Isländska sagor är muntliga eller skriftliga berättelser, historiska eller fiktiva, som härstammar främst från 1200-talet.
De norska nybyggare som koloniserade Island med början på 800-talet utvecklade en högklassig, muntligt bevarad skaldediktning, ofta bestående av hyllningar till någon storman. De handlade främst om tiden från alltingets införande 930 till 1030 ("sagatiden") men upptecknades först från 1100-talets slut, t.ex. Egil Skallagrimssons saga eller Njals saga.
En känd skaldedikt med norskt ursprung är Ynglingatal, skriven av Thiodolf från Hvin på 900-talet. Den skildrar de äldsta sveakungarna och bekräftar uppgifter som finns i Beowulf.
Mest kända är stormannen Snorre Sturlassons Eddan, en på 1220-talet tillkommen lärobok för diktare, samt Heimskringla, en krönika över norska kungar från äldsta tid till 1177. Snorres brorson, Sturla Thordarson, utgav ca 1300 Sturlunga saga.
Sagorna byggde på skaldedikterna, äldre krönikor och muntlig tradition. Modern historieforskning har därför starkt ifrågasatt deras tillförlitlighet. Skaldediktningen ligger nära händelserna i tiden. Sagorna däremot säger egentligen mer om det isländska samhället på 1200-talet (när de skrevs) än om 900-talet då de utspelar sig. Även om händelserna som skildras ofta är uppdiktade ger sagorna ändå en bild av nordiskt samhällsliv och tidens isländska mentalitet med dess betoning av ära, blodshämnd och ödestro.
Dåtidens Sverige behandlas främst i kungasagorna. Ättesagorna, samtidssagorna och forntidssagorna beskriver isländska stormän, vikingatåg och mytiska jättar och fabeldjur i en fjärran forntid.
LÄS MER: Snorre Sturlasson och de isländska sagorna
LÄS MER: Islands historia
LÄS MER: Vikingatiden
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).