Så här såg de urnordiska runorna ut. Varje runa har ett namn och hela runraden kallas futhark.
Runraden - alfabetet - såg annorlunda ut i de olika länderna i Norden. Ibland kunde skillnaderna vara stora.
I början av vikingatiden började en nyare form av runskrift tränga undan många av de urnordiska runorna. Den nya futharken hade bara 16 tecken.
Så här såg den vikingatida runraden ut.
Under vikingatiden, särskilt i slutet av perioden, blev det vanligt att rista in runor på stora stenar. Dessa runstenar restes ofta som minnesmärken över någon som dött eller varit ute på en lång resa till fjärran länder. Det kunde till exempel stå: "Estrid lät resa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland."
Det var vanligt att texten ristades i slingrande mönster. Mönstret kunde vara ett djur, som en orm, eller i en slingrande växt. Man kunde också rista runor på personliga föremål, som kammar eller vapen.
När kristendomen kom till Norden blev det vanligare med de latinska bokstäverna. Runorna fanns dock kvar i Norden under medeltiden vid sidan av det latinska alfabetet. Men den medeltida runraden omformades och utökades så att den med tiden blev mer lik det latinska alfabetet. Efter hand trängdes bruket av runor ut helt av det latinska alfabetet.
LÄS MER: Bildstenar och runstenar
LÄS MER: Vikingatiden
Litteratur:
Bra Böckers lexikon 2000, band 19, Bra Böcker AB, 1998
Catharina Ingelman-Sundberg, Boken om vikingarna, Prisma, 1998
Sten Carlsson m.fl., Den svenska historien, del 1 - Från stenålder till vikingatid, Bonnier Lexikon AB, 1994
FÖRFATTARE
Text: Jeanette Jonasson, läromedelsförfattare och Robert de Vries (red)
