Bildstenar och runstenar

Förutom ornament (utsmyckning) och mönster avbildas ofta djur, skepp och stridsscener. En ryttare som välkomnas av en kvinna med dryckeshorn är ett annat vanligt motiv. Ibland kan scener ur den nordiska mytologin identifieras, men oftast tycks framställningen gälla myter och berättelser som aldrig blivit nedtecknade.

Som det viktigaste samtida bildmaterial vi har från järnålderen och vikingatiden kan bildstenarna ändå - som när det gäller segel och sjöfart - komplettera kunskapen från arkeologiska fynd.

Huvuddelen av de bevarade bildstenarna härstammar från Gotland, och den förnämsta samlingen finns också i Gotlands fornsal i Visby.

Runstenar

Runstenar är monument med runinskriptioner. De är kända från 500-talet men blev talrika först under 1000-talet. Att de började bli alltmer vanligt förekommande först vid denna tid har satts samman med kristnandet och de förändringar i gravskicket som den nya religionen medförde. När de bortgångna inte längre fick hedras med ståtliga högar och rika gravgåvor kunde stenarna - ursprungligen bemålade med starka färger - tjäna söm ersättning. De kan också ha haft en funktion som rättsdokument, för att markera ägogränser etc. Av de ca 2500 kända runstenarna är över 2000 från Sverige och hälften av dessa från Uppland.

Bland de äldsta runstenarna märks Möjbrostenen (från Möjbro sydöst om Uppsala, ca 500), rest över den stupade hövdingen FrawaradaR, samt den fyra meter höga Björketorpsstenen i Blekinge, som bär den hotfulla inskriften: "Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som bryter detta minnesmärke ska ständigt plågas av arghet. Svekfull död ska träffa honom. Jag spår fördärv" (Tolkning av Sven B.F. Jansson).

Den längsta kända runinskriften är också från förkristen tid (800-tal) och finns på Rökstenen i Östergötland, som restes av Varin till minne av sonen Vämod. Texten anspelar på nu okända sagor och dikter och berättar bland annat att en Sibbe från Vi avlade barn vid 90 års ålder.