Under 5 000 år av människans historia har vattenvägarna varit världens stora vägar - i många fall de enda framkomliga vägarna. Paddelblad, åror och segel drev flottar och kanoter och längre fram i tiden större vattenfarkoster. Mot slutet av 1700-talet kom de första fartygen drivna av ångmaskiner, vilka senare ersattes av dieselmotorer och i vår tid också av kärnkraftsreaktorer.
Svenska fartyg i strid med Hansan utanför Bornholm 1535. Del från en målning gjord av Jacob Hägg. Sverige har under århundradena utkämpat otaliga sjöstrider i en ständig kamp om herraväldet över Östersjön.
För 5 000 år sedan rullade de första hjulen, och trafiken till lands började. Några tusen år senare började vägar byggas. Romarnas vägar var imponerande byggen. Men transporter på dessa vägar gick långsamt och var dyrbara.
Transporter av brödsäd på vagnar dragna av oxar gick helt enkelt inte att genomföra över de goda stenlagda vägar som romarna byggde. Oxarna lunkade så långsamt att de ganska snabbt åt upp den last som de transporterade. Vägarna var byggda för marscherande soldater och kurirer till häst.
Romarnas vägar för varutransporter var vattenvägar: haven och floderna. Alla stora städer byggdes vid vattenvägar: Rom vid Tibern, Paris vid Seine, London vid Themsen och långt senare Stockholm vid Mälarens utlopp i Östersjön, Göteborg vid Göta älvs utlopp i Västerhavet och Malmö vid Öresund...
Européerna spred sin kultur och sin härskarförmåga över vatten. Karacker, Karaveller och andra segelfartyg förde silver och guld och odlingsväxter som potatis, majs, tobak och kakao tillbaka till Europa.
Att mycket enkla farkoster kunde ta sig fram över vattenvägarna visade Thor Heyerdahl 1947 med flotten Kon-Tiki, byggd av balsaträ, och 1970 med Ra, byggd av papyrusgräs. Seglatsen med Ra visade att det varit möjligt för forntida egyptier att segla från Medelhavet till Amerika. Fantasifulla skribenter menar ju att sådana seglatser faktiskt förekom...
Vägarna från Östersjön ut mot världshaven går mellan de danska öarna Fyn och Själland och genom Öresund - vattnet mellan Sverige och Danmark.
Bild: Norman Einstein Politisk karta över Östersjöområdet som det ser ut idag.
Under 1900-talets sista år byggdes en bro över Öresund. En motorväg och en järnväg korsar nu den urgamla vattenvägen. Rullande hjul konkurrerar med vattenfarkosterna.
Öresundsbron är ett vackert och funktionellt byggnadsverk. Men högtidstalens ord vid broinvigningen om att "Sverige och Danmark har knutits samman" eller att "Sydsverige och Själland har knutits samman" eller att "Europa har kommit närmare Sverige" visar att talarna inte vetat så mycket om Östersjöns historia. Öresund har alltid varit, och är, en vattenväg som förenar. Bron, de rullande hjulens väg, är bara något snabbare. Det tar tio minuter att köra bil över bron och genom tunneln på den danska sidan. En katamaran behöver 20 minuter på vattenvägen. Det är ingen stor skillnad.
ANNONS
Tidig kamp om makten
Medeltidens Sverige sträckte sig längre österut än vår tids Sverige. Eftersom Ålands hav var en bekväm vattenväg, bildade Finland och andra "land" som Svealand, Götaland och Småland det första Sverige.
Runt Östersjön fanns för 1 000 år sedan tre områden som kämpade om makten.
Det södra som behärskades av Danmark och olika tyska riken samt Polen.
Det västra som var Sverige.
Det östra som var de baltiska staterna och Ryssland.
Österut hade vikingarna tidigt drivit handel och seglat och rott uppför ryska floder. De hade sålt slavar, pälsverk, bärnsten, ejderdun, älghorn och fått arabiska silvermynt som betalning. Handelsvägarna österut förblev i stort sett öppna till mitten av 1000-talet, då svenskarnas ställning försvagades.
Västerut genom Öresund blev det med tiden också stopp, mer eller mindre. Danskarna krävde nämligen tull av fartyg som gick genom sundet.
Bild: SO-rummet Sverige var i grunden ett sjörike som bands samman med hjälp av kommunikationer över havet. Rikets huvudstad Stockholm fungerade som en sammanhållande central mittpunkt i detta nätverk av sjöfartsbaserade förbindelser. Staden låg mitt i det svenska stormaktsväldet med bra förbindelser åt alla väderstreck. Detta fick ännu större betydelse efter att Sverige vunnit flera stora landområden på det europeiska fastlandet längs med Östersjön.
ANNONS
ANNONS
Detta gjorde att svenskar sökte en annan vattenväg västerut till de stora haven: Göta älv. Halland hörde till Danmark, och Bohuslän hörde till Norge. De sista milen av älven var alltså gräns mellan Danmark och Norge. Men vid mitten av 1200-talet hade svenskarna skaffat sig fotfäste på båda sidor älven. Under flera hundra år rasade sedan strider om herraväldet över Göta älvs utlopp i Västerhavet.
I början av 1600-talet började den svenska hamnstaden Göteborg byggas. Den har med all rätt kommit att kallas "Sveriges port mot väster".
Norge deltog knappast i dragkampen om handel och makt runt Östersjön. Norrmännens intresse var vänt västerut, mot England, Färöarna, Island och Grönland. Från år 870 och framåt utvandrade många norrmän till Island och tog ön i besittning.
