Mongolernas plundring av Bagdad gjorde slut på islams guldålder
Härskare som lever avskilda från folket de bestämmer över, som tror sig vara utvalda av gudarna, och därför är helt säkra på att inget kan besegra dem - den typen förekommer inte så sällan i mänsklighetens långa historia. Kalifen al-Mustasim Billah av Bagdad var en av dem. I slutet av år 1257 kom ett sändebud från en annalkande armé mongoliska krigare, ledda av Hülegü, sonson till Djingis khan. Erkänn oss som dina härskare, så kommer vi att skona dig och din stad, löd budskapet. Gör du inte det, då kommer vi att förgöra dig och hela ditt folk. Kalifen svarade något i stil med: ni kan dra. Ingen kan besegra mig, för jag är kalifen av Bagdad, världens centrum, och därmed beskyddad av Gud, ske hans vilja.
Belägringen av Bagdad år 1258 varade i 13 dagar från den 29 januari till den 10 februari. Staden totalförstördes, bland annat det stora biblioteket Visdomens hus, moskéer, palats och andra viktiga byggnader. Mellan 90 000 och en miljon invånare beräknas ha massakrerats av mongolerna i samband Bagdads fall.
Kalif al-Mustasim Billah väljer att blunda
År 1258
Att svara på det sättet var inte särskilt verklighetsförankrat. Al-Mustasim ska enligt källorna ha blivit förråd av sin närmaste man, storvisiren Ibn al-Alkami, som förklarade att mongolerna i själva verket inte var något större hot. Ingen främmande makt skulle kunna inta Bagdad, försäkrade storvisiren.
Visserligen hade stadens reella makt minskat sedan storhetstiden några hundra år tidigare, men kulturellt och statusmässigt var staden fortfarande den muslimska världens hjärta. I Bagdad hade en frodande kultur byggts upp, där hade influenser från alla länder som tillhörde den stora islamska sfären mötts och blandats - ända från dagens Spanien och Marocko vid Atlanten i väster och hela vägen bort till Afghanistan och Indien i öst. Bagdad var det storslagna centrumet i den epok som i efterhand skulle kallas ”den muslimska guldåldern”, en era då konst, kultur och vetenskap nådde storartade höjder.
ANNONS
Förledd av storvisirens ord fattade al-Mustasim flera förödande beslut. Till att börja med lät han bli att använda sina enorma rikedomar för att rekrytera de legosoldater som skulle ha kunnat hjälpa till att besegra mongolerna. Sedan lät han bli att förstärka stadens befästningar, eftersom de ändå troddes vara starka nog att stå emot vilka fiender som helst. Som om allt detta inte räckte hade han gjort sig ovän med flera av rikets grannar, inte minst shiamuslimerna i de tidigare persiska provinserna, som inte bara vägrade att sluta upp bakom kalifen, som var sunnimuslim, utan till och med i stora mängder kom att tåga tillsammans med mongolernas styrkor.
Mongolerna var mästare i belägringskonsten och använde sig bland annat av avancerade belägringsmaskiner.
Bagdad erövras
För att göra saker och ting ännu värre såg kalifens sändebud till att i grunden förolämpa khan Hülegü och hans närmsta män, som då beslöt sig för att slå till med all sin makt. De mongoliska invasionerna runt om i världen under denna tid - som fick deras rike att som mest sträcka sig hela vägen från Nordeuropas gränser bort till Kina - hade som förutsättning extremt våld, kombinerat med hot om detsamma. Strategin gick ut på att behandla alla som gav sig utan strid med relativ storsinthet, medan de som gjorde motstånd utplånades till sista man, kvinna och barn.
Detta skulle nu Bagdad få uppleva. Armén som närmade sig staden i slutet av januari år 1258 sägs ha varit den största mongoliska här som någonsin samlats - en bra bit över 100 000 man, eller kanske till och med så många som en miljon, enligt de mest upphetsade krönikörerna. Med dem tågade alltså även ett stort antal shiamuslimer samt många kristna från Georgien.
Själva striderna var snart överstökade. Efter bara en dryg veckas belägring insåg även al-Mustasim att han inte hade en chans att stå emot anstormningen. Då försökte han förhandla med khan Hülegü, men vid det laget var det redan försent.
ANNONS
ANNONS
Staden plundras och invånarna dödas
Snart föll stadens murar och den angripande armén trängde in. Vad som hände med kalifen själv när staden föll finns det olika teorier om. Marco Polo, som ungefär 20 år senare red genom det mongoliska väldet, påstod att Hülegü lät låsa in kalifen i sin skattkammare, provocerad över att denne inte använt sina enorma rikedomar till att skaffa en armé som han kunde försvara sig med. Khanen ska ha gett al-Mustasim enbart guld att äta, ”eftersom du nu älskar det så mycket”, och på så vis svultit honom till döds.
Bild: Wikimedia Commons Enligt Marco Polos berättelser lät khan Hülegü spärra in kalif al-Mustasim Billah i hans skattkammare i Bagdad. Målning från början av 1400-talet.
En annan historia, kanske mer sannolik, säger att mongolerna ska ha varit rädda för att direkt lägga hand på kalifen - som ju påstods stå under Guds personliga beskydd - och därför istället rullade inom honom i mattor, som hela ryttarhären sedan fick rida över.
På så vis dog den sista av abbasiderna, dynastin som regerat i Bagdad i nästan 500 år. Därefter plundrades staden. I en vecka pågick härjningarna utan avbrott. I stort sett hela befolkningen, en bra bit över 100 000 människor, höggs, stacks och klubbades till döds. Män, kvinnor och barn - alla dödades, utan undantag.
ANNONS
Floden Tigris färgas svart
Även stadens lärdomscenter, dess badhus och dess sjukhus, slogs i bitar och brändes ner. Röken från stadens hus och från kalifens vackra palats steg tät mot himlen och bredde ut sig över den omgivande trakten. På många mils avstånd kunde man känna lukten av röken från det brinnande Bagdad. Så många böcker slängdes i floden Tigris, sägs det, att själva det strömmande vattnet färgades svart av bläck.
Efteråt byggdes en del av allt det förstörda upp igen, men staden blev sig aldrig riktigt lik. Sagornas, rikedomarnas och myternas Bagdad var borta för alltid.
Maktskifte i regionen
Överhuvudtaget skulle man kunna säga att den mongoliska plundringen av det som en gång varit det muslimska kalifatets huvudstad var ett tecken på att ett grundläggande skifte hade skett i den del av världen som vi idag kallar Mellanöstern. Ända sedan den äldsta forntiden hade området mellan floderna Eufrat och Tigris varit regionens verkliga centrum. Det var där, i Mesopotamien, som jordbruket först hade blivit betydande, och det var där de första starka staterna skapats. Det var där många av historiens mäktigaste imperier hade haft sina huvudstäder.
Nu flyttades makten i regionen en gång för alla västerut, till Medelhavets stränder.
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria. Bokens webbplats
Mattias, Kristoffer och Julia försöker reda ut skillnaden mellan sunnimuslimer och shiamuslimer. Vi går tillbaka till splittringen efter profeten Muhammeds död. Vi pratar också om de båda riktningarnas betydelse för världspolitiken idag (t.ex. i Syrienkonflikten).
