I en bok med den lakoniska titeln Olika upplysningar om Kuei-Hsin-gatan i Hangzhou beskriver den samtide författaren Zhou Mi katastrofen som följde: ”En dag, medan svavlet maldes till ett fint pulver, började det brinna, vilket gjorde att några eldspjut i förrådet tog fyr och började flyga fram och tillbaka som skrämda ormar. Först tyckte arbetarna att det var roligt, de skrattade och skämtade, men efter en kort stund tog sig elden in i själva bombförrådet, och då följde ett ljud som av ett vulkanutbrott och som dånet av en storm på havet. Hela staden blev skräckslagen … takpannor skakade och husen darrade …” En inspektion gjordes, och man fann att hundra vakter hade sprängts i stycken. En krater mer än tre meter djup hade skapats i marken. Ungefär tvåhundra familjer i närheten hade också fallit offer. Vid det här laget var krut ännu okänt i resten av världen; det skulle dröja till en bra bit in på 1300-talet innan denna märklighet började dyka upp i Europa.
Krutet användes i början till fyrverkerier
Den första skriftliga referensen i Kina till vad som anses vara krut kommer redan från år 142, då en författare talar om hur en blandning av tre pulver – troligen syftar man på krutets tre beståndsdelar salpeter, svavel och träkol – kan börja ”flyga och dansa” med våldsam kraft.
Senare, kanske redan på 700-talet under den mäktiga Tangdynastin, började man göra storslagna fyrverkeriuppvisningar med krutets hjälp.
Så småningom blev olika slags minifyrverkerier drivna av krut med relativt låg halt salpeter, vilket innebär svag sprängkraft, självklara inslag i kinesisk vardag. I en skrift talas om hur man på nyårsdagens morgon brukade slänga ”bambusmällare” (bamburör fyllda med krut) på elden, för att de små explosionerna skulle jaga bort ”onda bergsandar och demoner”. I mitten av 1100-talet användes krutfyrverkerier regelmässigt på alla slags fester. Samme Zhou Mi som berättade om katastrofen i Weiyang beskriver hur man använde ”smällare, vissa gjorda så att de såg ut som frukter eller människor eller andra saker, och mellan dem fanns stubintrådar, som gjorde att om du tände en så utlöste den sedan i sin tur hundratals andra; vissa var som hjul eller andra snurrande föremål, andra som kometer, ytterligare andra sköt ut över vattnet eller flög på vinden som drakar”.
De första krutvapnen
Nu var steget inte långt till nästa användningsområde – vapen. Alla möjliga varianter provades, från ett slags enkla raketer, till handhållna kanoner, så kallade huochongs, och primitiva handgranater. Allt användes flitigt. I historieböckerna berättas om hur generalen Han Shizhong den 28 januari år 1132 utrustade sina soldater med handhållna huochongs för att erövra en stad i provinsen Fujian. En bit in på 1200-talet använde även kinesiska soldater kanoner i strid med de mongoliska erövrarna. Det stämmer alltså inte, som det påstås ibland, att kineserna bara använde krut för fredliga, främst religiösa syften och att krutet kom att användas som vapen först i väst.
Fyra stora kinesiska uppfinningar
Det talas ibland om Kinas ”fyra stora uppfinningar”: krutet, kompassen, pappret och boktryckarkonsten. Alla dessa spred sig sakta över världen och kom först så småningom till Europa, troligtvis via Mellanöstern. I Europa trädde dock dessa uppfinningar fram så gradvis att man länge inte var medveten om att de egentligen var upptäckter som från början hade gjorts på andra sidan jordklotet – man trodde istället att de var resultatet av inhemska geniers arbete. Men ingen försökte förneka den effekt de förde med sig, de revolutionära förändringar som världen nu stod inför.
I slutet av 1600-talet kunde den engelske filosofen Francis Bacon sammanfatta vad som skett under de föregående århundradena. Dessa tre uppfinningar, skrev Bacon (han slog ihop boktryckarkonsten och pappret till en), ”har förändrat själva jorden och tillståndet i världen: den första i litteraturen, den andra i kriget, den tredje i navigationen; från dessa har sedan kommit oräkneliga förändringar, i sådan grad att inget imperium, ingen tro, ingen stjärna, har kunnat utöva större makt och inflytande över människans tillstånd än dessa”.
Och störst av alla dessa var krutet. Krutet, som tillät människor att spränga sig fram genom naturen i en helt oöverträffad skala – och att spränga sönder varandra, även det i oöverträffad skala.
Alfred Nobel och dynamiten
Krutet, som genom åren fortsatte att vara en oberäknelig kraft, dominerade världens sprängämnesmarknad långt in på 1800-talet, då nya medel till sist utvecklades. Återigen fick då människor, i en annan del av världen, lära sig vad man märkt i Kina på 1200-talet – att nya sprängmedel måste hanteras varsamt. I en tydlig parallell till vad som hände i Weiyang den där dagen nästan 600 år tidigare, ägde år 1864 en tragedi rum i familjen Nobels laboratorium i malmgården Heleneborg på Södermalm i Stockholm. Där höll Emil Nobel, den berömde Alfreds lillebror, på att försöka utveckla en effektiv sprängolja, baserad på nitroglycerin och krut. Något gick fel, och en explosion ägde rum som sprängde Emil i bitar liksom fem andra människor. En av de döda var en grannfru vid namn Andersson, som dog i sitt hem mer än 100 meter från gården, till följd av ”över 200 djupt gapande sår av splitter från spegel- och fönsterglas”.
VILL DU VETA MER? Läs Gunpowder: An Explosive History – From the Alchemists of China to the Battlefields of Europe av Clive Ponting (2005).
FÖRFATTARE
Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats
