Vad som helst är ju bättre än att bli hackad i bitar av feta rovfåglar.
I en annan fabel skryter rävhonan för lejoninnan och visar fram de fina små rävungar som hon nyss har fött fram. - Du har ju bara en enda unge, säger hon syrligt.
- En, men ett lejon, svarar lejoninnan. Rävhonan tassar tigande sin väg.
En fabel kan vara kort som denna historia. Den kan vara betydligt längre och ibland växa till en tjock bok.
Fabler vandrar jorden runt
Fabler har vandrat från land till land. I Sverige kommer uttrycket "Dom är sura, sa räven om rönnbären" från en berömd fabel. Vi använder ju uttrycket när vi vill reta någon som inte vill erkänna ett misslyckande. Han eller hon säger sig då inte alls vara intresserad av det eller det, och då klipper vi till med räven och rönnbären.
Talesättet verkar väl obegripligt? Rävar tycker väl inte om rönnbär? Förklaringen är att denna fabel, som har berättats i mer än 2 000 år, kommer från Grekland. I den grekiska texten handlar det om en räv som hoppar efter druvor. Räven når dem inte. Klasarna sitter för högt, längst upp på vinrankan. Besviken går den hungriga räven därifrån och säger: "Druvorna är säkert sura" När fabeln började berättas i de nordiska länderna byttes druvor mot rönnbär. Druvor hör ju inte hemma i vårt klimat.
Aisopos fabler
I fablerna har djuren sedan årtusenden sina fasta roller. Ugglan är klok. Räven är listig och vargen ska man inte lita på. Björnen ska man inte reta, för då blir han farlig. Hålls han på gott humör är han snäll och hjälpsam.
Vi talar om "en varg i fårakläder". Uttrycket skapades enligt traditionen av en grekisk slav som hette Aisopos och levde på 600-talet f.Kr och skrev många fabler.
Vargen drar på sig vita fårskinn utanpå sin gråa päls. Sedan kan han utan att fåren genomskådar knepet lugnt gå in i en fårhjord. Han dödar med lätthet de får han vill ha som middagsmat.
De godtrogna fåren får ett grymt straff. Men vargen får också sitt straff. Fåraherden vill slakta ett får för att få kött att sälja. Det feta får han sticker spjutet i råkar vara den förklädde vargen...
Troligen har de fabler som tillskrivs Aisopos flera författare - men det förändrar ju inte de goda historiernas värde.
Den mest kända av fablerna är antagligen berättelsen om Haren och Sköldpaddan. De springer i kapp, och haren lämnar naturligtvis sköldpaddan långt efter sig. Han är så överlägsen att han tycker att han kan kosta på sig en liten tupplur. Sköldpaddan strävar envist framåt i sin sega lunk, och haren försover sig. När han får upp ögonen ser han sköldpaddan korsa mållinjen. Fabeln vill lära oss att envishet och tålamod är bättre än snabbhet.
En annan känd fabel handlar om gräshoppan och myran. Gräshoppan spelar och roar sig hela sommaren och tar dagen som den kommer. Myran strävar och arbetar dagarna igenom och samlar mat för den kalla vintern. Hon har tillräckligt med mat när vintern kommer. Gräshoppan hungrar och skakar av köld. Den fabeln vill visa att vi måste planera för framtiden. Det går illa för den som inte vill arbeta.
Fabler och djursagor
De flesta fabler som vi läser idag kommer från antikens Grekland, men en del av de fabler som skrivits ner på grekiska kan spåras till Indien. Där fanns tron att de döda kunde återfödas som djur. Djungelboken (se artikel) utspelas i Indien. Författaren, engelsmannen Rudyard Kipling, rör sig alltså i en uråldrig fabelvärld. Kanske något att tänka på när vi på julafton skrattar åt Mowgli och hans vänner i den Walt Disneyfilm som det är tradition att samlas kring i svenska hem.
Sådana vägar kan fabler vandra...
Rävsagan
Rävsagan var mycket populär i Frankrike och Tyskland på 1200-talet. Räven är listig och lurar gång på gång den starke Vargen som är dum och snål. I en av sagorna blir han halvt ihjälslagen av bönderna.
Rävsagans historier är politiska. Vargen är egentligen adelsmän och höga präster som drar in skatter från det fattiga folket som får hungra medan de rika lever i överflöd. Djursagorna har här blivit satir. Vi ska i romanen Djurfarmen (se artikel) få exempel på att den sortens angrepp kan vara förödande effektivt när det vänds mot mäktiga och hänsynslösa politiker.
Fabler och djursagor som storindustri
För länge sedan kunde goda berättare trollbinda sina lyssnare en kväll medan lågorna steg och sjönk i lägerelden. Idag sitter vi framför bildskärmar och skrattar åt liknande fabler och sagor.
Faktum är att några av de mest spridda berättelserna i vår tid är ett slags fabler eller djursagor. Från början har de varit sagoböcker eller böcker för vuxna. Men supersäljare har de blivit på bildskärmen och som musikaler på teaterscener i världens storstäder.
På 1920-talet satt A A Milne och berättade sagor för sin lille son Christoffer Robin.
Sonens teddybjörn kallades Winnie-the-Pooh. Björnen blev huvudperson i sagorna. Hans kamrater var andra mjukdjur som Åsnan, Tigern och Kängurun.
Boken om nallen Puh och hans vänner blev en succé. År 1947 var Macrae, chefen för det USA-förlag som spred böckerna om Puh på andra sidan Atlanten, på besök hos Milne. Undanstoppade i ett skräputrymme hittade Macrae en samling dammiga mjukisdjur. Här låg ju Puh och vännerna!
Amerikanen hade sinne för marknadsföring och ville ställa ut djuren så att de trogna läsarna kunde vallfärda till dem. Utställningen blev succé och det blev dragkamp mellan Metropolitan Museum i New York och Victoria & Albert Museum i London. Lösningen blev att djuren skulle vara halva året i London och halva i New York. En gång om året reste så en liten tilltufsad, 20 cm lång nalle över Atlanten. Teddybjörnen upptog två platser i lyxklassen på flygplanet och vaktades minutiöst. År 1957 kom en uppgörelse till stånd och Puh och hans vänner fick fast bostad i New York. Där sitter han nu inlåst i ett glasskåp. Temperatur och luftfuktighet hålls konstant inne hos den ensamme Puh.
Ett lika tydligt exempel på vad modern underhållningsindustri kan betyda för fabler och djursagor är musikalen Cats av Andrew Lloyd Webber.