1803 bröt nya oroligheter ut på Irland. Bakom dessa stod den protestantiske studenten Robert Emmet. Även detta uppror misslyckades. Emmet avrättades och begravdes på okänd ort. "När mitt land tar sin plats bland jordens nationer, då och först då ska min gravsten skrivas", sa han medan han ännu levde.
All bra jord tillhörde engelsmännen
Större delen av irländarnas jord hade konfiskerats av engelsmännen och kom att tillhöra de engelska godsägarna. Dessa jordägare bodde huvudsakligen i England och inte på Irland. Jorden bortarrenderades till förpaktare som i sin tur arrenderade ut den i mindre lotter till de irländska bönderna. Arrendatorerna brukade jorden under mycket hårda och svåra förhållanden. Ofta hade de svårt att betala arrendet. Då folkmängden växte för varje år blev det också allt svårare att komma över jord. Gårdar som tidigare försörjt en familj kom nu att livnära flera generationer samtidigt. Familjer som inte kunde betala arrendet vräktes från sina gårdar. De fick ge sig ut och tigga på landsvägarna. Arbete fanns inte att få. Oftast gick de som vräktes från sina gårdar under. Godsägarnas makt var så stor att folket ute i bygderna formligen darrade för dem. Eftersom godsägarna ju bodde i England och sällan med egna ögon sett sina jordegendomar, blev de okänsliga för arrendatorernas svåra villkor.
Den stora hungersnöden
Den stora hungersnöden 1845-1849 har haft en enorm emotionell effekt på den irländska nationalkänslan. För det irländska folket var den en upplevelse som känslomässigt kan jämföras med vad Förintelsen betytt för det judiska folket. Den stora hungersnöden på Irland var en av 1800-talets största katastrofer i Europa.
Resande på Irland hade under en längre tid uppmärksammat det stora elände som de irländska bönderna levde under. Bonden betalade ett högt arrende för en liten jordlott. Arrendet tog nästan allt det bondfamiljen skulle leva av. Den ökade befolkningstillväxten gjorde situationen än mer omöjlig. Från 1800 till 1841 steg befolkningen från fyra och en halv miljon till åtta miljoner. Jordbristen blev akut. Jorden delades upp i allt mindre enheter. Befolkningen levde nästan helt på potatis. När potatisskörden slog fel 1845 inträffade en social och ekonomisk katastrof.
Under den stora hungern svalt en miljon irländare ihjäl och uppskattningsvis en miljon utvandrade till Förenta staterna.
Panik grep befolkningen, som skräckslaget klamrade sig fast vid de allmänna arbetena, som den sista chansen att överleva. Den brittiska regeringen förhöll sig rätt passiv till hungersnöden på Irland. Visserligen ordnades en del nödhjälpsarbeten. Men dessa var långt ifrån tillräckliga. Man menade nämligen att staten inte skulle ingripa och störa marknadskrafterna. Det var vad vi i dag kallar de nyliberala lagarna som skulle råda. Man ansåg också att den fattiga befolkningens lidande var i enlighet med naturens ordning. Detta hindrade inte att många britter på privat initiativ gjorde vad de kunde för att lindra hungerns fasor. Men det var långt ifrån tillräckligt.
Arbetsinrättningarna på Irland hade bara plats för 100 000 personer. Lagen förbjöd att socialhjälp gavs till någon utanför arbetsinrättningarna. Även inom arbetsinrättningen rådde hårda förhållanden för att hindra någon att i onödan söka sig dit. Trots det fylldes dessa inrättningarna snart. Vad skulle då ske med de återstående?
Enligt regeringens åsikt hade godsägarna huvudansvaret för sina av hungersnöd drabbade arrendatorer. Godsägarna hade tagit hem stora vinster på sina arrendatorers arbete. Nu hade de en moralisk skyldighet att ta sitt ansvar. En del av dem gjorde också stora insatser. Arbete ordnades och bröd köptes upp och distribuerades till de behövande. Men det fanns också jordägare som var totalt okänsliga för sina arrendatorers lidande. De som inte kunde betala arrende vräktes brutalt från sina hem.
Allt eftersom hungersnöden ökade, rapporterades varje vecka allt fler vräkningar. Många godsägare ville snarast få bort dem som inte kunde betala arrende. Att orsaken var felslagna skördar brydde de sig inte om. Vid vräkningarna medverkade, om än ofta motvilligt, polis och militär. Familjerna uppmanades att lämna sina gårdar. Husen blev därefter förstörda. Taket revs bort och väggarna slogs ner. Kvinnorna sprang omkring med delar av sina tillhörigheter, de klängde sig fast vid dörrposterna så att de måste avlägsnas med våld. Männen gjorde korsstecken och barnen skrek av rädsla. Den natten sov folket bland ruinerna. Nästa dag blev de bortdrivna. Ibland rensades dikena, där de vräkta sökt skydd.
En kvinna från Mullaroghe berättade hur hennes familj vräktes. Det var vid jultid och de bad att få bo kvar en kort tid för att fira julen. Men det nekades dem. Folket drevs ur husen, som därefter revs ned. Natten tillbringade de i tält och källare. Men även tälten blev nedrivna och källarna raserade. Därefter blev de bortkörda från sin hemtrakt. Detta skedde mitt under en piskande hagelstorm.
I september 1846 rapporterades från Killeries, Clifden och Ballinakill på västra Irland, att folk började dö av svält. I Skibbereens hade hälften av barnen dött i oktober. Hungersnöden upplöste samhällsbanden. Svältande människohopar drog omkring och tiggde mat. Ett ögonvittne berättar att de liknade mer svältande vargar än människor. Hopar av hemlösa fyllde vägarna. De drev från en plats till en annan utan mål, svältande, ofta med febersjukdomar. Hela familjer sågs ligga sjuka på dikesrenen.
En Mr Forster reste omkring på Irland under denna tid. Han berättade att barnen såg ut som skelett. I Clifden blev Forster omringad av människor, som mer liknade hungrande hundar, än människor. En annan besökare talade om levande spökliknande skelett. Polisen bröt sig in i en stuga och fann två lik, vilka råttorna åt av. Svälten hade försvagat barnens käkben så att de inte kunde tala.
På en gård i Caheragh, County Cork hittades en kvinna och hennes två barn halvt uppätna av hundar. Döda begravdes överallt.
Vintern 1846-1847 låg landet i ruiner. Fattigdom rådde överallt. Det fanns ingen sysselsättning. Döda kroppar låg på gator och på fälten. Ofta räckte inte likkistorna till. En man blev anklagad för fårstöld, men försvarade sig med att hans hustru blivit tokig av hunger och börjat äta av sitt döda barn.
Den stora hungersnöden var den stora vattendelaren i Irlands historia. Folkmängden hade reducerats kraftigt. Även födelsetalen sjönk. Tidigare hade äktenskap ingåtts vid mycket låg ålder. Nu började irländarna gifta sig senare i livet. Senare giftermål var den enda födelsekontrollen man hade tillgång till. Även språket genomgick en förändring. De flesta som utvandrat eller omkommit av hunger hade haft gäliskan som modersmål. Engelskan kom nu istället att talas av allt fler.
LÄS MER: Irlands historia
LÄS MER: Påskupproret på Irland 1916
LÄS MER: Konflikten i Nordirland och vägen till försoning
LÄS MER: Den irländska nationella revolutionens födelse
LÄS MER: Potatisens historia
LÄS MER: Nationalism och imperialism 1815-1914
Litteratur:
Bernadette Devlin, The price of my soul, Knopf, 1969
Robert Kee, Ireland, Abacus, 1994
Maire O'Brien and Conor Cruise, Ireland, Thames and Hudson, 1994
The Oxford illustrated history of Ireland, ed. by R. F. Foster, Oxford Univ. Press, 1994
Cecil Woodham-Smith, The Great Hunger, Penguin, 1962
Alf Åberg, Irland sedan 1800, Tiden, 1971
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
