För de flesta européer vid den här tiden uppfattades barbareskstaterna som en enhet. Men i realiteten var de självständiga stater som styrdes och fungerade oberoende av varandra. Dessa sjörövarstater hade dock en sak gemensam - de var beroende av den inkomst de fick genom utpressning gentemot länderna runt Medelhavet. Många stater tvingades betala en årlig tribut (skatt) för att slippa påhälsningar av pirater på sina handelsfartyg.
För många européer var likaså begreppen turk och muslim synonymer, framför allt för att en så stor del av dåtidens muslimer bodde inom det osmanska väldet som styrdes från Istanbul (i Turkiet).
Slavhandeln var den viktigaste näringen
Många européer blev förslavade i Nordafrika efter att deras handelsfartyg hade bordats eller att deras hembygd attackerats och de hade förts bort för att säljas som slavar.
De slavar som hade tur blev husslavar. De med mindre tur kunde bli kedjade vid galärerna. Ännu värre kunde det vara att behöva arbeta i stenbrotten eller inom jordbruket. Dessa människor fick vanligtvis sina liv kraftigt förkortade. Kvinnorna blev ofta sexslavar. Välbeställda personer som tagits som slavar köptes ibland fria av sina släktingar eller vänner i hemlandet. Men det stora flertalet av alla bortförda människor tvingades leva i slaveri.
Barbareskstaterna attackerades ibland av europeiska örlogsflottor, framför allt franska och brittiska, för att tvinga fram frigivandet av kristna slavar.
Européer i korsarernas tjänst
Många tillfångatagna kristna konverterade till islam, de flesta gjorde det för att det gav dem fördelar. De som konverterat hyllades genom en ceremoni, där de fick en turban och ibland - för framstående konvertiter - en sabel. Kvinnorna fick tofflor istället för en turban. Männen blev direkt omskurna efter att de hade deklarerat sin trohet till Allah och islams siste profet, Muhammed.
Fördelarna med att konvertera var uppenbara, eftersom det inte var tillåtet att ha muslimska slavar. Däremot betraktades konvertiterna ibland med förakt av lokalbefolkningen om man misstänkte att konverteringen gjorts i syfte att få ett bättre liv, istället för av religiös övertygelse. Det hände därför att konvertiter blev tiggare efter att de frisläppts från fångenskapen. Men en del drivande avfällingar, som de kallades av de kristna, kom att bli framstående korsarer.
Nederländaren Murad
Nederländaren Jan Janszoon som efter konverteringen tog namnet Murad Rais (förekommer med olika stavningar) kom att bli en av de mest framstående korsarerna. Han var en av alla västeuropeiska pirater som sökt sig till Nordafrika för att söka lyckan.
Efter att ha konverterat till islam omkring 1620 ledde han plundringståg så långt norrut som till England, Irland och Island där han fångade in delar av lokalbefolkningen som såldes som slavar i Nordafrika.
Anfallet mot Island 1627
Det häpnadsväckande anfallet mot Island (som ibland kallas ”turkräden”) ägde rum under juni och juli 1627. Murad var en av de drivande bakom räderna.
Med grym hänsynslöshet stormade slavjägarna längs Islands sydkust och slutligen Hemön, strax söder om huvudön. De brände, mördade och våldtog. Totalt fick de med sig cirka 400 islänningar som såldes på slavmarknaden i Alger.
Ända till slutet av 1700-talet skickades en vakt upp på Helgafell på Hemön under sommarhalvåret för att se om ytterligare "turkiska" slavskepp var på väg. Händelsen är starkt förankrad i det isländska medvetandet och i samband med en fotbollsmatch mot Turkiet så sent som 1995 kunde man läsa i Morgonbladet: ”Låt inte turkarna plundra oss igen.”
LÄS MER: Pirater och sjöröveri
LÄS MER: Sjöfart och sjökrigföring 1500-1776
Litteratur:
Dick Harrison, Slaveri - En världshistoria om ofrihet 1500-1800, Historiska Media, 2010
Adrian Tinniswood, Pirates of Barbary, Random House, 2010
Olafur Egilsson, The travels of reverend Olafur Egilsson, The Catholic University of America Press, 2016
Text: Mats Röyter, författare och gymnasielärare
Bokens webbsida: Lumenos.se
Romanen Turkräden (utgiven 2019) utspelas strax efter attacken på Hemön. Slavjägarnas brutalitet återberättas av de isländska slavarna, men vi får även uppleva den på slavbåtarna och efter ankomsten till Alger. I romanen får du följa huvudpersonen Armann som ger sig av på egen hand i en liten segelbåt för att försöka rädda resterna av sin familj ur turkarnas våld.
I mångt och mycket bygger beskrivningen av attacken och livet som slav i Alger på prästen Olafur Egilssons dagbok. De enda historiska personerna i boken är Murad och Olafur Egilsson. Murad är en av bokens huvudpersoner. Prästen Olafur Egilsson som även i verkligheten släpptes för att försöka få fram lösensummor för de isländska slavarna är endast en perifer person i boken.
Boken finns som inbunden bok, e-bok och ljudbok. Målgruppen är Vuxna, men den bör även kunna läsas med behållning av äldre tonåringar. Romanen kan även användas för ämnesövergripande studier i gymnasieskolan inom svenska/religionskunskap/historia/samhällskunskap.
