Under hela år 1919 företog Collins medhjälpare överfall mot militära anläggningar över hela Irland. Collins män utgjordes av ungdomar från trakten och de smälte därför lätt in i sin hemmiljö. De bestämde själva när det var strategiskt lämpligt att slå till. Londonregeringen svarade med att värva 7000 före detta yrkessoldater. De bar kakiuniformer med mörkgröna polismössor. Efter färgen på sin uniform kom de att kallas "the Black-and-Tans". Denna styrka blev Londonregeringens spjutspets i kampen mot IRA-männen. Det var en tid fylld av terror och mord.
IRA-anhängarna hade stöd av lokalbefolkningen. De kände väl trakten och dess gömställen, från vilka de förde striden.
Utvecklingen i Nordirland
Oranieorden grundades 1795. Den hade fått sitt namn efter den protestantiske kungen Wilhelm av Oranien, han som besegrade katolikerna vid Boyne 1691. Allt sedan dess har alltså protestanterna i Ulster (Nordirland) årligen firat denna seger. I Ulster utgjorde protestanterna folkmajoriteten. I ett enat Irland skulle dock folkmajoriteten utgöras av katoliker. För protestanterna i Ulster blev därför Home Rule - självstyre för Irland - detsamma som Rome rule, ett Irland styrt (från Rom) av påven och katolikerna.
När Londonregeringen tycktes vara beredd att gå med på självstyrelse för Irland hotade inbördeskrig mellan protestanterna i Ulster och katolikerna i resten av Irland. "Ulster will fight, and Ulster will be right" hette det. Protestanterna i Ulster höll stora demonstrationer mot Home Rule, där också en jättelik "Union Jack" (Storbritanniens flagga) hissades. Överallt i Ulster skedde militär exercis. Protestanterna i Belfast (Nordirlands huvudstad) anföll på sommaren 1920 de katolska varvsarbetarna. Deras hem brändes med bensinbomber. Tusentals katolska familjer drevs bort från sina hem.
Irland blir självständigt 1921
Irländare och engelsmän var lika trötta på kriget. Londonregeringen lyckades få igång fredsförhandlingar. Efter långt betänkande beslöt Michael Collins och de andra irländska nationalisterna att göra de eftergifter som krävdes för en fredsöverenskommelse. I december 1921 erhöll Irland självstyrelse. Det bestämdes också att Irland skulle delas i två områden. Nordirland skulle ha rätt att kvarstå som en del av Storbritannien.
Inbördeskriget 1922-1923
Äntligen skulle alltså Irland få självstyre. Men Michael Collins hade sina dystra aningar. När han undertecknade överenskommelsen om självstyre för Irland påstås han ha sagt att han signerade sin dödsdom. Det skulle också visa sig vara sant. Irland erhöll visserligen självstyre, men Nordirland lämnades utanför. Det bestämdes också att Irland skulle kvarstå i samväldet och att den brittiska monarken även i fortsättningen skulle vara kung på Irland.
De mer extrema IRA-anhängarna kunde inte acceptera dessa eftergifter. Inbördeskrig bröt ut. På nytt skedde bakhåll, broar sprängdes och strider rasade på landsbygden. Men denna gång hade rebellerna inte samma stöd hos ortsbefolkningen, som under striderna mot engelsmännen. Michael Collins blev skjuten i ett bakhåll av sina forna kamrater. Så dog grundaren av den irländska fristaten.
Nordirlands fortsatta utveckling
Protestanterna i Nordirland levde i en ständig skräck för att deras land skulle gå upp i det katolska södern. De kom också politiskt och socialt att diskriminera katolikerna i Nordirland.
Bernadette Devlin var student under de "röda åren" kring 1968. Det radikala tänkandet dominerade hos Europas och Amerikas studenter under denna tid. På Queens universitet, där Bernadette läste, blandades protestsånger med irländska folksånger. Budskapet löd att de protestantiska och katolska arbetarna hade gemensamma intressen. En medborgarrättsrörelse, som skulle sträva efter att förverkliga en sådan samverkan, grundades. Bernatte Devlin hänvisade till vad arbetarledaren James Connolly från påskupproret sagt: Riv ned Union Jack och hissa den irländska trikoloren och Irlands problem kommer att kvarstå. Problemen är ekonomiska och sociala. Men man ville också söka sig bakåt till Parnells stora nationella rörelse före religionssplitets tid på 1890-talet. Medlet var ickevåld och protestmarscher. Demonstranterna satte sig ute på vägen och sjöng rebellsånger hela natten. Poliser med vattenkanoner fanns runt omkring.
Medborgarrättsrörelsen var alltså inte fokuserad på det nationella utan mer allmänt på förtryck och orättvisor. Men den blev en parentes i Irlands så nationalistiska historia. De nationella frågorna kom snart åter att stå i centrum. Motsättningen mellan katoliker och protestanter tog fart på nytt och konflikten har verkat olöslig. Under de sista årtiondena av 1900-talet kunde man ständigt läsa och höra om IRA:s bombattacker såväl på Irland som i London. Belfast har varit en delad stad där hela tiden beskjutningar, sprängningar och dödsfall hört till vardagen.
Men i slutet av 1990-talet tändes ett litet hopp då den nye brittiske premiärministern Tony Blair lyckades förmå protestantiska unionister att sätta sig till samtal med ledare för Sinn Fein. I samband med det inleddes en vapenvila. IRA och dess protestantiska motpart bröt flera gånger vapenvilan och utförde sprängdåd i Nordirlands protestantiska områden, i London och Manchester liksom i Belfasts katolska områden. De flesta invånarna i Nordirland ville dock få ett slut på striderna och komma fram till en fredlig lösning.
Nordirland får självstyre
Trots våldet 1998 hölls politiska förhandlingar mellan representanter för Storbritanniens och Irlands regeringar och partier i Nordirland. Förhandlingarna ledde 1998 till långfredagsavtalet, som undertecknades den 10 april (långfredagen). Den 22 maj 1998 hölls folkomröstning om avtalet både i Nordirland och i Republiken Irland. Med stor majoritet godkändes avtalet. Avtalet innebar bl.a. att alla paramilitära grupper som skrev på en vapenvila och lämnade in sina vapen skulle få amnesti, och fångar från dessa grupper som satt fängslade skulle släppas fria.
Konflikten kan anses vara avslutad 2007, eftersom Nordirland efter långfredagsavtalet 1998 har fått självstyre med en regering där både lojalister (protestanter) och republikaner (katoliker) är med.
LÄS MER: Irlands historia
LÄS MER: Påskupproret på Irland 1916
LÄS MER: Den irländska nationella revolutionens födelse
LÄS MER: Den stora hungersnöden - en vattendelare i Irlands historia
Litteratur:
Bernadette Devlin, The price of my soul, Knopf, 1969
Robert Kee, Ireland, Abacus, 1994
Maire O'Brien and Conor Cruise, Ireland, Thames and Hudson, 1994
The Oxford illustrated history of Ireland, ed. by R. F. Foster, Oxford Univ. Press, 1994
Cecil Woodham-Smith, The Great Hunger, Penguin, 1962
Alf Åberg, Irland sedan 1800, Tiden, 1971
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
