– Jag såg aldrig något pass, säger Katja. Allt verkade arrangerat i förväg vid gränsen.
Så småningom kom de till en stor stad där de tog in på ett motell. Hon och två andra flickor blev inlåsta i ett rum. På kvällen nästa dag kom fyra män och sa åt flickorna att klä av sig.
– Jag vägrade men fick en örfil. Jag började gråta men vågade inte annat än att klä av mig. De var mycket aggressiva.
Efter inspektionen försvann männen. Nästa dag kom två andra män och hämtade Katja. De körde hela dagen tills de kom till en flod. Där väntade en roddbåt. Katja tvingades lägga sig på botten av båten med en filt över sig. På andra sidan floden fortsatte de några timmar tills de kom fram till en by med en gata full av barer.
– Vi gick in och jag såg flickor som dansade striptease, minns Katja. Männen som kört henne fick pengar av barägaren och sa: ”här ska du arbeta”. En flicka visade Katja till hennes rum. Hon insåg nu vad som hade hänt och att bara ett mirakel kunde rädda henne.
Katjas jobb blev att visa upp sig i baren. Om en kund ville köpa sex skulle hon ta upp honom på sitt rum. Tio flickor jobbade på baren. De fick inte umgås med varandra eller gå ut. Vakter bevakade alla utgångar.
– De andra flickorna hade varit där länge, berättar Katja. De var fulla hela tiden och det märktes att de blivit slagna mycket.
Kunderna fick betala ett par hundra kronor per halvtimme till barägaren. Flickorna fick inget.
– Barägaren sa att jag var skyldig honom eftersom han betalat för mig, säger Katja. Hon var fast i den påhittade skuldfälla som är typisk för människohandel.
Efter ett par månader kom två män och köpte Katja av barägaren. Hon fördes till en annan stad. Under lång tid var Katja i händerna på olika människohandlare.
Till slut, efter nästan tre år, lyckades hon rymma men hade inga pengar eller möjlighet att ta sig hem. Slutligen fick hon hjälp med att kontakta den internationella polisstyrka som arbetar mot människohandeln. De tog henne till ett särskilt hus där flickor och kvinnor som utsatts för människohandel får skydd. Verksamheten drevs av en av de många organisationer som kämpar för flickors och kvinnors rättigheter. De hjälpte Katja att få resa hem till Moldavien, söndertrasad inombords.
– Jag får hjälp av en psykolog, berättar Katja. Jag litar inte på någon man, eller på kärlek. Hon har inte berättat för någon om vad som hände medan hon var borta.
Varje dag ser Katja annonser i tidningen om jobb i väst. Skillnaden är att det idag talas öppet om risken att bli sexslav i hennes hemstad. Affischer varnar för riskerna och det finns en gratis hjälplinje med information om hur man undviker att hamna i slavhandlarnas klor. Men hon vet att det varje kväll går minibussar med unga kvinnor mot gränsen. De drömmer om att tjäna pengar på hushållsarbete i Tyskland, Frankrike eller Sverige, men kan aldrig veta säkert var de hamnar.
LÄS MER: Nutida slaveri (artikelserie)
LÄS MER: Mänskliga rättigheter
LÄS MER: Brottslighet och kriminalvård
Text: Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige
Materialet har tidigare varit en del av skolmaterialet ”Slaveri då och nu – Rätten till frihet” som getts ut av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige i samband med ett informationsprojekt om Sveriges roll i det transatlantiska slaveriet och om nutida slaveri. Bakgrunden är att regeringen i juli 2007 beslutade att delegationen tillsammans med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och mot rasism och diskriminering skulle genomföra kommunikations- och kunskapshöjande aktiviteter till minne av att det är 200 år sedan den transatlantiska slavhandeln avskaffades.
Läs mer om
