Handelsvaror som pälsverk, slavar, vapen, vax, honung och valrosständer byttes i arabvärlden mot silver i form av mynt, smycken och obearbetade silverstänger.
Rika silverskatter i Sverige vittnar om intensiteten i denna handel. Särskilt Gotland framträder som en betydande sjöfararstat med ett uppenbarligen alldeles speciellt handelspolitiskt förhållande till Sveariket. Enbart på Gotland har påträffats hundratals silverskatter.
Silverskatterna på Gotland är koncentrerade till tre perioder: 940-960, omkring år 1000 samt 1050-1060. Detta avspeglar sannolikt orostider, möjligen angrepp av piratflottor.
Handeln med arabvärlden avtog successivt under 900-talet, bl.a. på grund av fientliga folkstammar i Sydryssland. Samtidigt intensifierades nordbornas kontakter med Central- och Västeuropa.
Nordbornas företag i österled beskrivs framförallt i Nestorskrönikan, men även arabiska reseberättelser ger oss viktig information om nordborna i öster, bl.a. Ibn Fadlans och Ibn Khordabehs skildringar.
I västerled
Danskarnas och norrmännens aktiviteter i västerled var i huvudsak inriktade på plundring och kolonisering, även om rika handelsplatser som Hedeby i Danmark och Skiringsal i Norge också vittnar om en betydande handel med Västeuropa.
Orsakerna var möjligen överbefolkning och ett växande behov av upprättande av kolonier med ny mark att odla. Men de tidigaste operationerna var rena piratanfall på oskyddade kustavsnitt i Västeuropa.
Danskarnas angrepp mot Västeuropa inleddes 793 då en vikingaflotta anföll ön Lindisfarne (Holy Island) utanför Englands östkust. Därefter anföll nordborna år 795 Orkneyöarna och Hebriderna. Där upprättades även basstationer för de kommande anfallen på resten av Västeuropa.
År 812 intog norrmännen stora delar av Irland och Dublin blev under lång tid deras huvudsäte på ön. Hela 900-talet var en blodig kamp mellan norrmän och irländare på ön. Först år 1014 lyckades irländarna göra sig fria från nordmännen efter det berömda slaget vid Clontarf, där nationshjälten Brian Boru stupade.
Den första stora invasionen av England ägde rum 866 då danskar lade under sig stora delar av södra England.
År 878 försökte nordborna införliva även Wessex i det danska området, men danskarna blev slagna av Alfred den store.
Nordbornas område i England (Northumberland, Ostangeln, halva Mercia och ett stycke av Essex) kallades mellan åren 876 till 954 för "Danelagen" (se karta). Dessa områden förlorades efterhand. Under 900-talets första hälft erövrade kungarna av Wessex större delen av det danska området och den sista danska staden, York, föll år 954.
År 991 trängde den norske Olav Tryggvason in i Themsen och utkrävde den första av de s.k. Danagälderna (beskattning), och 1013 anlände Sven Tveskägg med en stor vikingaflotta och erkändes som kung över hela England. Vid hans död år 1017 övertogs riket av sonen Knut. Riket kom med tiden att delas av dennes söner.
Den intensiva nordiska bosättningen i England kan fortfarande spåras i de olika ortsnamnen: alla som slutar på -by och -thorp är av nordiskt ursprung. Av stor betydelse för vår kunskap om dessa bosättningar är Domesday Book från 1086, en jordebok med ortnamnsangivelser.
Det låga antalet vikingagravar på de brittiska öarna visar att nordborna där ofta lät kristna sig och begravas på kyrkogårdarna.
Frankerriket (Frankrike) drabbades för första gången av vikingar år 841 då en flotta seglade uppför Seine och brände staden Rouen. Efter en serie anfall under de följande åren kunde Ragnar Lodbrok (se serien Vikings) 845 tränga ända fram till Paris varefter en stor lösen (skatt) utbetalades. Sådana härjningar pågick till år 900 då vikingahövdingen Rollo eller Rolf slöt fred med frankerkungen Karl den enfaldige och lovade vakta landet i gengäld mot att nordborna fick ett område i norra Frankrike, det som idag kallas Normandie.
Till de mest imponerande företagen under vikingatiden hör seglatserna till Island, Grönland (från 982) och Nordamerika, som vi känner genom Landnámabók, Íslendinga bók och Erik Rödes saga. Nordborna som bodde på Grönland gjorde regelbundna resor till Nordamerikas östkust (Vinland) (se faktarutan längst ned).
Snabba överfall
De grundgående och snabba nordiska skeppen var avgörande för nordbornas framgångar. Vikingaskeppen hade också mycket god lastförmåga och kunde vid ett överraskningsanfall dras upp på vilken strand som helst. Med hjälp av medförda hästar kunde även mål längre inåt land nås på kort tid. Innan befolkningen hunnit samla sig till försvar var vikingaflottan långt ute till havs igen.
Först när de västeuropeiska länderna byggt upp ett varnings- och kustförsvarssystem och även skaffat sig egna flottor som kunde möta anfallen redan ute till havs, avtog nordbornas framgångar. Detta är en av orsakerna till att vikingatågen och därmed vikingatiden tog slut i Norden vid mitten av 1000-talet.
|
LÄS MER: Vikingatiden
LÄS MER: Vikingarna seglar till Grönland och Nordamerika
LÄS MER: Gudrid och Frejdis - vikingakvinnorna som seglade till Amerika
LÄS MER: Ruser
LÄS MER: Vikingatåg
LÄS MER: Harald Hårdråde och det sista vikingatåget
LÄS MER: Leif Eriksson
LÄS MER: Novgorod - vikingar som statsbyggare i öst
PODCAST: Vad var vikingatiden?
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Anna Lihammer, Vikingatidens härskare, Historiska Media, 2013
Catharina Ingelman-Sundberg, Boken om vikingarna, Prisma, 1998
Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.
