Offer förekom till Frö och även till de andra asarna, säkert också människooffer. Carl Larssons berömda målning "Midvinterblot" (blot = offer) bygger på gamla traditioner om att kungar offrades för årsväxtens skull.
Det fanns också andra gudar. Välkänd är den gode Balder som var son till Oden och Frigg, gift med Nanna och tvillingbror till den blinde stridsguden Höder. Frigg fick löfte av hela naturen att ingenting skulle skada hennes son - men hon glömde bort misteln! En gång sköt asarna på lek prick på den odödlige Balder. Då lurade guden Loke den blinde Höder att skjuta en pil av mistel. Balder dödades. Mönstret är detsamma som när grekernas hjälte Akilles kunde dödas bara genom att hans häl inte var osårbar. I Balders nedstigande till underjorden och i hela Baldersmyten finns tydliga spår av fruktbarhetskult - med motsvarigheter i praktiskt taget alla kulturer och religioner.
Influenserna till myterna och kulten kring asarna kom från många håll. Också från grekisk och romersk mytologi. Olika asar började dyrkas vid olika tidpunkter.
Det är omdiskuterat om och på vilka sätt kristendomen har influerat asatron. Men säkert har sådan påverkan förekommit, särskilt mot slutet av perioden. Det existerar t.ex. Torshammare som är anmärkningsvärt lika kristna krucifix.
Vid sidan av sagorna och andra skriftliga källor finns också många arkeologiska fynd med anknytning till asagudarna. Särskilt gäller det Torshammare och fruktbarhetsbilder av Frö.
Utöver asarna dyrkade våra förkristna förfäder och förmödrar också de mystiska vanerna. I mytologin råder ett utpräglat spänningsförhållande mellan vaner och asar - något av ett tillstånd av konflikt och kanske också krig. Också vanerna var i allra högsta grad knutna till fruktbarhetskulten. Och därmed garanter för både individens och släktets fortlevnad.
Asarnas namn lever kvar
De förnämsta asarna lever kvar i namnen på några av våra veckodagar - både i Sverige och andra germanska länder.
Onsdagen ar naturligtvis Odens dag, torsdagen är Tors och fredagen är uppkallad efter gudinnan Frigg. Tisdagen går tillbaka på himmelsguden och (senare) krigsguden Tyr (engelska Tuesday, tyska Diensttag, fornnordiska Tyrsdag - indoeuropeiska "diens" betyder "himmel").
Också solen (söndag) och månen (måndag) hörde hemma i den religiösa sfären. Solen, månen och andra himlakroppar spelade sedan urtiden en viktig roll för kulten och blotandet. På många håll uppfattades de som gudomligheter. Bra exempel är den egyptiska solkulten och den romerska rikskulten av Sol Invictus, "den obesegrade solen".
Alla veckodagar i latinska (romanska) språk och länder är uppkallade efter himlakroppar - som samtidigt utgjorde gudomligheter. Bland germanska folk bygger dagarnas namn både på planeter och på germanska gudar som motsvarade de romerska. Solen och månen måste också i Norden en gång ha uppfattats som gudomligheter. Säkert är att de hade stor betydelse för den förkristna kulten.
Benämningen lördag på veckans sjunde dag saknar sådan direkt religiös anknytning. Ännu på 1700-talet kallades dagen ofta "lögardag". ("Lög" är ett gammalt ord för bad eller badvatten, löga sig = tvätta sig). Detta lögande före söndagen kan ha haft samband med religiösa reningsceremonier.
En sammanställning av veckans gudastyrda dagar kan se ut så här:
| Latinsk gudom |
Germansk gudom |
Svenska |
Engelska |
Franska |
| Solen |
Solen |
Söndag |
Sunday |
Dimanche |
| Luna |
Månen |
Måndag |
Monday |
Lundi |
| Mars (krigsgud) |
Tyr |
Tisdag |
Tuesday |
Mardi |
| Mercurius |
Oden |
Onsdag |
Wednesday |
Mercredi |
| Jupiter |
Tor |
Torsdag |
Thursday |
Jeudi |
| Venus |
Frö/Freja |
Fredag |
Friday |
Vendredi |
| Saturnus |
- |
Lördag |
Saturday |
Samedi |
Flera av våra månader bär på liknande sätt sina namn efter romerska gudar. Janus var guden med två huvuden (jämför "janusansikte") och var portens och begynnelsens gud. Februari är uppkallad efter Februs, en annan romersk gud, och Mars efter den berömde krigsguden. Juni är troligen uppkallad efter gudinnan Juno. Juli, däremot, har fått sitt namn efter kejsaren Julius Caesar. Också månadsnamnet augusti hänger samman med de romerska kejsarna. Kejsar Augustus är välkänd, bl.a. från berättelserna om Jesu födelse. Benämningen "augustus" ("segerrik") förekom som tillnamn åt olika kejsare.
Också kejserliga månadsnamn har religiös bakgrund: Kejsaren eller hans "genius" var en gång föremål för gudomlig dyrkan.
Asarnas namn kommer tillbaka i ortnamn som Odensvi, Odensåker, Odensala, Torslanda, Torslunda, Torsvi, Torsåker, Tortuna, Fröslunda, Frösve, Frötuna, Ulleråker osv. Många menar att sådana ortnamn och sockennamn visar på samband och kanske kontinuitet mellan förkristen och kristen kult. Kanske byggdes en gång en kristen kyrka på den plats där man tidigare blotade till asarna?
Mot 1800-talets slut kom idrottsrörelsen till Sverige. Där knöt man med förtjusning an till förkristna gudar och gudasagor - där det kroppsliga och fysiska på många sätt förhärligades. Idrottsplatser fick namn som Balders Hage och Valhalla (båda i Göteborg). Gamla och Nya Ullevi i Göteborg är uppkallad efter guden Ull; den stora fotbollsarenan i Oslo heter Ullevål.
LÄS MER: Fornnordisk religion och asatro
LÄS MER: Världsalltet och viktiga gudar och gudinnor i nordisk mytologi
LÄS MER: Folktro
LÄS MER: Vardagsliv och högtider i ett historiskt perspektiv
LÄS MER: Kyrkoåret
LÄS MER: Våra månaders namn kommer från Rom
Folktro
Tron på asarna, de stora gudarna, har knappast varit nordbornas främsta religion från början. Den utformning av asatron som vi känner till har säkerligen påverkats av både antika och kristna gudaföreställningar.
Viktigare än asarna måste för folket ha varit alla de väsen som befolkade gården, markerna, åkrarna, skogarna och vattnen. Dit hör alfer och älvor, vättar och tomtar. Dit hör alla makter, övernaturligheter, vaner och andra gudomligheter som kunde påverka skörd och jakt, fångst och fiske. Och som det gällde att hålla sig väl med och kunna hantera.
Att sätta ut mat till tomten var ett av sätten att stå på god fot med gårdens makter: vår julgröt hänger samman med detta. Tomtarna var från början inte snälla jultomtar som kom med julklappar, utan väsen som kunde ta ansvar för gård och hem och som kunde fungera både som onda och goda varelser.
Dyrkan och tron på sådana naturväsen hängde förstås samman med att människorna på ett helt annat sätt än vi idag stod nära naturen, som var förutsättningen för deras liv och försörjning. De viktigaste betingelserna för människornas liv flöt samman till en relativt enhetlig livsåskådning - eller snarare livsmönster.
Efter kristnandet fick allt detta en kristen överbyggnad. Kyrkoåret med sina fester och helgondagar gav ett nytt tillskott till vardagen. Helgonkult och festdagar kom att knyta an till folks vardagssituation och existentiella livsvillkor. Kristna bruk, välsignelsehandlingar och besvärjelser styrdes av vardagslivets behov. Framför allt av detta: att kunna påverka makterna och sin situation.
När prästen korn till socknen, blev det han som fick ansvar för att relationerna till gårdens, markernas och åkrarnas makter fungerade. I såningstid gick han runt och välsignade åkrar och marker, jakt- och fångstredskap.
Omvänt fick prästen lätt skulden om det gick galet. 1000-talspåven Gregorius VII skriver förtvivlat om situationen i Danmark: "Blir det oväder, om luften förpestas eller om olycka och elände bryter in, ger man prästerna skulden för detta."
|
Text: Jan Arvid Hellström, biskop, docent i praktisk teologi och professor i kyrko- och samfundsvetenskap.
