I skrift nämns Robin första gången i en berömd dikt - Piers Plowman - från 1300-talets andra hälft.
Alldeles i början av 1400-talet sammanställdes en längre dikt på 456 strofer - A gest of Robyn Hode. I den dikten finns flera av de senare så bekanta berättelserna.
Även om Robin Hood bara nämns i förbigående, är det uppenbart att dikter om honom var välkända. I och för sig är detta inget bevis för att han funnits. För att lösa det problemet måste vi söka i andra källor.
Hopvävda berättelser
Namnet Robin Hood återfinns i olika stavningsvarianter ända från tidigt 1200-tal. Omkring 1200 talas om en Robertus Hode som flytt från en väntande rättegång och dom. Men det är den enda uppgiften som klassar honom som fredlös. I kung Edward II:s hushållsräkenskaper (1307-1327) finner vi att en Robyn Hode en viss tid fått lön som betjänt. I några herrgårdsräkenskaper från Wakefield i Yorkshire finns från 1316 en notering om en Robertus Hood. Den som flydde undan rättvisan 1230 kan självfallet inte ha varit betjänt hos kungen omkring 1320.
Men om nu 1320-talets Robin var förebilden - kan han ha varit så ryktbar att det redan 1362 fanns välkända rim om honom? I dikten Piers Plowman nämns han tillsammans med earlen av Chester. Det anmärkningsvärda är att earlen av Chester belägrade slottet i Nottingham 1194. Det skulle alltså stödja den tradition som placerar Robin i samma tidsepok som Rickard Lejonhjärta och Johan utan land (prins John). Men något bevis är det inte. Balladen skrevs som sagt 150 år senare. Vi måste också komma ihåg att Robert (Robin) var ett mycket vanligt namn, liksom tillnamnet Hood eller Hude.
Även om namnet finns i diverse dokument, är noteringarna från så olika tider att det inte kan handla om samma person i alla fallen. Möjligen skulle andra uppgifter kunna ge en viss tidsbestämning. Efter 1300 var fredsdomarna viktiga personer i rättsmaskineriet. De nämns aldrig i balladerna. Det är också tveksamt om klostren var så rika då som antyds på flera ställen. Bevarade räkenskaper visar att inte alla var det.
Så här kan man tänka, men ingen synpunkt är helt fri från invändningar. Förmodligen är det så att berättelser om personer från olika tider och delar av England vävts ihop till en sammanhållen skildring. Efter hand förs andra in i gruppen. Hans älskade Marion och den urstarke munken broder Tuck är sådana tillägg.
Det romantiska inslaget med Jungfru Marion skiljer sig markant från det övriga innehållet. Någon romantik fanns det verkligen inte plats för i de tidiga versionerna om de fredlösa runt Nottingham. I en av balladerna hänger de domare, sheriff och de tolv i juryn, som alla lämnades att torka i vinden. I en annan slår Lille John huvudet av munkar, ja till och med av en liten pojke som arbetade i klostret, för att han inte skulle kunna vittna. Det fanns visserligen goda skäl för blodbadet, sett med medeltida ögon, men uppträdandet är så långt från den ädle rövaren man kan komma. Det beteende som vi sentida läsare vant oss vid och uppskattar så mycket är en senare version.
Den förtrycktes hopp
Eftersom förändringarna är så tydliga efter de stora bondeupproren, menar en del historiker att Robin har fått personifiera undertryckta gruppers dröm om social rättvisa. Han blir inte en vanlig rövare, han tar bara tillbaka vad som tagits med orätt. Han använder sina rov för att hjälpa dem som drabbats personligen. Det är ingen allmän skatteåterbäring. Han är helt lojal gentemot kungen. Han ifrågasätter inte den feodala ordningen, bara missbruket av makten.
Det är som sagt bara en teori. Vi lär aldrig få veta om den är riktig. Men vi kommer ändå länge att tjusas av de skickliga bågskyttarna från Sherwood.
LÄS MER: Kända personer på medeltiden
Myten om Wilhelm Tell
Historien om Wilhelm Tell som skjuter äpplet från sin sons huvud och sedan startar ett uppror mot kejsaren i Wien är kanske lika känd som berättelserna om Robin Hood, och lika lite trovärdig. Däremot har få hittills ifrågasatt att de tre kantonerna Uri, Schwyz och Unterwald någon gång 1291 gick samman och grundlade det som sedan blev Schweiz.
Som så mycket annat håller inte den myten när historikerna granskar allt källmaterial. Den österrikiske kejsaren Rudolf hade inte förtryckt bönderna. Tvärtom skyddade han dem, men när han dog 1291 var det risk för inbördeskrig, och det var anledningen till att kantonerna gick samman för att gemensamt skydda sig. Allt enligt moderna schweiziska historiker.
När uppstod då myten om Wilhelm Tell? Vad man nu vet dyker de första berättelserna om honom upp i slutet av 1400-talet och fick med boktryckarkonsten snabb spridning. Under 1800-talets nationalromantik behövdes nationella hjältar, och myten om den pricksäkre och modige armborstskytten fick extra spridning. En myt som det ibland har varit farligt att ifrågasätta. På 1700-talet brändes på bål en bok vari författaren hade varit djärv nog att påpeka att en del i berättelserna fanns redan i de nordiska sagorna.
Text: Jan-Olof Fallström, bokrecensent och läromedelsförfattare
