DDR - ett fattigt land under hård sovjetisk kontroll
Bara en kort tid efter Nazitysklands kapitulation våren 1945 började Sovjetunionen att tömma den östra ockupationszonen på naturresurser och maskiner. Hela fabriker - i den mån de klarat kriget - monterades ner och skickades österut.
Samtidigt som USA från 1947 bidrog till återuppbyggandet av Västeuropa genom den så kallade Marshallhjälpen så förvägrade Stalin sina lydstater i Östeuropa att ta emot ekonomiskt bistånd från USA. Detta var en av de främsta anledningarna till varför Västtyskland så snabbt kunde resa sig efter kriget, medan Östtyskland under lång tid förblev ett fattigt land. Det var först efter Stalins död 1953 som den sovjetiska inställningen till DDR skiftade. Om DDR skulle bli en kommunistisk mönsterstat kunde landet inte tömmas på alla ekonomiska resurser.
Särskilt under det tidiga 1950-talet var DDR ett mycket fattigt land. Lönerna var extremt låga samtidigt som arbetsdagarna var långa. I den kommunistiska propagandan framställdes arbetarna som ståndaktiga män och kvinnor helt lojala den kommunistiska ideologin. Så var det dock inte. I själva verket var en betydande del av befolkningen mycket missnöjd med den kommunistiska regimen, ett missnöje som ökade då människorna i DDR hörde talas om hur välståndet snabbt växte i Västtyskland parallellt med att ekonomin i DDR blev allt sämre. I juni 1953 hade den ekonomiska situationen blivit så desperat att tusentals arbetare gick ut i strejk, vilket i sin tur ledde till att regimen införde undantagstillstånd. Men åtgärderna hjälpte inte. Missnöjet eskalerade då mer än 100 000 människor samlades på Östberlins gator och började demonstrerar för reformer och bättre arbetsvillkor. Vid lunchtid den 17 juni 1953 rullade sovjetiska stridsvagnar genom Östberlin, och när demonstranterna vägrade skingra sig öppnade stridsvagnarna eld med sina kulsprutor rakt in i folkmassan. Mer än 50 demonstranter sköts ihjäl och hundratals skadades i denna tragiska händelse som snabbt tystades ner. Tusentals människor som var inblandade i demonstrationen greps av polisen och sju personer som ansågs ha varit pådrivande avrättades under de följande månaderna.
Miljoner människor lämnade diktaturen
Att medborgarna i DDR ifrågasatte det kommunistiska systemet hemlighölls utåt och regimen satsade stora resurser på att övervaka och åsiktsregistrera befolkningen. Denna övervakning ansågs dessutom av extra stor betydelse då det var så många östtyskar som valde att fly till väst. Fram till att Berlinmuren uppfördes 1961 lämnade närmare 3 miljoner östtyskar landet genom att fly till Västberlin. Det var Ministeriet för statssäkerhet (Östtysklands säkerhetspolis, mer känd som Stasi) som kontrollerade och genomförde övervakningen. Stasi, grundat 1950 och nedlagt 1990, hade mer än 90 000 anställda runt om i DDR, och dess högkvarter var beläget i Östberlin på adressen Ruschestraße 103.
Stasi utgjorde en mycket omfattande organisation, inte minst på grund av att den hemliga polisen använde sig av hundratusentals vanliga medborgare som informatörer och rapportörer. Förutom att kontrollera människors post och avlyssna telefonnätet så samlade Stasi in personliga uppgifter rörande en betydande del av befolkningen.
Det blev en chockerande upplevelse för många östtyskar när de efter murens fall fick tillgång till de omfattande Stasiarkiven och upptäckte att de blivit angivna av sina egna barn, äkta hälft eller nära vänner. Stasi hade även en omfattande verksamhet utanför DDR:s gränser med agenter som höll ert vakande öga på östtyskar som flytt landet.
I stadsdelen Hoenschönhausen i nordöstra Berlin var Stasis största och mest ökända fängelse beläget. Sedan ett antal år tillbaka är detta fängelse, på adressen Genslerstraße 66 ett museum där man får en inblick i hur den hemliga polisen i DDR behandlade dissidenter och människor som ansågs som ett hot mot det kommunistiska systemet. Totalt fanns det 17 stycken Stasifängelser i Östtyskland. De metoder som förhörsledarna använde sig av för att få fram information ur sina offer var mycket brutala, vanligtvis inte fysisk tortyr utan istället sofistikerad mental tortyr. Vanliga metoder var att bryta ner fångarna genom att spärra in dem i isoleringsceller i kompakt mörker eller tvärtom i starkt upplysta celler med hög musik och andra ljud som gjorde det omöjligt att sova.
Berlinmuren
Oavsett hur mycket den hemliga polisen arbetade för att kartlägga människor som kunde tänkas lämna DDR så var det en omöjlighet att hindra alla människor att fly landet. Detta var ett stort bekymmer för det politiska styret i DDR, i synnerhet då många som flydde till Västtyskland var högutbildade akademiker. Eftersom den vanligaste flyktvägen till Västtyskland gick via Västberlin var det inte så konstigt att den östtyska gränspolisen satte in sina främsta resurser i detta område, men att en hög mur skulle uppföras runt Västberlin i syfte att förhindra människor att fly dit var det få som kunde ana. Likväl inleddes i augusti 1961 uppförandet av den makabra skapelse som skulle bli ihågkommen som Berlinmuren.
Till en början utgjordes muren av en enklare konstruktion med en lägre betongmur med taggtråd, men efterhand växte skapelsen till enorma proportioner. När muren i början av 1980-talet ansågs färdig och i stort sätt omöjlig att forcera var hela befästningen närmare 160 km lång. Av denna sträcka bestod nästan 113 km av dubbla eller tredubbla taggtrådshinder med mellanliggande buffertzon som var minerad. Själva Berlinmuren var cirka 44 km lång och bestod av två parallella betongmurar, fyra meter höga och nedsänkta flera meter under marken för att ingen skulle kunna bygga tunnlar under (vilket förekom under murens tidiga stadie). Mellan de parallella murarna fanns en minerad buffertzon, vakttorn med strålkastare samt ständigt patrullerande gränsvakter med hundar.
Att muren var ett effektivt sätt att hindra flykten från DDR är tydligt då endast 5 000 människor lyckades fly efter att muren byggts, och flertalet av dessa människor flydde under murens tidigare skede. Ungefär 10% av dem som tog sig över var gränsvakter som deserterade. Det förekom dessutom flera spektakulära flyktförsök, och det var också ett stort antal människor som dödades då de försökte ta sig över till Västberlin. Källorna varierar vad gäller antalet döda, men den siffra som anges som den officiella dödssiffran är 136 personer.
Tysklands återförening
Berlinmurens öppnande och fall i november 1989 kom lika plötsligt som dess uppbyggnad 28 år tidigare. I kölvattnet efter Michail Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen fick den östtyska partiledningen allt svårare att försvara murens existens och det kommunistiska systemet.
