).
Följden blev alltfler skuldsatta och utfattiga bönder under mitten av 1800-talet, då några av de värsta uppror som Kina och världen skådat bröt ut.
Den kinesiska regeringens försök att stoppa importen av opium ledde dessutom till det första s.k. opiumkriget (1839-1842). Det blev ett förnedrande nederlag för kineserna, som tvingades öppna upp landet för handel - och för kristna missionärer. Senare utbröt det andra opiumkriget (eller Arrowkriget), varpå Kina tvingades till ytterligare eftergifter.
ANNONS
ANNONS
Enorma uppror
Flera uppror drabbade landet under slutet av Qing. Det mest förödande blev Taipingupproret i mitten av 1800-talet, en rörelse med kristen prägel och med en karismatisk ledare som påstod sig vara yngre bror till Jesus. Taipingupproret beäknas ha kostat minst 20 miljoner människor livet och fick kineser i allmänhet att bli ytterligt misstänksamma och även fientliga mot utländskt inspirerade religiösa sekter. Detta har i vår tid bland annat drabbat Falun Gongrörelsen, en sekt som leds från USA.
Ungefär samtidigt som södra Kina härjades av Taipingupproret plågades norra Kina av ett annat omfattande uppror, Nian (1853-1867).
Ett annat uppror ett halvt sekel senare, Boxarupproret, riktades framför allt mot de utländska makternas ökande inflytande i Kina. Det krossades av en allians av dessa makter som krävde att den regerande änkekejsarinnan Cixi till dem skulle utlämna de ministrar som rått henne att stödja upproret. En sådan begäran kunde förstås aldrig accepteras, istället beordrade Cixi dessa ministrar att begå självmord, vilket de lojalt gjorde trots att de mycket väl hade kunnat rädda sig om de velat.
Under åren kring sekelskiftet 1900 gjordes försök att reformera kejsardömet. Bland annat avskaffades det kejserliga examinationssystemet 1905. De första stegen togs också mot att skapa ett konstitutionellt kejsardöme, med en nationalförsamling och provinsförsamlingar samt med en rösträtt som var begränsad till bara en mindre del av folket.
Men det var för sent och reformerna var inte tillräckligt långtgående. Istället föll hela kejsardömet samman 1911-1912.
Varför försvagades Kina under 1800-talet?
Varför kunde det rika och tidigare så överlägsna Kina bli så försvagat under 1800-talet? Vad var orsaken till att man förlorade det försprång man hade för att istället komma att bli dominerat av Europa fram tills att Folkrepubliken etablerades 1949?
Den dynastiska cykeln, som drabbade alla Kinas dynastier var en del av förklaringen. Man kan säga att Qingdynastin växte sig stark under 1600-talet, befann sig i dess mognadsålder under 1700-talet för att under 1800-talet ha nått dess ålderdom och övermognad.
En annan och förmodligen bidragande orsak var en klimatförsämring med kyligare klimat som inträffade under perioden 1840-1890, vilken ledde till minskade skördar, social oro och uppror. Det var under den perioden som de stora upproren Taiping och Nian ägde rum. Ungefär hundra år tidigare, 1730-1770, upplevde Kina istället en varmare period, vilken kan ha bidragit till den då snabba folkökningen.
Befolkningen i förhållande till jorden var en annan förklaring. Under Qingdynastins första tid höll produktionsökningen inom jordbruket jämna steg med folkökningen. Men under senare delen av 1700-talet började produktionen av livsmedel per capita att sjunka. Från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet mer än fördubblades befolkningen medan de uppodlade arealerna bara ökade med ungefär fem procent. Även med effektivare jordbruksmetoder blev det helt enkelt mindre mängder mat per invånare. Det ledde i sin tur till en försämrad levnadsstandard för stora grupper och ökande skillnader mellan rika och fattiga.
ANNONS
ANNONS
De goda tiderna under 1700-talet ledde således till en befolkningstillväxt tack vare att fler överlevde längre. De dåliga tiderna under 1800-talet borde då logiskt ha lett till en befolkningsminskning på grund av att människor inte överlevde lika lätt. Resultatet hade förmodligen blivit just detta - om inte det på 1800-talet hade funnits så många fler än under 1700-talet i fruktsam ålder. Det innebar att folkmängden fortsatte att stiga trots kriserna - och det innebar att försörjningskrisen fortsatte att förvärras. (Man kan jämföra med dagens folkrepublik, där man länge hade en ettbarnspolitik - sedan slutet av 1970-talet fram till 2015).
Ett sätt att se på Kina under 1800-talet är att riket med dess förindustriella resurser förmodligen hade nått dess maximala kapacitet. Den var fortfarande möjligt att öka den totala produktionen inom jordbruket genom att odla upp ännu mer av sankmarker, halvöknar, bergssluttningar etc. Men en högre produktivitet - mängden livsmedel per areal eller jordbrukare - krävde en industriell revolution.
Industrialisering?
Någon industrialisering stod dock inte för dörren. Visserligen gjordes vissa satsningar under senare delen av 1800-talet, bland annat genom att bygga ångbåtar. Men några speciella förhållanden bidrog till att försena Kinas industrialisering:
Den allmänna ekonomiska krisen under slutet av Qingdynastin.
Förödelserna av de stora upproren i mitten av 1800-talet, vilket särskilt drabbade jordbruket för lång tid.
Några stora naturkatastrofer: Gula flodens ändrade utlopp 1855 och torkan som 1876-1879 drabbade de fem nordliga provinserna Shanxi, Henan, Shandong, Zhili och Shaanxi. Av 70-100 miljoner drabbade under torkan svalt mellan nio och tretton miljoner kineser ihjäl.
Västmakternas aggressioner, som bland annat ledde till en tillbakagång av den lilla industri som ändå fanns (på grund av den påtvingade importen av billiga industrivaror från främst Storbritannien).
Slimmad administration
Den minimala förvaltningen spelade också roll. Kina hade omkring 1850 en befolkning på mellan 400 och 450 miljoner som styrdes med hjälp av en förvaltning och armé som var minimal i förhållande till folkmängden. Qingadministrationen var således ett land med en slimmad förvaltning och en förhållandevis passiv centralregering. Det var inget ovanligt tillstånd i Kinas historia, men under 1800-talet hade Kina en befolkning som var långt större än någonsin tidigare och riket var utsatt för hot som man aldrig tidigare mött.
ANNONS
ANNONS
På grund av politiken med minimal förvaltning och relativt låg beskattning fanns det inga stora statliga reserver att ta till vid eventuella kriser. Staten tog bara in vad som behövdes för att förvalta landet, inte för att utveckla det eller för att hantera större kriser. Den statliga inkomsten uppgick till endast 1-3 procent av bruttonationalprodukten, enligt Lloyd E. Eastman”…a ridiculously low figure even at that time” (…en löjligt låg siffra även för den tiden, ur ”Family, Fields and Ancestors – Constancy and Change in China’s Social and Economic History, 1550-1949”, 1988). Det var ett skattesystem som var utformat för ett samhälle i fred, utan större naturkatastrofer, utan djupare sociala konflikter och utan allvarligare yttre hot.
Den mer än tusen år gamla ämbetsmannaexamen blev ett annat problem. Den prioriterade studier i etik, litteratur och estetiska färdigheter (poesi, kalligrafi etc) och inte i naturvetenskap eller teknologi. Det fungerade väl så länge som Kina var stabilt och inte utsatt för större omvälvningar. Det fungerade sämre i konfrontation med aggressiva västmakter som hunnit passera Kina vad gäller teknologi, naturvetenskap och industriell kapacitet.
Aggressioner från västmakter och Japan
Under den sista fjärdedelen av Qingdynastin (ca 1840-1912) blev Kina alltmer utsatt för angrepp från västmakterna, inklusive Ryssland, och senare även från Japan. Det var under denna period som t.ex. England tog hand om Hongkong och som Shanghai blev en internationell handelsstad med brittiska och franska områden. Även ett antal andra städer togs i praktiken över av europeiska makter, som t.ex. Qingdao på sydsidan av Shandonghalvön som blev en tysk stad - och som fortfarande producerar det mest kända ölet i Kina!
Kina var redan försvagat av interna nedbrytande konflikter, vilka kulminerade i Taipingupproret 1851-1864, och förmådde inte försvara sig. De militära nederlagen slutade som regel med avtal - tolv stycken mellan 1841 och 1902 - då Kina tvingades betala omfattande skadestånd till dessa utländska makter som straff för att man regerat mot aggressionerna. Vilket i sin tur ytterligare försvagade riket.
Kriget mot Japan 1894 slutade till exempel i Shimonosekiavtalet 1895 då Kina förlorade ön Taiwan (Formosa), ögruppen Pescadorerna (Penghu) som idag tillhör Taiwan och halvön Liaodong i provinsen Liaoning i nordöstra Kina. Kina fick också betala ett skadestånd till Japan på 200 miljoner tael silver (7.45 miljoner kg) - enligt Jacques Gernet (A History of Chinese Civilization, 1997) motsvarande tre gånger så mycket som Kinas årliga statsinkomster.
I takt med att Kinas ekonomi försämrades, stärktes aversionerna (agget) mot utlänningarna och allt vad de stod för. Därmed bäddades för de våldsamma uppgörelser som under 1900-talets första hälft skulle leda fram till kommunisternas seger 1949 under ledning av Mao Zedong.
ANNONS
Qingdynastins uthållighet
Västmakternas aggressioner innebar inte bara att Qingdynastin måste satsa stora resurser på att hantera detta för Kina nya hot. Qingdynastin var dessutom samtidigt - på grund av ekonomiska, demografiska och ekologiska kriser - också tvingad att bekämpa ett par av de största upproren någonsin, Taiping (1850-1864) och Nian (1851-1868). Egentligen är det anmärkningsvärt att dynastin kunde överleva så länge trots dessa hot.
Men den kanske värsta följden var att det kontinuerliga och för både människor och dynastin livsviktiga underhållet av infrastrukturen för vattenkontroll och kanaltransporter eftersattes. Det gällde inte minst Stora kanalen. Ovanpå allt detta ändrade Gula floden plötsligt dess nedre lopp 1855, med katastrofala följder.
ANNONS
Var och en av dessa katastrofer var egentligen tillräckligt allvarliga i sig för att kunna rasera även den bästa kejsardynasti. Men Qingdynastin var under 1800-talet inte i bra form - den hade upplevt och passerat sin storhetstid. Att dynastin ändå kunde klara sig ända fram till 1911 kan ses som ett bevis på den inneboende uthålligheten för den meritokrati som utgjorde grunden för det kinesiska kejsardömet.
Japansk inspiration
Japan förde inte bara krig mot Kina utan även mot Ryssland 1905, då den japanska flottan raderade ut den ryska. Det var den första stora militära segern av en ickeeuropeisk makt över ett europeiskt land med imperiedrömmar. Den japanska segern kom att ge eko över stora delar av världen, framför allt i europeiska kolonier i Asien. Japan kom att ses som en inspiration för alla koloniserade folk.
Ett stort antal kineser åkte exempelvis över till Japan i början av 1900-talet för att utbilda sig. Visserligen blev Kina besegrat av Japan 1894, men det tycktes vara glömt efter 1905. Istället sågs den medvetna japanska satsningen på att modernisera sig själv från 1868 som ett föredöme för Kina.
Om Japan hade avstått från ambitionen att några decennier senare skapa ett nytt imperium - ett japanskt imperium - hade landet kunnat fortsätta att framstå som ett lysande exempel för andra folk utanför Europa. Men så blev det inte.
En av de mäktigaste pirater som någonsin funnits - kanske den mäktigaste? - var en kinesiska, Shih Yang (också känd som Madame Ching, Ching Shih, Zheng Yi Sao och Hsi Kai Ching Yih). På höjden av sin karriär, i början av 1800-talet, kommenderade hon en flotta på 2 000 fartyg och mer än 50 000 pirater utanför Kinas södra kust. Madame Ching gick med på att gifta sig med pirathövdingen Ching Yih, men bara om de delade både på allt de ägde och på befälhavarskapet över piratflottan. När Ching Yih dog 1807 blev Madame Ching ensam piraternas drottning - och en mycket framgångsrik sådan.
Förbjudna stadens skatter räddades undan japanska armén lastade på tågvagnar. Japan ockuperade nordöstra Kina 1933, och 1937 inledde man attacken mot centrala Kina. För att rädda Förbjudna stadens skatter i Beijing från den japanska anfallet flyttades dessa först till Nanjing och sedan till Shanghai. När japanska armén hotade Shanghai lastades alla lådor med de nedpackade konstföremålen på tre tågsätt. Ett tåg körde åt nordväst mot Shaanxi, ett västerut mot Sichuan och det tredje åt sydväst mot Guangxi. Den japanska framryckningen gick så snabbt att tågen med skatterna flera gånger lyckades klara sig med bara några få timmars marginal. Till slut lyckades de tre tågen klara sig fram till den relativa säkerheten i Sichuan, omgivet av skyddande berg. Där förvarades konstskatterna tills kriget var över, då de återbördades till Förbjudna staden - och inte ett endaste föremål ska ha skadats eller gått förlorat.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Hur tog manchurerna över makten i Kina?
Vad hände med den siste Mingkejsaren?
Vilket var det allvarligaste hotet mot manchurerna efter att de tagit makten?
Vad var "De åtta banéren" som skapades av manchurerna?
Hur blev manchurerna en del av den kinesiska kulturen?
Vilken hårstil tvingades kinesiska män anamma under Qingdynastin?
Hur påverkade handel med västmakter Kinas ekonomi under 1800-talet?
Ge exempel på produkter som var populära i handeln mellan Kina och väst.
Ge en kort sammanfattning av vad Taipingupproret var.
Vad ledde britternas smuggling av opium till i Kina?
Vad anser textförfattaren vara de främsta orsakerna till Qingdynastins nedgång under 1800-talet?
Vad anser textförfattaren vara de främsta orsakerna till att Qingdynastin - trots alla motgångar - kunde hålla ut och bestå ända fram till 1912?
Fundera på:
Hur tror du att den påtvingade anpassningen av manchurernas hårstil påverkade det kinesiska samhället?
Generella frågor om Kinas långa historia som du kan fundera på (se då även tidigare artiklar i serien):
Med undantag för några kortare perioder har Kina varit en stormakt under drygt två tusen år - men en stormakt mer tack vare dess avancerade administration, ekonomi och kultur och mindre på grund av militär styrka. Varför var Kina ofta, trots dess avancerade ekonomi, för svagt militärt för att kunna stå emot enade nomadiska stammar, långt underlägsna Kina vad gäller folkmängd och ekonomiska resurser?
Kinas kultur och civilisation visade sig ha en unik överlevnadsförmåga och stod emot både inre splittringar (som kunde vara flera hundra år) och erövringar av yttre fiender (som också kunde vara flera hundra år). Vad gjorde kulturen och civilisationen så stark?
För ca tusen år sedan, under Songdynastin, var Kina förmodligen det mest avancerade landet i världen. Men varför klarade man inte av att behålla detta försprång och varför startade inte den industriella revolutionen där istället för i Europa flera hundra år senare?
Kina var ofta utsatt för aggressiva grannfolk som ibland intog hela eller delar av landet. Men på 1800-talet konfronterades Kina med ett antal europeiska stater. Vad var skillnaden mellan de östasiatiska attackerna och de europeiska?
Litteratur: Johan Björkstén, I mittens rike – det historiska och moderna Kina, Bilda Förlag,2006 Björn Kjellgren, Kinakunskap, Studentlitteratur AB, 2000 Kaj och Claude Björk, Kinas väg – från stenåldern till dataåldern, Prisma, 1997 Stephen G Haw, Historisk guide till Kina, Historiska Media,1999 Alf Henriksson och Hwang Tsu-Yü, Kinesisk historia, Bonniers, 1967 Hans Hägerdal, Kinas historia, Historiska Media, 2008 Julia Lovell, Den stora muren – Kinas historia under 3000 år, Norstedts,2006 Cecilia Lindqvist, Tecknens rike, Bonniers, 1989 Thirup Beck, Christensen och Ussing, Mittens rike, Bonniers, 2013
FÖRFATTARE
Text: Tore Persson, författare, skribent och Kinaexpert Tore Persson har tidigare varit verksam inom Studiefrämjandet och har bl.a. skrivit många artiklar för kinesiska tidskrifter. Han har också skrivit två böcker om Kina: - Taiping - När Jesu yngre bror skulle frälsa Kina (2015) - Kina - den meritokratiska civilisationen (2021).
Artikelserie om
Kejsarnas Kina, del 2 : Från storhet till kejsardömets fall (960-1912)
Det är mer än hundra år sedan första världskriget bröt ut. Mattias, Julia och Mattias pratar om orsakerna till att kriget bröt ut - nationalism, imperialism och alliansbyggande nämns, liksom skotten i Sarajevo.
